Jag minns när jag i grundskolan var tvungen att välja en bok att läsa under svenska-lektionerna. Där fanns bland annat Guy de Maupassant, Victor Hugo och Erich Maria Remarque att välja bland. Den sistnämndes bok, På västfronten intet nytt, var den första boken jag läste om modern krigföring. Jag kan inte ha varit mer än 12-13 år gammal och mitt intresse för detaljerna var inte särskilt stort. Vad jag fortfarande minns är att det hursomhelst inte var någon vidare läsupplevelse. Jag fick känslan av att författaren gjorde en stark åtskillnad mellan sin beskrivning av kriget som objektivt skeende och kriget som egen upplevelse. Remarque beskriver en missnöjd idealist som upptäcker att kriget inte är vad han förväntat sig. Nästan alla pacifistiskt präglade krigsromaner lider av samma problem – kriget utmålas som en fasansfull företeelse, som alltid medför en negativ effekt på de som deltar i striderna och på samhället i stort. Om det möjligen finns något som är positivt däri är det rena banaliteter – en bit mat, lite dryck, en cigarett eller två. Blotta tanken att betrakta kriget som en högre form av upplevelse bortförklaras som vettlös våldsromantik och fascistoid fantasi. Vi som försöker ha en mer perspektivistisk syn på tillvaron inser att det också ur krig uppstår erfarenheter som är unikt givande, något som inte står att finna någon annanstans. I populärkulturen har detta inte minst skildrats i populära miniserier som Band of Brothers eller The Pacific, där särskilt brödraskapet som kriget frambringar ges stort utrymme, även om skildringen av tyskarna eller japanerna är typiskt stereotypisk och onyanserad.
Inledning
Första gången jag hittade något som avvek från mönstret och som skildrar den andra sidan i kriget, var den danske författaren Sven Hassels krigsromaner. Även om dennes berättelser är fiktiva uppvisar Hassel en stor kunskap om krigets förhållanden och det är uppenbart att han själv haft erfarenhet av det militära livet. Jag är inte ensam om att uppskatta den livfulla skildringen av karaktärer som Joseph Porta och Lillebror, eller för den delen, den fanatiskt övertygade nazisten Julius Heide. Hassels böcker utspelar sig primärt på Östfronten under andra världskriget och sceneriet är allt annat än glättigt: ett fientligt landskap som antingen steker av värme, fryser till is eller regnar bort i lervälling; bombardemang från Katiusja-raketer, angrepp från Sturmovik-plan, oändliga mängder av ryskt infanteri som väller fram vrålandes över slätter, städer och skogspartier. Hassel och hans stridskamrater lyckas mot alla odds genomföra sina krigsåtaganden trots att de avskyr kriget och sedan länge tappat tron på att det kan vinnas. Något som är unikt i Hassels romaner är den becksvarta krigshumorn, som bidrar till att hålla soldaterna – och läsarna – skärpta. Det finns så många meningar och stycken ur Hassels romaner som får mig att ligga dubbelvikt av skratt än i dag, tjugo år efter att jag först läste dem. Det spelar ingen roll om skildringen inte är helt trovärdig i alla sina delar – det viktiga är att han lyckas beskriva krigets sceneri och samtidigt befolkar det med trovärdiga karaktärer. Ytterst sett är dock även Hassels krigsberättelser pacifistiska och moraliserande i sin underton och det är deras enda svaghet.
Någon som lyckas beskriva kriget som upplevelse utan att blanda in moraliserande pacifism, är Ernst Jünger, som torde vara väl bekant för läsarna. Genom dennes Im Stahlgewitter ges det moderna kriget en beskrivning som avviker starkt från det pacifistiska mönstret. Där skildras också krigets plågsamheter – vissa av Jüngers kamrater såras, andra dör. Han deltar i kriget som engagerad nationalist, övertygad om att han slåss för en rättfärdig sak. Med tiden utvecklar han en syn på kriget som något upphöjt, som en inre erfarenhet, som uppfordrar den egna personlighetens varande, ja, som ökar själva livets intensitetsgrad. Att pröva sig själv under värsta tänkbara omständigheter, att med egna ögon se vilket krafter som den moderna tekniken släppt loss och se den oerhörda förstörelse som moderna vapenslag kan åstadkomma, blev för Jünger en oerhört sublim upplevelse. Kriget framställdes av denne som den värsta bland stormar – en slags naturkraft, frisläppt av människan men ändå bortom hennes kontroll. Kriget uppfattades inte av Jünger som något ensidigt fasansfullt, i meningen att det bara kväver livslusten och ger lidande – det är också det bästa tänkbara tillfället att pröva sig själv. Detta var den samlade krigserfarenheten för Jünger: en definierande prövning, för honom själv men också för den civilisation och era som han befann sig i.
