”Ka-Poff!” – anonym politisk tänkare
En lustig sak hände mig häromdagen när jag var på väg till Forum i förtjusande sällskap med min underskönt underliga väninna Cynthia Lauda. Rosendoften stod som en sky kring hennes ebenholtsglänsande lockar och hennes hy lyste som jasminerna lyser i sommarnatten, trots att det ännu var tidigt på kvällen. Vi susade fram längs Via Propertius i min lätta och snabba karriol och svängde ivrigt påhejade av populasen på ett hjul in på Via Trimalchio, när jag plötsligt blev tvungen att häftigt bromsa in det eldiga ekipaget. Mitt på gatan låg nämligen en tillplattad figur och spärrade vägen för oss. Tekniskt sett hade det väl varit fullt möjligt för oss att köra över figuren, något som uppenbarligen redan hade skett åtminstone en gång, men någonting, jag vet inte riktigt vad, fick mig att hesitera inför denna i och för sig smidiga lösning på det oväntade trafikproblemet. Och en himla otur var väl det! För den överkörde visade sig vara ingen mindre än självaste stassministern och extraordinarie konsuln, den odrägliga tråkmånsen och pratkvarnen Burt Byting. Platt som den proverbiala pannkakan och försedd med ett prydligt räfflat mönster över större delen kroppen låg han där och bredde ostentativt ut sig över hela körbanan. ”Det ser ju faktiskt ut som om det där räliga trollet har blivit överkörd av en pansarvagn!” konstaterade Cynthia entusiastiskt. Ingen av oss hade någonsin sett en pansarvagn förut och prospektet att få syn på en gjorde oss därför ännu mer upprymda än vi redan var. ”Och de där små flaggorna som växer upp som svampar längs spåren, det ser ju för festligt ut”, tillade jag. ”Vitt, blått och rött. Det är ju den ryska flaggan”, förklarade Cynthia i samma glättiga tonläge. Som internationellt berömd operasångerska med Poppea i Monteverdis L’Incoronazione di Poppea och Carmen i Bizets opera med samma namn bland sina paradroller hade Cynthia järnkoll på alla flaggor. I ett anfall av överambition hade hon även memorerat alla de färgglada marina signalflaggorna, något som hon senare kom att djupt ångra eftersom deras utpräglat opoetiska budskap – Vi har pest, Vi har kolera et cetera – avsevärt förminskade det estetiska nöjet av att se dem fladdra i den friska sjöbrisen. I samma stund som vi gjorde oss beredda att foga våra smalare spår till de förmodat ryska pansarvagnarnas bredare skälvde det till i den platta konsulärkroppen och smutsministern satte sig upp med ett ryck, vilket satte hans kropp i långvarig dallring. Han såg sig yrvaket omkring med sitt mer än vanligt tillplattade tryne och utstötte sedan med synbara initial ansträngning ”Ursäkta mej, högt värderade herrskap”, varefter han blev tvungen att avbryta sig för att hosta och harkla sig grundligt i vad som kändes som på tok för många minuter, innan han åter kunde fortsätta ”men vad är klockan? Jag är på väg till Forum Humanum för att hålla mitt nationella rätvinkeltal och det är av stööörsta vikt, jag kan inte nog framhålla hur stor, inte bara för mej personligen givetvis och för mitt parti, för mina partibröder och partisystrar och partikusiner”, ytterligare hostningar och harklingar, ”utan även för Riket, för Rom, den högst Heliga och synnerligen Eviga staden, ja, för att fatta mej kort…” ”Klockan är fem i sju, herr stassministern”, avbröt Cynthia med sitt oemotståndligaste leende. ”Det var illa, synnerligen illa! Då måste jag tyvärr be, för att inte säga insistera, ja, rent ut sagt kräva att få skjuts med herrskapet. Ni förefaller ju för övrig vara på väg i rätt riktning så det torde väl inte utgöra någon större olägenhet för er, kan jag