I början av månaden släppte den webbaserade tidskriften Samtiden dokumentärfilmen ”Ett folk, Ett parti”, i vilken man avser blottlägga, eller snarare damma av, skamfläckar under den svenska socialdemokratins partihistoria. Under knappt två timmar presenteras tittaren regeringsbeslut, politiska uttalande och reformer som drivs igenom under den period där SAP och arbetarrörelsen sår fröna till vad som ska blomma ut i en sekellång dominans. Från Branting via Lidforss till Hansson och Erlander klär man av den tidiga socialdemokratins tankestoff tills det enkom återstår ett naket skelett av antisemitiska attityder, rasism och eugenik. Chockerande citat kombineras med rörlig dokumentation från Kungliga bibliotekets arkiv och varvas med en framdrivande berättarröst. För den som är delvis obekant med partiets, eller för den delen Sveriges, historia är det svårt att inte finna redogörelsen, punkt för punkt, frapperande och skrämmande. Föga förvånade har den uppmärksammats på flera håll.
Sverige har en lång historia av social ingenjörskonst, starkt sammanknutet med socialdemokratins tolkning av folkhemstanken, ursprungligen myntat av Rudolf Kjellén, och i sin barndom parallellt springande med tyska Volksgemeinschaft, vilken sedermera kom att förknippas med NSDAP och nationalsocialismen. Idén om en statsapparat som mer aktivt än tidigare, via vetenskaplig precision, formar ett jämlikt och inkluderande samhälle satte prägeln allt mer på politikens område, från ekonomisk planering till genetisk förädling, och här finner vi essensen i det som må kallas tidens anda. En bred offentlig sektor tar form för att förse svenskens sociala behov och paret Myrdal får stort genomslag via Kris i befolkningsfrågan. Folkpension och ökat anställningsskydd förverkligas, omfattande nybyggnationer tar vid, i syfte att planenligt skapa bättre förutsättningar för varje svensk medborgare.. Under samma ideologiska paradigm fylls en stor förväntan att finna verktyg för folkets framåtskridande även på molekylär nivå. Tvångssteriliseringar och rashygien blir ytterligare pusselbitar i bygget, och det finns en blocköverskridande övertygelse om att man kan forma en bättre framtid genom att snida det nya samhället ner i bokstavligen minsta detalj.
Socialdemokraterna lyckas som riksdagens största parti och innehavare av statsministerposten under större delen av seklet framgångsrikt tillskriva sig hjälterollen i narrativet om hur det moderna Sverige byggs upp, sten för sten. Man gör det genom att lyfta fram vissa aspekter och tona ner andra. Genom sin dominanta roll över näringsliv och media skiljer man ut sig från det tyska oket, trots att vi med nutida glasögon finner influenser i 50-talets svenska ekonomi ur fascismens korporativism, så väl som likheter i rasbiologismens eugeniska ideal länderna emellan. Därmed blir mytologin som omhuldar folkhemmet den partihistoria som bär upp hela den svenska socialdemokratins kraftiga förtroendekapital. En verklighetsbeskrivning som varar i hundra år och få än idag ifrågasätter.
Givetvis är det brukligt, och de flesta är nog beredda att så göra, att säga att folkhemmet var ett vackert bygge med måhända vissa skråmor i putsen. Men det finns inget chevalereskt i att gynna en vinklad historieskrivning där beståndsdelar godtyckligt isoleras och plockas bort från sin idéhistoriska kontext. Är det då en meningsfull aktivitet? Går det att ge rättvisa åt något som skett i huvudsak under 1900-talets barndom och tycks avvissnat redan vid 1970? Är det en moralisk utredning vi hänger oss åt när vi öppnar arkiven och klär av dåtiden? För sannerligen är det mer än ett konstaterande av skeenden.
Vi bör som alltid här undvika den kronocentrism som enkelt smyger sig på oss; ”att vi lever i den bästa av världar”, som Voltaire lysande parodierade en gång i tiden; att förenklat betrakta moralen som något vars evolution blommat ut mer fullfjädrat i vår samtiden än under dåtid. Måhända kan vi inte heller gå ur vårt skal och gripa an förgångna statsmän som levde under andra premisser. Vad vi kan göra är att betrakta beståndsdelarna, i sin helhet och var för sig: citaten, reformerna, profilerna, idéerna, världssynen, och bedöma materialet i sin nakenhet. Liksom vi vill att framtiden lär genom inspiration och motstånd från oss. Det är en intellektuell plikt att inte gå i samma hjulspår eller uppfinna hjulet på nytt, och den konservativa filosofin blir här ett oundgängligt redskap.