Krig och idealism
Ett verk som tangerar vid Jüngers kända verk på många sätt är författaren Lennart Svenssons krigsroman, Burning Magnesium, som skildrar kriget på Östfronten ur ett tyskt perspektiv. I en tid där populärkulturen svämmar över av filmer och böcker om andra världskriget, är det svårt att sticka ut ur mängden. De flesta av dessa produktioner är ofta fyllda av förutsägbara moraliserande avståndstaganden och värdeomdömen; oftast är det den allierade sidan i kriget som skildras på ett okritiskt, förbehållslöst positivt sätt. Tyskarna och japanerna framställs alltid som ondskan förkroppsligade, som i det närmaste anti-människor. Det finns undantag men den generella tonen i populärkulturens skildring av andra världskriget är överlag endimensionell. Det är därför en frisk fläkt att läsa Svenssons verk.
Berättelsens huvudperson, Arno Greif, får ett förebud om det stundande världskriget när han står och sparkar boll på en fotbollsplan i Karlstad med sin kusin Gustav, en varm dag i juni 1938. Plötsligt flyger ett bombplan över staden, vilket fångar deras intresse. Arno blir tagen av upplevelsen, som för honom symboliserar en inbjudan till en annan värld:
”The Junkers 86 in the sky was a sign of this, a symbol, a portent, an image that told him of another world, a different land. It was a sign of the times, out of time: a character from primeval times, from a timeless, archaic domain. It was a message from a country called War, a herald speaking of elemental forces – of dancing with the god Shiva, of gunpowder and lead and shell casings in a ditch, of bomb lines and air corridors, searchlights and sirens, marching columns and barbed wire, and all in one and one in all”.[1]
Arno är halvsvensk, resultatet av en tysk far och en svensk mor, en omständighet som är både intressant och trovärdig. Det blir tydligt redan från berättelsens början att dessa speciella förhållanden färgar Arnos personlighet. Han är en introspektiv person, som gärna läser på sin fritid, bland annat Bibeln, Nietzsche och Jung. För den sakens skull är han ingen enkelspårig boklärd – han har innan kriget hunnit med att arbeta som kock. Till karaktären är han emellertid en grubblande personlighet, som förstår att livet bär på högre ting än vad som är synligt för blotta ögat – sanningar som inte är tillgängliga för de flesta. Genom sin introspektion har han hittat fram till ett mantra, vilket han lutar sig mot för att finna inre stabilitet: ”Jag är” (I am).[2] Redan från början skiljer sig berättelsen från andra motsvarande berättelser om andra världskriget genom sin filosofiska djupsida. Arno Greif är ingen banalt beskriven protagonist som slåss för rena självklarheter – han är en sökare, inte så mycket av spänning, som av prövning. För en sann idealist är kriget både ett spänningsfält i sig och en prövningsyta av den egna karaktären, något som lämpar sig väl för en person som Arno Greif.