tänka, och för övrigt för övrigt innebär det ju att ni gör nationen en tjänst av icke obetydligt mått. Om ni vill förvissa er om saken kan mäta själva! Jag skulle uppskatta att jag mäter runt sex kvadratmeter i mitt nuvarande tillstånd.” Cynthia och jag ansåg oss alltid vara på väg i rätt riktning, utom när vi vid något enstaka tillfälle av obegriplig anledning råkade hamnade i en återvändsgränd med alltför litet svängrum. Efter att med några energiska rörelser ha borstat av sig pansarvagnsspåren hoppade plattminister med överraskande smidighet upp bakom oss i vagnen. Vi fortsatte sedan vår avbrutna färd i högsta fart längs Via Trimalchio och vek strax därpå med en djärv manöver in på Clivus Gargantua. Vi susade fram under minst ett dussin triumfbågar av varierande storlek och kulör, vissa av dem uppförda i självlysande material, och kunde snart se Forum skimra lockande framför oss i det varmt gyllene kvällsljuset. Vi var båda lättade över att vi närmade oss vårt mål, eftersom stassministern, som verkade svälla för varje triumfbåge vi passerade, gjorde ihärdiga försök att platta till oss, i synnerhet Cynthia, vars otvivelaktigt tredimensionella former verkar utöva en särskild lockelse på den platte ministären. När vi i en elegant Bézierkurva svängde in på Forum mottogs vi som vanligt av glada utrop och visslingar och andra spontana glädjeyttringar av de allt sedan tidernas begynnelse eller mer bestämt sedan år minus 753 operaälskande romarna. (Ingen förstod egentligen varför vi räknade vår tid baklänges från 753, men så var hur som helst.) Spasmministern tog givetvis för givet att jublet gällde honom själv och började fladdra frenetiskt med alla tillgängliga kroppsdelar. ”Vad e det där för en platt pajazzo?” hördes någon irriterat kommentera. ”Burt Byting, vem e det?” ”En bas? Med den tunna kroppsbyggnaden? Nä, det kan jag aldrig tro.” ”Vad har han sjungit, sa du?” ”Måste säga att jag aldrig har hört talas om karn.” ”Nä, e det en människa? Och jag som trodde det var en portabel kuliss!” Vi insåg genast att vi riskerade att bli indragna i spattministerns improviserade triumftåg genom massorna, vilket hade varit både trist och förödmjukande, och jag lämnade därför kvickt över det ädla spannet till en av Forums svennar. Om jag inte missminner mig var det till Sven Larsson, en inom parentes sagt synnerligen pålitlig karl som alltid var noga med att förse de ädla springare han ansvarade för med kraftfoder av yppersta organiskt närodlade kvalitet. Innan vi övergav vår upphöjda position i karriolen hade den skarpögda Cynthia fått syn på vår gode vän Titus Petronius’ magnifika uppenbarelse, där han stod vid en konfektyrbod en bit bort och med kännarmin avsmakade en av sina favoritsötsaker kanderad mimosa. Den ädle Petronius var sig som alltid lik och det i ännu högre grad än vanligt. När han fick syn på oss sköt han världsvant upp sina moderiktiga solglasögon i pannan och log sitt aftonsoligaste leende. ”Å, mina käraste vänner, varmt välkomna till Träsket! Min underbart undersköna Cynthia”, han gav Cynthia en elegant avvägd handkyss, som den unga damen mottog med världsvan grace, ”sånggudinnornas utvalda och katternas höga beskyddarinna! Och min käre Ganymède inte att förglömma!” Petronius underlät aldrig att i vänligt skämtsamma ordalag anspela på min verksamhet som importör av exklusiva cypriotiska viner, eftersom det regelbundet resulterade i att han fick mottaga ett eller annat dyrbart varuprov ur de senaste leveranserna. Få var de som kunde motstå denne utomordentlig charmerande kulturprofil! Petronius’ tama vita råtta Nero, som hade hört våra