Vad händer i Västerlandet idag? Konflikter mellan folk och eliter, sedernas förfall, massinvandring, sekularisering och sjunkande fertilitet präglar vår tid, något som kan föra tankarna till det antika Rom. Faktum är att de historiska parallellerna är många, något som står i fokus för David Engels mäktiga bok Auf dem Weg ins Imperium. Engels är historiker, specialiserad på just antiken, han tillhör också den tyska minoriteten i Belgien.
I sin bestseller går han igenom olika aspekter av vår tids kris, och jämför sedan med Rom under republikens senare tid. Dåtida romare citeras flitigt, något som gör det hela levande. Det visar sig att också romarna blev främlingar i sin egen hemstad som följd av massinvandring. Etniska konflikter mellan greker, judar och egypter var vanliga bland annat i Alexandria. Det fanns en kosmopolitisk tendens, ofta kopplad till hellenismen. Men det fanns också en mer nationalistisk tendens, uttryckt bland annat av Juvenalis och Cicero. I Rom handlade det om en orientalisering, de infödda sörjde att de blev främlingar i en stad där både seder, språk och musik förändrades i takt med demografins förskjutning. Det gjordes flera försök att utvisa de nya invånarna, Engels nämner bland flera andra folktribunen Gaius Papus mer radikala ansats. Augustus rådde också sin efterträdare Tiberius att motverka tendensen i riktning mot en alltmer rotlös befolkning. Engels beskriver här hur den äldre identiteten i en ny situation ibland behövde kompletteras med mer flexibla arrangemang, men också kostnaderna för detta. Enligt Seneca var resultatet att ”de flesta i den här mängden har inget fosterland”. Idag känner vi igen diskussionen mellan etno- och kulturnationalister.
I vår tid föds det få européer, även i Rom var detta något som uppmärksammades som ett problem. En sådan utveckling gjorde att folket krympte och att antalet fria män och möjliga soldater sjönk. Engels tar upp censorn Q Metellus Macedonius inlägg De prole augenda från 131 f.Kr. Tacitus vände sig mot en individualism som ledde till att färre familjer bildades och färre barn föddes. Detta kopplas till en delvis ny syn på livet, präglad av humanism och universalism. Äktenskapet drabbades också. Även konservativa politiker som Sulla gifte om sig, skilsmässor och ”patchworkfamiljer” blev vanliga. Plikt ersattes av ”rättigheter” och självförverkligande.
Samtidigt upplevde de traditionella värdena en kris, mos maiorum ersattes av egoism och materialism. Ojämlikhet och arbetslöshet växte som följd, liksom dåtidens motsvarighet till konsumtionssamhället och skådespelet, panem et circenses. Ensamhet präglar många av tidens biografier, då som nu hände det att människor levde och dog ensamma i storstäderna. Engels beskriver dialektiken mellan den rotlösa massans samhälle och den ensamma individen. Även fädernas tro drabbades. Engels beskriver hur prästerna blev både färre och sämre, liksom hur ateism och främmande kulter bredde ut sig. Han citerar Tacitus beskrivning av hur ”i Rom vördas och samlas allt det som världen håller för skamligt och skrämmande”. Här känner vi igen Evolas beskrivning av hur den hyperboreanska romerska kulten ersattes.
När homogenitet, normer och socialt kapital underminerades och egoism och ojämlikhet bredde ut sig kom också den tidigare politiska ordningen att utmanas. Konflikter som tidigare kunnat lösas eftersom alla följde spelreglerna blev nu epidemiska och våldsamma. Starka män strävade efter ”allt eller inget”. Engels beskriver en era av politiskt våld, av rädsla och otrygghet. Oligarker och teknokrater hade de facto avskaffat de fungerande formerna för folklig delaktighet, resultatet var bitterhet, våld och legitimitetskris. Vi känner igen liknande tendenser med dagens etablissemang och eurokrater. Återkommande var konflikten mellan folkliga populares å ena sidan och överklassens optimater å den andra. Inbördeskriget var en inbyggd möjlighet i den sena republiken. Vi ser något liknande idag med konflikten mellan folk och etablissemang/globalister, även om de hotande inbördeskrigen enligt Engels här ligger en bit in i framtiden.
