Den italienska traditionalisten Julius Evola var även en tämligen framstående bergsbestigare, fram tills han under Andra Världskriget blev rullstolsbunden efter ett ryskt bombangrepp. Evola skrev flera artiklar om ämnet, och dessa är samlade i boken Meditations on the Peaks – Mountain Climbing as Metaphor for the Spiritual Quest.
I sin helhet är det en god bok, även om det alltså är en samling av artiklar och därför inte riktigt har samma struktur som Evolas andra böcker. Vi får bland annat läsa om några av Evolas egna bestigningar av europeiska berg, även dessa mer skönlitterära avsnitt håller god litterär klass. Vi får även läsa om den ryske konstnären Nicholas Roerich, som vistades mycket i Tibet och som i sin konst fångar något av de metafysiska kvaliteter som Evola upplevde i bergen (illustrationen av dagens inlägg är en Roerich). Även Evolas vän, den kände tibetologen Tucci, dyker upp i en artikel, där vi får veta mer om den nordiska inställningen till berget i Tyrolen. Vi får också veta att Evolas sista vilja var att hans aska skulle få sin sista viloplats på en glaciär på berget Mount Rosa, och att så skett.
Bergstoppar i traditionen
Det är allmänt känt att de grekiska gudarna ansågs bo på berget Olympen, men det är mindre välkänt att detta är ett återkommande tema i religioner och myter från hela världen (de exempel Evola ger är alla från de hyperboreanska mytologierna, men han tar inte själv upp om detta är något specifikt hyperboreanskt). Bergstopparna tillhör det som är mest avlägset från den vanliga mänskliga världen, Evola nämner att ordet ”human” kommer från ”humus”, jord. Dessutom är de till själva sin natur omänskliga; eviga, orörliga, livsfarliga, mäktiga. Detta gjorde att människorna tidigt kopplade dem till den icke-mänskliga sfären. På bergstopparna bor flera gudar, både Shiva, Olympens gudar, och hjältar och halvgudar. I europeiska berg som Kyffhauser och Odelberg trodde medeltidens människor att hjältar och kungar som Karl den Store, Arthur och Fredrik I väntade på den dag då de skulle återvända. Kineserna har berget Kuen-Lun, egyptierna hade Seth-Amentet, mexikanerna hade Culhuacan, hinduerna det heliga Mount Meru. Det är alltså ett återkommande tema.
Trevligt är att Evola nämner flera exempel på heliga berg även ur nordisk tradition, där Valhall ibland identifierades med bergstoppar. Evola nämner Helgafell, Krossholar och Hlidskjalf som sådana berg.
Bergsbestigningen som heroisk och aristokratisk
Evola tar också upp bergsbestigning som ett sätt för en högre människotyp att återvinna en högre spiritualitet och en aktiv och vital relation till världen. Han jämför här med skidåkning, som är ett modernt fenomen som mer handlar om tjusningen i att vara utsatt för tyngdlagens verkningar. Dock ser han det ändå som ett nyttigt fenomen, då allt som befriar människor från stadslivet och för dem tillbaka till naturen är av godo. Evola skriver även att han själv åkt skidor vid upprepade tillfällen.
Samtidigt är han orolig för att bergsbestigningen, och bergen, kommer att invaderas av ett släkte av snobbar på jakt efter ”upplevelser” och rekord att slå, snarare än människor som strävar efter att verkligen uppleva berget som metafysisk verklighet och bestigningen som en konst. Kort sagt är han orolig för att berget kommer att mista sin helighet.
Bergsbestigningen som andlig resa
Genomgående i artiklarna är relationen mellan bergsbestigning och andlig resa/initiering. Man börjar i båda fallen på botten, och kämpar sig uppåt. För att klara denna kamp måste man utveckla självdisciplin, och inte låta sig styras av lägre känslor som rädsla eller bekvämlighet. Detta påminner mycket om Evolas beskrivning av mors triumphalis, alltså den traditionella tron att den som med rätt sinnesstämning supade i strid blev en gud eller kom till paradiset (denna tro återfinns både i jihadkonceptet, enhärjarnas färd till Valhall, och under korstågen då Paradiset utlovades för den som stupade i det heliga landet).
Evola menar att för rätt sorts människa kan bergsbestigningen leda till att man upplever världen sådan den verkligen är. Det är kanske inte förvånande att Evola menar att bergen, som är mer-än-mänskliga till sin karaktär, kan ha den effekten på dem som vistas på dem, och kämpar med dem. Intressant är kapitlet Race and the Mountain, där han menar att den ariskt nordiska rasen utvecklat flera av sina egenskaper i en karg och kall miljö. De pratar inte i onödan, utan skiljer sig från folk som talar oavbruten. En typisk nordman är kort, men kärnfull. De har även en inre disciplin, och en klar, medveten och kontrollerad stil. Detta påminner mycket om asketen, men hos den nordiska typ Evola beskriver kommer de till uttryck i kontrollerad, medveten handling. Den ariskt nordiska typ som Evola beskriver kännetecknas också av en heroism som inte behöver några åskådare. Evola menar att när en arisk nordisk människa befinner sig på berget, utlämnad åt sig själv för överlevnad, så kommer dessa egenskaper att naturligt kunna återupptäckas. ”Berget lär tystnad”, skriver han exempelvis angående den korta, kärnfulla stilen, och likaså att den som är bekvämlig och saknar inre kontroll knappast trivs i en snöstorm.
Sammanfattningsvis är det i vilket fall som helst en bra bok, oavsett om man ser bergets symbolik som något ur det undermedvetna eller om man som Evola ser det som en mer än mänsklig verklighet. Är man inte intresserad av Evola sedan tidigare är det dock tveksamt om man har något utbyte av den.
Om skribenten: Joakim Andersen