välkända röster, tittade nyfiket fram ur en ärm i Petronius’ eleganta toga i silvergrå cool wool och sniffade intresserat runt i luften. Den råttkära Cynthia strök honom mjukt över den täta, lena pälsen. ”Och hur mår min lilla Nero idag?” Han verkade av allt att döma må utmärkt. Hade Nero varit en vanligt råtta skulle han förmodligen ha känt sig aningen oroad över en Bastprästinnas uppmärksamhet, men nu var han ju inte någon vanlig råtta utan en synnerligen musikalisk sådan som skrev inflytelserika operarecensioner i flera av de ledande tidningarna, bland annat i den inflytelserika Tider & Seder. Hans gehör för kvaliteterna i Cynthias konstnärskap var felfritt. Där vi stod en bit från Saturnus’ blomsterprydda tempel irriterades vi av de skarpa strålkastarna från en av modescenerna i närheten. I den spetsiga ljuskonen mitt på den av mörka sammetsdraperier omgivna estraden stod en hårdsminkad kvinna med demonvitt ansikte. Det var den från okända djup uppstigna Disneyhäxan Danius, som under devisen ”Allt ljus på mig” presenterade sin senaste egoboostcollection för en uppmärksamhetstörstande krets av svartklädda wannabier. Fru Sekretessa, som hon i sin egenskap av generalsekreterare för det mäktiga Karikatyrernas Riksförbund vördsamt brukade tituleras, var berömd för att med sina magiska kreationer kunna blåsa upp den allra obetydligaste kulturkoryfé till en drottning bland avundsjuka likar. De stelsminkande och oföränderligt leende lättmargarinmannekängerna trippade fram och svängde runt i sina glänsande toiletter, vilka var så voluminösa att bara en av dem åt gången fick plats på scenen. ”Kära vänner, låt oss dra oss bort mot dom lugnare och svalare pelargångarna”, föreslog Petronius med en min av ironisk avsmak inför det artificiella spektaklet. Han tog oss med en van rörelse under vardera armen och förde oss med sig. ”Jag tror förresten att den där odräglige pratministern gör sig beredd att hålla tal.” Det var olyckligtvis inte falska nyheter, för äntligen stod strassministern i talarstolen och glänste av lånat sken. Efter att ha fått hjälp av sina assistenter att ställa in mikrofonen på lämplig höjd så att han inte behövde rulla ihop sig som en papilljott för att nå den, kunde hans obestämbara stämma slutligen göra sig hörd över den ouppmärksamt myllrande folkmassan. Trots den nya kinesiska högtalaranläggning som senaten hade låtit installera för att politikerna lättare skulle nå fram med sina visdomsfyllda budskap till den mer eller mindre oupplysta populus romanumen, hindrade oväsendet från de andra evenemangen oss lyckligtvis från att höra mer än brottstycken av det viktiga talet. ”Vänner, romare, plattländare!” började Burt Byting med högstämd myndighet. ”Låna mej era öron och jag ska krama dom till trattar av lämplig storlek så att dom hör minsta ord jag säger, ja, vareviga och evinnerliga stavelse, ty dessa stavelser är vägda och mätta på guldvåg och funna så nyttiga och näringsrika att det vore både synd och skam om dom skulle kastas som pärlor för svin…” Inte en sekund för tidigt slog en kraftig våg av blandat musisktkommersiellt buller in över de Bytingska stavelserna och skingrade dem så grundligt att det borde ta en god stund för honom att samla ihop dem igen. Vid de så här dags litet lugnare arkaderna förekom inte bara den gängse försäljningen av turistsouvenirer och av togor och mantlar med festliga tryck på, som till exempel Tärningen är kastad och Stick inte mig, stick någon annan! eller den populära Jag kom, jag såg, jag somnade, utan där fanns dessutom ett rikt utbud av mat och dryck från alla delar av det vidsträckta