Kriget som upplevelse
Arno är ivrig att bege sig in i kriget, inte minst då Tyskland angriper Sovjetunionen för att göra upp med bolsjevismen en gång för alla. På grund av att Arnos far aldrig sagt upp sitt tyska medborgarskap är sonen tillgänglig för krigstjänst i Wehrmacht. Så småningom får Arno inkallelseordern och han beger sig till Tyskland för att utbildas inför sin krigstjänst. Först i juni 1942 skickas Arno till Östfronten, där han och bataljonen som han ingår i involveras i de grymma striderna i och runt Stalingrad – ett elddop så gott som något. Han lyckas överleva och tillhör den mängd tyskar som blir utflugna ur instängningen. Svensson skildrar striderna ur Arno och hans stridskamraters perspektiv, men också ur ett större strategiskt perspektiv, vilket ger en allsidighet till skildringen som ofta saknas i krigsromaner:
”The counterstrike was thrown back. Soon the entire house was firmly in their hands. For several days they fought over other targets in and around the Tractor Factory. Arno adapted to the whole thing and came to function well as a front-line soldier. Tactically he learned a lot, like keeping your head down and not playing the hero; this is important for telling the story of Arno the soldier. […]The German 6th Army ended up in motti as the Finns say – or in a Kessel as the Germans themselves said. However, Arno was flown out of the Kessel after one week. He was to report for duty at the 2nd Battalion of the 50th Regiment, stationed south of Kharkov. This was indeed a narrow escape from the Cauldron”.[3]
Läsaren får följa med Arno på dennes krigsäventyr på flera avgörande avsnitt på Östfronten – bland annat slaget vid Stalingrad, men också striderna vid Kursk och Kharkov. Han blir en ärrad kämpe som uppskattas av sina kamrater för sitt lugn och sin saklighet. Han observerar krigets eget sceneri, reflekterar över de märkliga landskapen, byar och städer som han passerar. Han försöker trots krigets pågående raseri också meditera och centrera sitt Jag, på de uppgifter som behöver göras och uppfylla den plikt som har ålagts honom. Krigserfarenheten väver samman delarna i Arnos personlighet – intresset för filosofi och kultur, den introspektiva sidan, kärleken till det svenska fosterlandet, den faustiska fascinationen för tekniken och dess uttrycksformer:
”God’s light is within me, therefore I can’t die. I’m eternally divine, eternally saved, eternally existing. Plus and minus, one and zero. Shell cases on the ground and aircraft noise in the sky. A Junkers flying by, the round in the chamber and the helmet on the head. Stukas on their way and waiting as a state of mind”.[4]
Arno och hans stridskamrater följer det tyska rikets vandring fram mot undergången 1945. Han överlever kriget men hans personlighet färgas starkt av upplevelsen. Efter kriget beger sig Arno in i den svenska armén för att arbeta som instruktör för nya soldater, ett sätt att hålla sig kvar i armélivet. Med tiden tröttnar han emellertid på den relativt händelsefattiga svenska efterkrigstillvaron. En möjlighet presenterar sig för Arno när han kommer i kontakt med sin gamla stridskamrat Bauer, som driver ett säkerhetsföretag i München. Bauer erbjuder Arno en anställning som säkerhetskonsult i firman, något som den rastlöse svensk-tysken tackar ja till. Trots nya utmaningar präglas Arno fortfarande starkt av krigserfarenheten. Han läser militärhistoriska böcker som beskriver kriget ur ett mer övergripande perspektiv och försvinner ner i anslutande funderingar över sina egna upplevelser av kriget. Arno har också återkommande drömmar som utspelar sig i eller influeras av kriget på östfronten. Just drömmarna är en återkommande företeelse under hela berättelsen. Arno är ingen extremrationalist som bortförklarar drömmarnas betydelse, tvärtom. De påverkar honom starkt – inte minst genom den återkommande figuren Ringo Badger, en arketypisk gestalt som fungerar som en slags själslig guide åt Arno:[…]Arno had been a seasoned esotericist since his youth. He believed that dreams mattered and that going into them, going consciously into the psychic landscape of the astral realm, you could determine things which had a bearing on your waking, everyday life.[…]He fell asleep. And at long last began to dream. But this was no sweet dream: he dreamed he was flying in a biplane, an old-school aircraft, and when he looked down at the world he saw flames, red flames and smoke everywhere. He said: “What the hell is this? The world is in fire again!”“Indeed” said Ringo Badger, sitting in the plane’s rear cockpit. […]The world is burning and you’re the culprit! You’ve set fire to the world.”[5]
Drömmarna ger en ytterligare dimension till berättelsens introspektiva karaktär. De är trovärdiga i meningen att de speglar Arnos reflekterande sinnelag, samtidigt bidrar de till att föra handlingen framåt. Det är ganska vanligt annars att drömmar i motsvarande berättelser förvirrar mer än de förklarar, men Svensson använder sig av dem på ett bra sätt. Krigserfarenheten svallar över gränserna för Arnos vakenhet, in i drömmarnas värld, där den finner symboliska uttryck – inte minst genom den mystiska figuren Ringo Badger.