Principatet och den imperiella kompromissen
När republiken avskaffades som följd av dessa återkommande inbördeskrig var den saknad av få. Folket i gemen var redan avpolitiserat, de flesta var trötta på våldet. Engels beskriver Augustus styre som en kompromiss mellan populares och optimater på många sätt, mellan populism och traditionalism. Folket fick trygghet, ordning och sociala garantier, italikerna inordnades fastare i Rom, och de ofta konservativa optimaterna uppskattade den traditionalism som Augustus företrädde. Man kan tänka sig att vår tids europeiska kris följs av något liknande, både Napoleon och Hitler har varit historiska försök åt det hållet. Engels diskuterar i ett givande kapitel hur ett sådant europeiskt principat skulle kunna se ut. Istället för självhat skulle då en europeisk Leitkultur dominera, befolkningskrisen skulle heller inte ”lösas” genom invandring utan genom familjepolitik. Engels bedömer att en radikal ”kulturkristendom” skulle ta ateismens plats. En mer auktoritär regim skulle återta våldsmonopolet och återge folket trygghet. En radikal familjepolitik med målet att fler europeiska barn föds skulle bland annat innebära att mödrarollen restaureras. Augustus var mycket konservativ, Engels tänker sig en ekonomisk politik präglad av ”Keynes + plikt”. Stora förmögenheter skulle bara accepteras om de användes till Europas bästa. Samtidigt skulle Europa återta sin position som en aktör på den internationella arenan, istället för att vara en arena för utomeuropeiska makters spel.
Perspektivet är intressant på flera sätt. Engels är influerad av Spengler och Nietzsche, det finns också stora likheter med den kontinentala geopolitiska traditionen (Thiriart med flera) och med de konservativa revolutionärerna från 1930-talet. Eftersom han tar upp flera olika dimensioner av krisen kan boken läsas med behållning oavsett om man är traditionalist, marxist, libertarian eller något annat. Samtidigt är Engels, inte bara som tysk-belgare, i grunden en god europé. EU har förgiftat den europeiska idén för många, men Engels menar att ett Europa politiskt splittrat i nationer inte kan hävda sig mot sina utmanare. När EU utmanas ”inifrån”, av Salvini med flera, är det därför en utveckling med potential. Engels riktar en förödande kritik mot EU-projektets ledare, dagens europeiska identitetskris är en följd av att de försökt ”konstruera” en europeisk identitet trots att det redan fanns en. De har utgått från tabula rasa och en uppsättning ”värden” som inte är europeiska, eftersom de är rädda för Europas historia. Resultatet har varit universalism och kosmopolitanism, och ett projekt få européer kan identifiera sig med. EU saknar enligt Engels kort sagt en idé.
Engels har själv lämnat den belgiska storstaden, eftersom han inte vill att hans barn ska tro att något sådant är normalt. Han har i intervjuer förutspått att Europa kommer skakas av inbördeskrig inom 30 år, och att detta kommer tvinga fram en politisk och social nyordning. Sammantaget är hans bok en guldgruva av jämförelser och idéer, som bör läsas av alla som vill få ett historiskt perspektiv på vår situation. Inte minst bör vi förbereda oss för den kommande turbulenta perioden. Här finns flera värdefulla rekommendationer, även om Engels inte tar upp dem. Neoreaktionärerna uppmanar oss att ”bli värdiga”, att avancera och stärka oss så att vi kan fylla de ansvarsfulla positioner som kommer behövas. Karriärer inom bland annat militär, ekonomi och administration kan vara passande för en del. Andra kan fokusera på att bygga nätverk och mannaförbund, åter andra på metapolitik eller andliga projekt. Det civilisatoriska perspektivet innebär att flera olika vägar är nödvändiga. Engels kan också bidra med en kombination av realism och optimism. De kommande decennierna kan bli hårda, men de kan också leda till en bättre ordning.
Om skribenten: Joakim Andersen