Romerska riket. Eftersom ingen haft godheten att upplysa oss om att det skulle dröja mer tusen år innan tobaken infördes till Europa fanns det åtskilliga tobakister bland arkadernas pelare vilka i ogenerat trots mot detta historiska faktum sålde handrullade cigarrer av bland annat kubansk och nicaraguansk extraktion. De som handlande med vin och andra spirituella drycker hade som vanligt god åtgång på sina varor och kunde lägga de fortfarande silverhaltiga silvermynten på hög. Slutligen fanns där också ett obestämt antal diskret ambulerande försäljare av exotiska droger med mer eller mindre märkliga effekter. Vissa av våra mer dubiösa vänner hade vid flera tillfällen försökt intressera oss för diverse stimulerande och sinnesvidgande preparat, men vi höll envist fast vid druvans dionysiska nektar. ”Jag hade en dröm!” Genom att anstränga sina röstresurser till det yttersta lyckades pressministern tillfälligt klämma sig fram genom Forums ljudmassa. ”Jag drömde att vi alla var platta. Och om man bara betraktar saken på rätt sätt, goda åhörare, ur rätt synvinkel och rätt perspektiv, så är vi verkligen också platta. Ja, sannerligen säger jag eder, innerst inne är vi alla platta! Även om vissa av oss givetvis, vilket måste påpekas för fullständighetens skull, är plattare än andra. Och vi som är det, vi som är de plattaste av de platta, vi som av försynen har tilldelats denna behändiga och utrymmesbesparande form, det är vår uppgift och vårt ansvar, vår oförytterligt ansvarsfulla uppgift att platta till alla andra så att vi alla, alla utan undantag blir lika platta och lätthanterliga…” Men nu vändes vår uppmärksamhet åt annat håll, för bland pelarnas skuggor hade vi råkat få syn på den spetsnosta rävhonan Annie, som var känd för att stryka omkring här i jakt på gratis godbitar. I sitt sällskap hade hon som vanligt den trogne knähunden Janne. Janne hade för övrigt blivit något av en celebritet i de emotionellt exhibitionistiska kändiskretsarna genom sin självutlämnande självbiografiska bok ”Mitt liv som kastrerad mops”. Det var för övrigt den alltid lika trendkänslige Petronius’ som hade gett ut den på sitt förlag Cornucopia. När Nero kände rävhonans kallt kalkylerande blickar på sig drog han sig kvickt tillbaka in i Petronius’ vidlyftiga toga. Upprörd över att någon understod sig skrämma hennes favoritråtta och älsklingsrecensent schasade Cynthia arg på de båda fridstörarna. Vid ljudet av Cynthias skarpa röst började mopsen Janne darra i hela kroppen och sprang gnällande och gömde sig bakom en pelare. Rävhyndan Annie kröp backande ihop och bligade vasst och fegt på den mäktiga Bastprästinnan, som plötsligt tycktes ha växt flera decimeter. ”Vid Jupiter, kan ingen ha godheten att skjuta det där otrevliga paret!” fräste Cynthia. ”Ack Cynthia, min Cynthia! Vilken konstnär skulle inte gå förlorad i Janne! Låt honom åtminstone få färdigställa uppföljaren till sin bestseller. Den ska heta Kul utan kulor, och jag kan lova dig ett av författaren egenhändigt signerat exemplar.” ”Ha, ha! På det skulle jag kunna svara både det ena och det andra…” började Cynthia, men avbröts av att en spenslig blond ung kvinna kom springande i full fart genom pelargångarna. Hack i häl på henne kom en uppjagad flock afghanhannar, skrikande allehanda fullständigt otryckbara ord efter henne. ”En afghan kommer sällan ensam, som ordspråket säger,” sa Cynthia kyligt. ”Men bör vi inte ingripa?” undrade jag. ”Käre vän, varför skulle vi göra det? Det vore högst olämpligt, och därtill kostsamt, högst kostsamt”, invände Petronius med eftertryck. ”Det är ju en filminspelning. Det borde du