Språk, komposition och handling
Några specifika omdömen om boken är på sin plats. Det är imponerande att en svenskfödd författare som Svensson lyckas skriva en så gripande roman på ett främmande språk, förvisso engelska. Det är lätt hänt att försöka sig på direktöversättningar av svenska begrepp och litterära vändningar men Svensson har hittat ett personligt uttryck för sin engelska. Själva handlingen är också trovärdig. Vi vet att svenskar deltog i striderna på östfronten och att det fanns ett svenskt perspektiv på dessa oerhörda händelser. Här i Sverige har andra världskriget framförallt skildrats ur de allierades perspektiv, vare sig det gäller faktaskildringar eller romaner. Svensson skildrar en handling som skulle kunna ha ägt rum. Tempot i själva handlingen är bra, även om vissa delar av krigsskildringen kunde beskrivits mer ingående, exempelvis Arnos deltagande i striderna vid Stalingrad. Berättelsen är i sammanhanget i ett rimligt omfång (390 sidor), möjligen skulle tempot varit bättre om berättelsen varit något kortare, på bekostnad av efterkrigsskildringarna. Å andra sidan är Arnos efterkrigserfarenhet viktig för berättelsens helhet, vilket kan ursäkta omfånget.
Något om karaktärerna: Arno beskrivs på ett mycket intressant sätt. Han förkroppsligar i mångt och mycket den arketypiska krigarfilosofen, som bland annat Jünger exemplifierat. Utöver själsguiden Ringo Badger beskrivs bokens övriga karaktärer på ett bra sätt, även om berättelsen hade blivit bättre med någon eller några till mer livfullt beskrivna karaktärer. Det är förvisso en risk med alla berättelser som präglas av en stark protagonist som Arno, att alla andra karaktärer hamnar i skymundan. Jag tycker Svensson beskriver sina karaktärer förträffligt, men berättelsen hade varit ännu bättre om författaren exempelvis utvecklat Greif-familjens inställning till Arnos krigsdeltagande (förhöll de sig stöttande, eller fördömande?). Vidare framstår Arno som något av en nietzscheansk övermänniska, vilket är helt i linje med dennes introspektiva, filosofiska sinnelag. Någon slags svaghet hade Arno dock mått bra av – någon slags irrationalism som erinrat om det mänskliga tillståndets brister. I förhållande till andra romaner i denna genre skall jag dock erkänna att jag uppskattar skildringen av en högre personlighetstyp, som inte ursäktar sina tillkortakommanden och som lider av modernitetens flora av neuroser – det erinrar åtminstone om att en annan verklighet är möjlig, likaledes en annan mänsklighet, upphöjd och strävande, i kontrast till vår samtids nivellerade klagohorder.
Avslutande omdöme
Sammanfattningsvis är Svenssons bok bra. Den fyller ett glapp i utbudet vad gäller litterära skildringar av andra världskriget, inte minst för att den lyfter fram ett tyskt perspektiv på händelserna. Till skillnad från andra krigsromaner präglas den av en stor förståelse för krigets operativa delar och dess strategiska aspekter. Läsaren erbjuds en beskrivning av det övergripande sammanhanget där Arno och hans stridskamrater utkämpar kriget, vare sig det är i Stalingrad, pansarslaget vid Kursk eller slutstriderna vid och runt Berlin. Som protagonist är Arno Greif mycket intressant, han har en annan tagning på kriget än de flesta. Erfarenheten av kriget är inte katastrofal, inte för den som vill spänna vakenheten till sina gränser och uppleva livet invid dess absoluta gränser (vilket personer som i mindre dramatiska sammanhang eftersträvar när de hoppar fallskärm ur flygplan, kastar sig ut från klippor med Bungyjump, färdas i snabba fastigheter, etc., aktiviteter som ur ett modernt perspektiv är lika irrationella som kriget). Något annat uppfriskande med boken är också Svenssons beskrivning av själva krigssceneriet. Det är verkligen en faustisk blick som präglar beskrivningen: vapnens sprängkraft, stridsplanens konstruktion, funktion och hastighet, ljudet av dånande motorer, bränt magnesium och gnissel från bandvagnar – kort sagt: en fascination för de tekniska detaljerna, för teknikens krafter, vilket utövar en särskild lockelse på den faustiska personligheten. För den som vill läsa en krigsroman som avviker från det moraliserande, pacifistiska perspektivet, har Jüngers I stålstormen länge varit det uppenbara alternativet. Med sitt verk, Burning Magnesium, har Lennart Svensson givit oss ytterligare ett alternativ.
Jag ger boken fyra pickelhuvor av fem möjliga.
[1] Lennart Svensson, Burning Magnesium, (2018), s. 9.
[2] Ibid, s. 11.
[3] Ibid. s. 25f.
[4] Ibid. s. 148.
[5] Ibid, s. 281.
Om skribenten: carlfaust