Det kan tyckas som ett överflödigt projekt, i synnerhet för den stressade moderna människan, fullt upptagen med att filtrera alla dagens ideal som möter honom i vår enorma informationsström. Men att slarvigt mystifiera dåtiden leder oss obeaktat till två olyckliga slutsatser: att a) Dåtidens människor tillskrivs en determinism till grund för varje åsikt och beslut, som varande väsen i en tid präglad av en uppsättning populära uppfattningar och föreställningar, och att b) Moralen blir tidsrelativ.
Givetvis falsifieras a) av att det fanns, om än i minoritet, kritiker av bl.a. rasbiologi, så som Torsten Fogelqvist. I sin tur är b) givetvis godtycklig så vida det inte rör sig om faktiska trosföreställningar så som den historiskt skiftande uppfattningen kring jordens placering i förhållande till solen. Men det är inte så mycket vardera slutsats sanningshalt som är av värde som dess konsekvenser. Kan vi inte tillskriva dåtida människor moral så som varande individer med fri vilja, då blir en kritik mot vår egen samtid ihålig och meningslös. Kan vi inte i en framtid anklaga vår nuvarande samtid för att utgöra rum för felaktigheter och övergrepp kan all kritik avfärdas som efemärt nycker på en lång tidshorisont.
Det finns ingen mening med att svartmåla sedan länge bortgångna; gräva upp deras förmultnade skelett och bära iväg dem till tinget. Men det finns ett värde i att stanna upp, ställa frågan till de som idag är arvtagare inom samma partier, organisationer eller rentav ideologier, om man förändrats av rationella skäl, en förnyad förståelse av världens beskaffenhet, eller bara, likt sin föregångare, hoppat på en våg av tillfälliga ideal, normer och attityder. Medvetet eller omedvetet riktar däri filmen, bortom fernissan av billiga associationer, en sylvass fråga till Sveriges stora politiska draglok under 1900-talet, som, om den fick ta den plats den förtjänar, blir oerhört svår att besvara med intellektuell hederlighet.
Är socialdemokratins, och för den delen övriga etablissemang i nära omfång, 2018, en grundlös klump, redo att likt öronmaneten i Östersjön flyta med nästa våg oavsett vart den bär, eller finns ännu kvar ett ideologiskt fundament? Kan man säga att man tänkte fel, drog lärdom och reformerades på rationella grunder, eller är man en rörelse som inte förmår sig annat än att sticka upp fingret i luften och känna vartåt vindarna lyfter? Ska man fördöma profiler som i partiets ungdom eldigt gjorde ideologiska uttalande som går stick i stäv med dagens upplaga? Eller ska man förpassa dem till slentrianmantrat ”en man av sin tid”? Ska man göra en Eichmann av Bengt Lidforss och likt i Hanna Arendts filosofiska porträtt beskriva honom som den plikttrogne byråkraten i tidens tjänst, som när samvetet kallar svarar att han icke bär skuld över var och när han kastades in i existensen?
Nej, väljare kommer inte strömma bort från SAP för att någon lyfter fram illa dolda hemligheter i en produktions vars syfte är svårt att anta vara annat än främst politisk propaganda. Många tycker rentav det är något banalt över att bringa upp sådant som torde vara utnött sedan länge av tidens tand. Men det är inte så mycket antydan om en obearbetad skuld som besitter ödesdiger potential. Det är tystnaden. Tystnaden som nästintill förintat socialdemokratin på flera håll i Europa. Avsaknaden av ett svar på vilken funktion man fyller idag, på vilken identitet som finns kvar, hur man ännu uppbär en roll i historien som sedan långt tillbaka förankrad bärare av tradition. Avsaknaden av självförtroende att möta dåtiden, vara samtiden, eller skapa framtiden. Historien har lärt oss att en sådan tystnad är vad som kännetecknar förruttnelse.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