väl ändå kunna se?” Det gjorde jag också nu när de springande kom ut på en öppen plats en liten bit längre bort, där medlemmar ur inspelningsgänget stod beredda med sina filmkameror och övrig utrustning. Nu kastades rollerna hastigt och lustigt om och de stackars afghanerna fick sig en grundlig grundkurs i Kung-fu. Det hela var så skickligt och realistiskt genomfört att det inte hade kunnat gjorts bättre på Colosseum. De brutna armarna och benen och nackarna såg verkligen ut att vara brutna på riktigt! ”Man håller på med en nyinspelning av Buffy och vampyrerna”, fortsatte Petronius, ”en av mina absoluta favorit-tvserier. Buffy och muslimerna ska den heta. Du vet ’In every generation there is a chosen one. She alone will stand against the muslim rapist, the terrorists and the imams of evil. She is the slayer.’ Å, jag får nästan gåshud! Det kommer att bli så bra.” ”Jag förstår. Du är alltså med och finansierar projektet.” ”Ett av mina många projekt”, svarade Petronius med yrkesmässig blygsamhet och slog ut med händerna. ”Jag rör mig snabbare och smidigare än den där tösen”, inflikade Cynthia. ”Det ifrågasätter jag inte”, min käraste Cynthia, ”det ifrågasätter jag verkligen inte! Men som du väl vet är det en viktig poäng i en film som denna att huvudrollsinnehaverskan framstår som sårbarare och svagare än vad hon är. En mäktig Bastprästinna i huvudrollen skulle förta åtskilligt av spänningen. Fast om det blir fråga om en uppföljare lovar jag att erbjuda dej en lämplig roll!” ”Om jag får spela förförisk gudinna som förvrider huvudet på våldtäktsmän och får dem att begå övergrepp på varandra så ställer jag upp.” ”Men det är ju faktiskt alldeles en utmärkt idé! Den ska jag genast anteckna”, sa Petronius helt utan synbar ironi. ”Å ena sidan går vi med största sannolikhet under”, hördes olyckligtvis struntminister Byting igen, ”om vi fortsätter på den inslagna vägen, å den andra hjälper vi mänskligheten genom att gå under och så bereda mer plats åt andra. Kära plattländare, som jag tror att ni alla förstår står vi här inför ett så kallat dilemma. Mer bestämt står vi inför det av de lärda Philosopherna flitigt diskuterade problem som kallas fånarnas dilemma. Hur vi än gör beter vi oss som idioter. Om vi väljer det ena blir vi kallade idioter för det. Om vi väljer det andra – samma sak. Vi måste ha is i magen, sitta stilla i den sjunkande båten och i lugn och ro bida vår tid, samt samt och slutligen hämta kraft ur det trösterika faktum att när vi väl har gått under finns det inte längre någon kvar som kan klandra oss…” Efter att ha inhandlat lämpliga förfriskningar fortsatte vi vår äventyrliga väg genom arkaderna och fick därvid oavsiktligt uppståndelsekomikernas estrad inom hörhåll, och har man väl börjat lyssna på ett skämt måste man ju höra det till slut även om man hela tiden är på det klara med att det inte är ett dugg roligt. Genant nog kanske man skrattar åt det också. På scenen stod de båda kurdiska komikerkusinerna Usch Nojjan och Sopan Uschmaël. (Jag har för mig att jag har läst någonstans att nästan alla kurder är kusiner. Det måste väl ha varit hos Herodotos, förmodar jag.) Kusinernas smarta affärsidé gick ut på att smeka den välavlönade publiken medhårs genom att håna och häckla alla dem som var dumma nog att inte ha råd att komma och lyssna på dem. Fast idag hade de fått för sig att bjuda alla på sina kreativa infall för att bevisa att det kan finnas gratis skådespel även om det inte finns gratis bröd. Nu drog Usch en kurdisk vits och Sopan assisterade honom med ett livligt minspel bakom sin drygt meterlånga skäggstubb. ”Det var en turk, en kurd, en somalier och Bellman. Dom skulle gå över en bro, men bron såg gammal och dålig ut. Då utropade kurden plötsligt ’Men titta, står det inte Thermopolium på en skylt därborta på andra sidan. Så lustigt. Thermopo… Vad e det för något? Huvudvärkstabletter?’ Bellman lystrade genast, och eftersom han inte längre såg så bra tyckte han att han såg detsamma som hans kurdiske vän sa att han såg. Han slängde ryggsäcken på ryggen och sprang ut på bron. När han hade kommit halvvägs brast bron under honom och han trillade ner i det iskalla flodvattnet. Turken, kurden och somaliern stod skrattande kvar på stranden och såg Bellman hjälplöst vinkande flyta iväg. ’Korkade svenne’, sa kurden, och dom båda andra instämde livligt. ’Men vänta’, sa kurden, ’nu ser jag vad det står, det står ju Svenska Bidragsverket. Hur kunde jag läsa så fel?’ Så snart somaliern hade fått saken klart för sig slängde han av sig kläderna och simmade med kraftfulla tag över floden och försvann på andra sidan. ’Skulle inte du också till Bidragsverket?’ undrade kurden försiktigt. ’Jo’, sa turken, ’men jag tror jag väntar på Sanslösa läkares taxibåt. Den brukar ju komma förbi här titt som tätt.’ ’Smart tänkt’, sa kurden. ’Under tiden kan vi ju njuta av den pastorala utsikten med dom betande getterna på kullarna där borta.’ ’Getter!’ utropade turken med hänförelse i rösten. Han slängde strax av sig kläderna och simmande kvickt över floden och försvann bland dom gröna kullarna på andra sidan. Nu plockade kurden ihop dom kvarlämnade värdesakerna och började vandra neråt floden mot den nybyggda betongbron på andra sidan flodkröken. En bit bort hittade han den drunknade Bellman i vassen och kunde smidigt befria honom från kontokort och annat som han inte längre hade någon användning för. När kurden välbehållen kom över på andra sidan hade han många roliga historier att berätta och blev snabbt populär och tjänade mycket pengar och kunde bygga sig ett stort sommarhus på en ö, dit det inte gick någon bro och där det bara bodde svennar.” Komikerkusinerna skrattade så att tårarna sprutade, de vek sig dubbla och i hastigheten även tredubbla, ja, rentav fyrdubbla, och dunkade varandra uppmuntrande i ryggen. I det gnistrande skenet från glädjetårarna var de fullständigt övertygade om att publiken var minst lika road som de själva. Nu gjorde sig Sopan beredd att dra sin vits och Usch att assistera honom med mimiken, men vi tyckte inte att det var någon vits att lyssna på den också så vi gick vidare. Genom det mångfaldiga bullret trängde nu några dova och rytmiskt gungande bastoner fram till oss. Det var konserten med punkbandet The Juggernauts som redan hade hunnit börja. Precis som för de flesta andra Forumbesökare var juggernautarnas efterlängtade konsert huvudanledning till att vi hade lämnat den svala trädgårdens blomdoft och fågelkvitter för att köra ända ned till Forum denna varma och klara försommarkväll. För den som inte är så väl bevandrad i antikens populärkulturella historia bör jag kanske här inskjuta upplysningen att The Juggernauts var det mest legendariska av alla de ryktbara punkband som uppstod i brytningstiden mellan republik och kejsartid. De häcklade friskt alla korttänkta och korrupta politiker och övriga makthavare, först och främst dem som poserade som goda och upplysta samtidigt som de med alla tänkbara svek och lögner ökade sin makt och sina rikedomar så mycket de bara kunde, och de fick stort stöd inte bara av dem som drabbades av konsekvenserna av denna upplysta godhet utan även från dem som aspirerade på att skapa en ny politisk ordning. Till de senare