Om utopin skildrar ett tänkt lyckosamhälle så beskriver dystopin istället en dyster framtid. Dystopin som litterär genre ligger science fiction nära, och har historiskt varit framgångsrik när det gäller att föra fram varningar för samtida tendenser. 1984 är kanske det mest kända exemplet inte minst på grund av sin inkännande skildring av den språkpolitik som sedan dominerade 1900-talet, men allt från Idiocracy till Harrison Bergeron och The Marching Morons kan nämnas. Dystopins popularitet säger något om tidlös mänsklig psykologi, en dyster framtid är mer spännande än en utopi, och om modernitetens upplevda framtidsutsikter.
En intressant dystopi är Wyst av Jack Vance (1916-2013). Vance är kanske mest känd för sina berättelser om ”the Dying Earth”, förlagda i den ofattbart avlägsna framtid där solen är på väg att dö. Det är fascinerande litteratur. Vance fantasyberättelser om Lyonesse, förlagda på de öar väster om Frankrike som under lång tid förekom på kartor, är också läsvärda. Men han var också sf-författare, en mycket produktiv sådan. Wyst utspelar sig i det framtida universum han ofta skrev om, och ingår i trilogin Alastor. Alastor är ett stjärnkluster bestående av 30000 stjärnor, på dess världar lever i framtiden 5 biljoner människor och en del lokala utomjordiska raser. De styrs av en hemlighetsfull härskare vars titel är connatic och vars filosofi går ut på att undvika att ingripa i onödan.
I trilogin beskriver Vance tre av världarna i Alastor, och de säregna samhällen som uppstått på dem. De kan beskrivas som sf med ett starkt sociologiskt och antropologiskt inslag, det finns i alla tre också ett inslag av detektivroman och ett mer eller mindre tydligt inslag av kärlekshistoria. I Trullion lär vi känna kulturen på världen med samma namn, en generös delta- och arkipelagliknande värld befolkad av trills (och de lokala merlings, en utomjordisk ras som ibland dränker människor). Trills har en aristokratkast, ägnar sig åt sporten hussade och tar det lugnt, deras samhälle och kultur har stagnerat. På Trullion finns också ett lokalt resande folk, trevanyi, som skildras på samma gång politiskt inkorrekt och traditionellt. I Marune är det istället en arkaisk och av sedvänjor och heder styrd kultur vi lär känna, med en del originella inslag. De tämligen krigiska Rhuneädlingarna lever närmast i ett lågteknologiskt reservat, där de bland annat ser det som oanständigt att äta så att andra kan se det och där astronomiska faser starkt påverkar deras beteende.
Både Trullion och Marune innehåller intressanta betraktelser av mänsklig sociologi och kultur. Men det är i Wyst det blir verkligt intressant och får samtida sprängkraft. Här finner vi det arrabinska samhället, ett storstadssamhälle som sedan närmare hundra års tid organiserats egalistiskt. Efter en revolution med arbetskritiska och närmast socialistiska förtecken har man försökt minska arbetstiden, och undanröja ojämlikhet mellan individer och mellan könen. Att spela på sin kvinnlighet beskrivs exempelvis som ”sexivation” av arrabinerna och uppskattas inte. Det samhälle Vance beskriver är inte tilltalande. Det är överbefolkat och fungerar dåligt vad gäller allt från mat till polis. Stölder tolereras, de bidrar om inte annat till omfördelning och, för övrigt, vem bryr sig? När människorna inte längre kan konkurrera om pengar lägger de istället sin tid på intriger, sex, ”people watching” och sporter med starka inslag av förnedring. Vance skildrar också en kultur där individualitet, hjälpsamhet, lojalitet, trohet, familj och kunnande förlorat sin betydelse. Arrabinerna kopulerar slentrianmässigt oavsett ålder, men de bryr sig i grunden inte nämnvärt om vare sig vänner eller familj. Däremot har Wyst ingen diktator i stil med Stalin, utan staten är relativt nedtonad i dystopin (det gör den också mer relevant för vår samtid). Exploateringen inom samhället har i hög grad ersatts av exploatering från andra samhällen, det dåligt fungerande Arrabus kontrakterar ut arbete och arbetsledning till en mäktig kast av främmande contractors. Man gör också återkommande räder mot landsbygden för att stjäla riktig mat, samtidigt som man bjuder in idrottsmän från andra världar för underhållning. Vance antyder här att ett samhälle där nihilismen gått så långt som i Arrabus är ett samhälle som kommer sälja sin frihet, i Wyst har den processen nyligen inletts.
Sammantaget är det en effektiv dystopi Vance målar upp, inte minst eftersom den berör vardagen och kulturen. Arrabinerna är lata och ohjälpsamma, de kan upprepa egalistiska floskler men de vill samtidigt äta riktig mat och drar sig inte för att svika sina egna. Det är alltså dystopin i den lilla världen, o tempora o mores, som står i fokus hos Vance, på ett mestadels övertygande sätt. Det är i förhållandena mellan privatpersoner, i arbetsinsatser och liknande som Arrabus ruttnar sönder på grund av egalismen och nihilismen. Samtidigt kan man notera att även egalisterna inser att om man har ett samhälle där invånarna bara behöver arbeta några timmar varje vecka så kan man inte samtidigt ha fri invandring. Invandringen från andra världar är något som stör arrabinerna rejält. Vance kombinerar skildringen av Arrabus med en spännande mordgåta och mystiska kulturer i de ”weirdlands” som omger storstaden. Sammantaget är det en verkligt givande roman, i synnerhet på grund av fokus på den lilla världen, kulturen snarare än politiken. Den som läst Wyst bär den med sig, och börjar se uteblivna artighetsfraser, smaklösa kläder och undermålig musik som tämligen oroväckande tecken i tiden.
Relaterat: Thomas Bertonneau – A Dystopian Masterpiece
Om skribenten: Joakim Andersen
