Bristen på praktik, och religionens reduktion till abstrakt tanke och sentimental känsla, är ett av de största problem religiösa samfund lider av i modern tid. En artikel av Karen Armstrong tar upp ett exempel på detta ur judendomens historia, en episod med större allmängiltighet än man kan tro.
I
Nietzsche hävdade att kristendomen var en "slavmoral", och gick igenom de konsekvenser av dess införande han ansåg sig kunna urskilja i Europas historia. Oavsett i vilken utsträckning man håller med om hans värdering av kristendomens inflytande över västerländsk etik, hade hans analys en fundamental brist: den bortsåg från att kristendomen alls inte är någon "moral" i första rummet; liksom i alla religiösa system är det etiska inget mer än en konsekvens av ontologin. Den har synnerligen lite gemensamt med humanismens och modernismens spekulationer kring ett sekulärt "människovärde", eller dessa idéers försök att utvinna en universell och "förnuftig moral" ur empiriska studier och rationalistiskt resonerande. Att kristendomen ofrivilligt bidragit med delar av dessa systems etiska föreställningar (alla som egentligen fungerar att det skulle gå att "förnuftigt konstruera" en etik är en direkt vidskeplig föreställning) är då något annat. Att dess periodvisa dogmatiska intolerans möjligen kan tänkas ha bidragit till att utlösa den irrationella överreaktion som först resulterade i protestantismen, och sedan i fullskalig sekularisering och ett formligt hat mot allt vad genuin religion heter lika så.
Mycket har sagts om religionens "irrationalitet", och apropos detta har jag gjort ett återbesök hos en mycket intressant artikel av Karen Armstrong, senast publicerad i antologin The betrayal of Tradition, under redaktion av Harry Oldmeadow. Artikeln beskriver den intellektuella utvecklingen hos spanska exiljudar, och hur de kom att spela en synnerligen problematisk roll i 1500-talets Holland.
När Spanien 1492 gav alla judar alternativen att antingen lämna landet, eller konvertera till kristendomen, valde många judar att konvertera enbart till namnet, medan man i själva verket avsåg att förbli judar i alla avseenden. Viljan att fortsätta praktisera judendom kom dock ganska snabbt på skam givet att riter var omöjliga att utöva, och religiösa lagar, myter och regler ganska snabbt föll i glömska, kom dessa judar att hamna i en form av religiöst vaccum. De identifierade sig inte med det katolska denna tro uppfattades som "förtryckande" och främmande men hade samtidigt ingen möjlighet att utöva sina egna traditioner. Alltså fortsatte man att identifiera sig som jude, medan nästan hela det religiösa och kulturella arvet som sammanhängde med detta gick förlorat. Under 1500-talet började så vissa av dessa judar fly till Nederländerna. Där var judar tillåtna att praktisera sin religion till fullo, i synagogor under rabbinsk auktoritet. Karen Armstrong beskriver förloppet:
"But when they encountered a real Jewish community, a few of them were appalled. The laws and costums of Juaism seemed senseless and barbaric. They had studied modern sciences in Iberia, such as logic, physics, mathematics, and medicine. The abstruse dietary laws and the rituals of purification seemed barbaric and meaningless to these sophisticated Jews, who found it difficult to accept the explanations of the rabbis because they had become accostumed to thinking things out rationally for themselves. To an outsider, many of the laws and costums of the Torah seem bizarre; they make sense only in a cultic context which had been denied to the secret Jews of Spain."
II
Åtskilliga judar uteslöts ur sina tempel, efter att de författat angreppsskrifter mot judisk tradition, och börjat argumentera för ett alltigenom "rationellt" förhållningssätt till religion. Logos skulle helt och hållet tränga ut mythos. Här ser man en miniatyr av den utveckling som parallellt grep hela Europa enskilda individer, som ställts eller ställt sig själva utanför ett kultiskt sammanhang, ifrågasatte normer och ideal. Ibland till ytan med god orsak, men i förlängningen alltid med följden att man kastade ut barnet med badvattnet. En djup övertygelse, knuten direkt till människans totala livsupplevelse (ett tillstånd gemensamt för hedendom och medeltida kristendom), övergick till ett metafysiskt-rationellt begrepp om en abstrakt Gud som allt mer separerats från sitt verk, en Gud som sedan övergick till att bli en form av moralisk auktoritet och enbart en "första rörare", för att slutligen bli en "känsla i folks hjärtan", om inte försvinna helt. Det är även i samband med denna utveckling man med någon som helst säkerhet kan börja peka på att judar, och i första hand sekulariserade sådana som ursprungligen var lika avskydda av sina egna folkfränder som av katolicismen och kyrkan, börjar agera i samklang med subversiva ideologiska strömningar i Europa, på det sätt som sedan kunnat observeras från franska revolutionen, över marxism och freudianism och slutligen i Frankfurtskolan och mediasammanhang. En genuint ortodox judendom hade, oavsett vilka slitningar som ägt rum mellan judar och andra folk genom historien, aldrig kunnat inta den speciella position som judisk sionism, nykonservatism, mediaägare och liknande har idag det krävdes en övergång till ett "modernistiskt" synsätt, och ett svek mot den egna traditionen, för att åstadkomma det. Det är en tanke att ha med sig när man kommer i kontakt med den vulgärantisemitism som oproblematiserat beskyller "Judarna" för det ena och det andra. Modernismen har slitit även judendomen i många bitar, och det är oriktigt att beskriva den som homogen, även om den effektivare än många andra etniska grupper strävar efter att säkerställa överlevnaden av det man kommit att betrakta som det ”judiska folket”. Inte sällan på både arabers och européers bekostnad.
Men detta handlar inte om judenomen per se, utan om den process som Armstrong redovisar i sin artikel (exemplifierad även av bland annat den helt icke-judiske Newton’s vilja att skapa en "ren" religion, baserad endast på empiriska studier av naturen) och hur den kan förstås. Religiösa myter har aldrig varit menade att tolkas till fullo bokstavligt inom exempelvis hinduismen trängs hundratals skapelsemyter sida vid sida i både texter och folkliga föreställningar. Detta innebär dock inte heller att de ska förstås som rena psykologiska mönster, eller någon sorts sedelärande roliga historier. De utgör istället arketypiska och symboliska sanningar, ämnade att samexistera med människors liv och religiösa praktik (före den successiva separationen mellan "sekulär" och "andlig" är begreppet "religiös praktik" visserligen liktydigt med hela det mänskliga livet, vilket bara stärker ovanstående poäng). När ritualen, praktiken och så att säga levandet av religionen faller bort, blir myter, lagar och förordningar plötsligt överflödiga. Det vill säga, de blir obegripliga för dem som ställts utanför. Då söker man sig istället till andra myter föreställningen om att empriri allena kan ge kunskap, föreställningen att "individen" är självtillräcklig och överlägsen alla andra överväganden, eller till halvt om halvt diaboliska vantolkningar av verkligheten som freudianism och marxism. Eller, för den delen, intellektualiserat, vulgärt rashat och sterila, hatiska socialdarwinistiska föreställningar. Man kan inte, med avstamp i dessa världsbilder, ”bygga” en autentisk, religiös tradition.
Den återkoppling till andliga värderingar och världens återheliggörande som förr eller senare kommer att bli nödvändig i den Europeiska renässansen bör alltså göras med detta i bakhuvudet. En abstrakt tanke är inte en tro, ett ideologiskt resonemang ingen religion.
The betrayal of Tradition på Google books (Armstrongs artikel på sid 73-88)
Om skribenten: Solguru