hörde inte minst den stenrike och populäre folktribunen Gaius Trumpius, vars resliga gestalt påpassligt skymtade förbi i folkvimlet framför oss just nu, där han iklädd sin juvelbesatta vita skinnjacka, som han fått överta efter den i senaten genom en enhällig omröstning till halvgud apoteoserade barden Elvis Rex, i spetsen för sitt entourage skred fram mot hederstribunen. ”Å, de spelar ju Löfven-visan!” utropade Cynthia entusiastiskt och slog samman sina skulpturala händer. Cynthia hade naturligtvis hört rätt. Det var de första ackorden i den populära Löfven-visan som tonade ut över Forums konsertområde. I skydd av Petronius’ mäktiga kroppshydda navigerade vi oss framåt genom folkhavet för att kunna se och höra bättre. ”Löfven, var det inte den där fete senatorn som satt så mycket att han fick blodbrist i baken och blev tvungen att amputera skinkorna?” frågade Petronius mig, väl vetande att medicinhistoria var ett av mina specialintressen. ”Exakt, eller rättare sagt nästan exakt. Stefanus Löfven är det enda levande exemplet på en framgångsrikt genomförd stjärttransplantation. För att rädda hans politiska karriär tog man bakdelen av en gnu och transplanterade den…” ”En gnu!” utropade den nyckfullt selektiva djurvännen Cynthia upprört. ”Menar du att man mördade en stackars oskydlig gnu för att rädda karriären för en nedsutten […] politiker!” (Jag har här och i det följande sett mig tvungen att censurera vissa verbala yttringar av Cynthias galliska temperament för inte göra känsliga läsare upprörda. Kära sensitiviserade läsare, var vänliga och försök att inte tänka på vad som kan tänkas ha stått i de med punkter markerade lakunerna!) ”Du vet ju själv vad som hände förra gången man offrade en plebej för att rädda livet på en politiker. I det turbulenta politiska läge som råder vågade man inte riskera ett nytt uppror.” ”Försöker du antyda att jag skulle tycka att det vore bättre om dom tog livet av en plebej?” Cynthias patriciska upprördhet eskalerade med oroande hastighet. ”Amica mea, hur kan du mer än antyda att jag skulle antyda något sådant? För övrigt anses operationen faktiskt vara en banbrytande kirurgisk bragd”, försökte jag förklara. ”Bragd! Vid Jupiter! Om dom bytt huvud på det […] hade det varit en […] bragd!” ”Mina barn, nicht diese Töne!” Petronius höll upp sina juvelprydda händer i en vördnadsbjudande gest. Vi insåg genast att vi hade reagerat överilat, och Cynthia lät mig med utsökt artighet kyssa hennes graciöst framsträckta hand. För att komma fram till scenen där juggernauterna spelade var vi tyvärr tvungna att ta en lång omväg runt väckelsemötet utanför Koprofagiska föreningen, där den välkände miljöpastorn Hermafroditicus Faecolin talade till en lika entusiastisk som illaluktande publik på det djupfilosofiska temat Den självreproducerande individen eller Hur man uppnår total autonomi. Framför det giftgröna tältet stod diverse färgglada affischer uppställda med spännande budskap som Koprofagi – det naturliga steget, Så sluter du ditt kretslopp, Koprofagi – den smarta lösningen på växthuseffekten et cetera. Äntligen hade vi tagit oss förbi det sista hindret på vår väg och kommit fram till Stora scenen. Vi kunde nu med all önskvärd tydlighet höra försångaren Johnny Rudis’ whiskyraspiga stämma, där han stod mitt på scenen med sin elektriska kithara och sjöng. ”Vad som skedde är det väl ingen som vet, när Stoffe Löfven satt och…” (ohörbart på grund av smattrande applåder borta från koprofagernas tält), ”men dasset det sprack, och ack, ack, ack, Löfvenarn försvann med ett smaAck!” När de väl kom till den medryckande refrängen stämde