Häromdagen utbröt en smärre internetdebatt mellan en moderatpolitiker och en youtuber. Youtubern, jemenbördige Luai Ahmed, hade angripit talarna av den så kallade ”blattesvenskan” för att ”försämra svenskarnas vackra språk”. Moderaten, Jonathan Bessou, betraktade detta utspel som ”ganska hjärndött” och jämförde med skånskan.
Debatten i sig var relativt ointressant, den nådde så att säga varken djup eller verkshöjd. Möjligen antyder den det som kallats migrant privilege, en infödd svensk kan inte angripa ”blattesvenskan” utan att stämplas som rasist. Men debatten kan användas som ingång till ett annat perspektiv på vårt språk än det gängse. Inte sällan framstår svenskarna som det ytligaste och mest historielösa folket i världen, det går igen i allt från matkulturen till just språket. Man saknar känsla för det egna. Men man saknar också begreppen för att ens reflektera kring det egna, även när man ser sig som höger, och faller istället tillbaka i liberala och utilitaristiska plattityder. ”Folk får väl prata som dom vill”. Ja, det får de, precis som de också får låta bli att tvätta sina kläder eller får börja livnära sig på en strikt diet av chips och cola, men vi andra får analysera och bedöma deras beteende. Vi kan rentav dra en del intressanta slutsatser om samtiden under processen, bortom banaliteter som att ”blattesvenskan” inte underlättar för de inblandade att ”få arbeten och integreras”. Hu så hemskt.
När det gäller just ”blattesvenskans” symboliska betydelser är den fransk-berbisk-judiske reaktionären Eric Zemmour intressant. Han har analyserat hur valet av dopnamn i Frankrike signalerar tillhörighet. Väljer du ett franskt, ett amerikansk, ett arabiskt eller ett påhittat, kanske könlöst, namn när du ska döpa dina små? Oavsett vilket så säger det något om vilken grupp du vill tillhöra, du kan signalera lojalitet till en gammal eller en ny grupp genom namnet. I förbigående betyder det att namngivningstrender är historiskt intressanta, när svenskarna börjar ge sina barn fornnordiska namn igen förebådar det något. Men Zemmours insikt kan också användas för att förstå impulserna bakom sociolekter som ”blattesvenskan”. Delvis handlar det om oförmåga, en oförmåga som kan ha legitima orsaker men oavsett vilket gärna romantiseras av populärkulturen och lyfts fram som uttryck för något den inte är (”äkta”). Men Zemmour påminner oss också om den andra dimensionen, skapandet av symbolisk distans till svenskarna och det svenska genom oviljan att fullt ut lära sig svenskarnas språk. De många uttrycken för ”suedi” antyder detsamma. Är man postmodernist kan man välja att se det som ”symboliskt motstånd” eller något liknande, men det är bara en romantiserande omskrivning för det Zemmour beskriver. Effekten av att man använder svenskarnas språk för att distansera sig från dem är oavsett vilket att man gör kaos med det. I den mån sociolekten sprids går språket från att vara en organisk och historisk helhet rotad i svensk karaktär och världsbild till att bli något annat. Möjligen kan man här också anknyta till Theodore Dalrymples tankar om många brott mot de oskrivna reglerna som uttryck för hat mot civilisationen, att förstöra språket kan vara ytterligare ett exempel på det.
Den globalt och historiskt normala inställningen till det egna språket är omtanke och stolthet. Detta kan ta sig uttryck som det fascinerande projektet Pure Saxon English, där engelskan skulle rensas från latinska lånord och bli ett rent germanskt språk igen. Elias Molee motiverade detta både med praktiska argument, det är lättare för barn att lära sig ord som birdlore än ornithology, och med estetiska och patriotiska. Kärleken till det saxiska löper som en röd tråd genom engelsk historia. Orwell uttryckte liknande tankar i Politics and the English Language, Tolkien var en period intresserad av Molees projekt, och både Poul Anderson och Alan Moore har experimenterat litterärt med mer germanska varianter av engelskan. Språkpurism är ett utbrett fenomen. Isländskan har medvetet undvikit lånord, för att istället utveckla det egna ordförrådet och hålla språket levande. ”Dator” på isländska heter exempelvis ”tölva”, en poetisk förening av ”völva” och ”tala” (nummer). Något liknande är svårt att föreställa sig bland trendkänsliga och djupt osäkra svenskar. Irländare och israeler har medvetet arbetat för att återuppliva mer eller mindre utdöda språk. Et cetera. En nationalist som är ointresserad av det egna språket är kort sagt en obildad nationalist, anfrätt av liberal utilitarism. ”Men alla får väl prata som dom vill då va”.
Men språket är viktigt inte bara som uttryck för symbolisk positionering och nationell stolthet och livsvilja. Vi rör oss nu in på djuphögerns territorier, till myt, magi och tradition. I myterna är språk, både talade och skrivna, ofta gåvor från gudarna och bärare av verklig kraft. För den som tar dem på allvar betyder det att exploatering och ”modernisering” av språket är både ett otacksamt svek och ytterligare ett steg på vägen mot att vi blir svagare och blindare för vår omvärld. För Tolkien var kopplingen mellan myt och språk intim, de utvecklas tillsammans. Språket betraktas då som en helhet med kopplingar till myt och nationalkaraktär, till historia och poesi. Har man den inställningen gör man inte lättvindigt förändringar i språket, varken av praktiska eller politiskt korrekta skäl. Språkets skönhet, personlighet och historia kan gå förlorade. Språket kan vara poetiskt och vackert och spegla folkets världsbild. Eller så kan världsbilden invaderas genom språket, med nyspråk eller beteckningar för vulgära fenomen det tidigare saknats ord för. Vissa ord är små trojanska hästar, oavsett om vi syftar på ”player”, ”värdegrundsdokument” eller ”främlingsfientlighet”. Blir de trojanska hästarna för många och för framträdande är det tveksamt om förbindelsen till myten går att upprätthålla.
En av de svenska mystikerna, Eric Hermelin, dundrade mot stavningsreformen 1906 och bibelöversättningen 1917. Han använde sig då av den kraftfulla gammalstavningen, orden påminner oss samtidigt om en svenska som icke är, ”det svenska språkets förnedring i den smuts, hvars ansigte är svart, och förvisning ur de på etymologisk grundval hvilande kultur-språkens krets”. Hos Hermelin rör vi oss bortom språkkonservatism och in på en språklig traditionalisms domäner, i en intervju 1934 uttryckte Hermelin att ”man måste ha vördnad för språket, ty språket är, som Böhme säger, något mitt mellan sinnlig och översinnlig vetenskap. Så är det också med vårt eget språk. Språket är en gemensam egendom, som måste vårdas.” Varken Hermelin eller Ekelund övergav gammalstavningen, det ger än idag deras skrifter en betydande kraft. För att som exempel citera Hermelins översättning av persiska fabler: ”Var rädd för vänskap med den man, som pinar menskor; Eho står elden nära, löper fara att bli bränd.”
Sammantaget finner vi alltså att språket kan betraktas som ett rent verktyg, något som kan manipuleras, förändras och utnyttjas efter behag. Men det kan också ses som en levande helhet, intimt knuten till ett visst folk och dess myter, med estetiska och poetiska kvaliteter som kan bevaras eller förloras. Den senare inställningen ger upphov till både stolthet och omtanke, kärlek och nyfikenhet. Den möjliggör också en samhälls- och kulturkritik som inte gör halt vid det talade ordet.
Om skribenten: Joakim Andersen