vi alla in, och över alla andras röster hördes Cynthias välskolade mezzosopran. ”Svenska folket spola han ner! Spola ner ännu fler!” Och om någon nu undrar vad det fjärran Svealand och den lilla men för sin excentriska befolkningspolitik ryktbara nordgermanska stammen svearna har i det antika Rom att göra, kan jag bara svara att Rom är den Eviga staden, att Rom finns alltid och överallt, att allt finns i Rom och att alla vägar leder till Rom. Och att en hel del leder därifrån också. På andra sidan Forum fortsatta stassministern ihärdigt att tugga på sitt rätvinkeltal, som vid det här laget hade förvandlats till ett även för honom själv oöverskådligt virrvarr. Han försökte i en sista desperat ansträngning skruva upp rösten till maximum för att överrösta de högljudda musikerna i The Juggernauts och de andra evenemangen på torget och tog i så att han för dem som prioriterade att se åt hans håll såg ut att vara på väg att spricka. Men det enda som förmådde tränga fram till oss var ett svagt burrande. ”Hör nu här min käre gosse, ingen kan ljuga som en sosse. Dom har rivit upp ett sår. Dom har ljugit i 150 år” sjöng Johnny Rudis och gick upp i falsett. Publiken stämde jublande in, och den som lyssnade noga kunde höra Nero ackompanjera på lyra någonstans inifrån Petronius’ toga. ”Dom har skrivit på en jävulspakt, dom har gjort allt för att få makt!” Mitt i detta utbrott av dionysisk glädje hördes plötsligt ett ljudlig KA-POFF! Det var stressminister Byting som slutligen hade nått bristningsgränsen och exploderat i ett stort moln av olikfärgade papperslappar, vilka nu spreds över hela Forum med den lätta sommarvinden. De singlade ned som konfetti över oss där vi stod tillsammans med alla andra framför Stora scenen, och alla hoppade upp och sträckte sig efter dem för att få riva sönder dem i ännu mindre bitar. The Juggernauts drogs med av den allmänna extasen och ökade frenesin i sitt spel ytterligare, tills de också såg ut att vara nära att explodera. De spelade flera extranummer och avslutade med att reprisera sin senaste hit ”DNA” med den minnesvärda refrängen ”Vi behöver ingen Allah, styrkan ligger i vårt DNA.” Allah var inom parentes sagt en gapig och påstridig ökengudomlighet som hade börjat låta tala om sig i Rom vid den här tiden och som hade gjort sig känd för att vilja förbjuda allt som gjorde livet värt att leva, bland annat vin, sång och dans. Enligt vissa icke bekräftade uppgifter skulle även kvinnor förbjudas. De flesta av oss bedömde möjligheterna till framgång med ett sådant program som ytterst begränsade. ”Ingen normal människa kan vara det minsta attraherad av ett sådant budskap”, hade Petronius med arbiterns hela auktoritet slagit fast. Ja, det var en fantastisk kväll och en underbar natt i den eviga staden Rom! När vi i sakta trav återvände till min rymliga vinhandlarvilla i trakterna av det grönskande Mons Pincius välvde sig den mörkt sammetsblå romerska natten över oss med sina gnistrande stjärnor. Aldrig gnistrade de väl så klart som i denna ungdomens natt som vi kallar Bella Notte! Trots att Roms gatubelysning som bekant lämnar åtskilligt övrigt att önska kunde vi genom att navigera efter stanken från Tibern ta oss hem utan några större misstag. Dagen efter tog Gaius Trumpius makten i Rom med hjälp av sina ryska stridsvagnar och spolade ned valda delar av senaten i Cloaca maxima. Men dessa händelser och allt som därefter skedde är ju välkänt och finns utförligt och insiktsfullt skildrat av den gode Tacitus i hans Annales (Cornucopia, CXVII), så om det behöver vi knappast orda mer här.
– FINIS –
Om skribenten: Jonas Åberg
