Aktivism associeras ofta med flygbladsutdelning, demonstrationer, klistermärkesuppsättning och affischering. Historiskt sett har man dock kunnat se att betydligt mindre renodlat politisk aktivism fyllt viktiga funktioner för olika rörelser. Vilka problem kan identitära och andra tänkas stöta på om de strävar efter en sådan aktivism, och vilka former skulle den kunna ta sig?
I
En avgörande skillnad mellan att i Sverige tillhöra den "yttersta högern" och att tillhöra den "yttersta vänstern" är traditionen av att agera "i det lilla". Med detta avser jag alltså principen att göra nytta och agera i en riktning som stödjer eller kan stödja den egna saken, utan att direkt ha att göra med någon utopisk "slutseger", eller ens nödvändigtvis med den egna politiska ideologin som sådan. Stora grupper av den gamla vänstern, och vissa delar av dess yngre generation (som i och för sig till största delen gjort ideologi av att stjäla, avstå från att arbeta och bete sig illa på allmän plats), har ägnat mycket tid och energi åt projekt som bara indirekt kan anknytas till den egna ideologin: Hit hör sådant som att arbeta ideellt med biståndsprojekt och insamlingar till förmån för olika ändamål (inte bara politiska), att ta socialt ansvarstagande yrkesarbeten med exempelvis "ungdomar" eller propagera för och arbeta med miljöfrågor och annat.
Anledningarna till att liknande företeelser på senare tid saknats på högersidan är många. Historiskt sett har så inte alls varit fallet; Codreanus järngarde hjälpte utblottade bönder att bygga hus, och tredje rikets SA-trupper hade soppkök och fattighjälpsprojekt. Inom den icke-fascistiska högern behöver man heller inte leta länge för att hitta katolskt socialt tänkande, och kyrkliga eller på annat sätt "konservativa" grupperingars insatser. Kanske har agerandet i det senare fallet till och med varit snäppet bättre grundat, eftersom det då varit en del av en världsbild som varit mer än bara politisk. I modern tid har dock inte mycket sådant synts till. "Extremhögerns" representanter tycks mer ha ägnat sig åt i bästa fall egenföretagande, enkelt "proletärt" yrkesarbete, eller helt sonika småskalig kriminalitet i sitt "utompolitiska" samhällsliv. Det finns naturligtvis flera orsaker till detta, en del bättre än andra.
För det första har vi den enklaste förklaringen: en starkt stigmatiserad ideologi drar till sig individer som har starkt antisociala tendenser. På samma sätt som extremvänsterns bisarra föreställning att vi lever i ett samhälle som är mycket patriarkalt gjort att den främst drar till sig män som är så psykiskt (och ofta faktiskt helt uppenbarligen fysiskt) svaga och eländiga att till och med ett kravlöst och förvekligat mansideal som det svenska känns hotfullt, är det givet att en ideologi som fokuserar på "våldets och kampens nödvändighet" gärna drar till sig våldsamma människor. Den typ av människor som kanske inte är så benägna att ägna sig åt subtilare politisk verksamhet, än mindre vara socialt engagerade.
Det andra problemet är förstås den beklagliga tradition av hat och dålig inställning som är förenad med mycket av den moderna högerns tänkande. En person vars främsta vägledande princip är "solidaritet med andra människor världen över" kan alltid ordna en insamling till förmån för X, på gott och ont. En person vars främsta eller enda vägledande princip är "negrer borde åka hem" kan förstås gå runt och vara otrevlig mot svarta, men när han gör detta åstadkommer han ingenting positivt överhuvudtaget, för någon. Att slutmålet etnisk separation är positivt, vilket de flesta börjar inse vare sig de vet det eller inte, är en sak. Men att "hata" personer av annan hudfärg och uppföra sig otrevligt mot dem är en helt annan sak, och till skillnad från socialt arbete grundat på positiva principer, är beteende grundat på negativa dylika betydligt mer sällan konstruktivt. De 68:or som blev fritidsledare, lärare och akademiker kan än idag köra ner sina ideal i halsen på folk, medan de AntiFa-idioter som i dagsläget far runt och klottrar på migrationsverket, skriker åt polisen och krossar fönster, för att "i liten skala" protestera mot det omgivande samhället, har blivit totalt politiskt irrelevanta. Även om bägge grupperna i grunden har snarlika, destruktiva, ideal, är följderna av att uttrycka dem positivt i stort sett undantagslöst bättre än följderna av att uttrycka dem negativt. Det är en viktig lärdom.
II
Sedan finns det förstås ett tredje, minst lika stort, yttre problem. Samhället kan mycket väl vara ovilligt att överhuvudtaget ta emot hjälp från "oönskade" organisationer och individer. Om man tänker sig en grupp identitärer som besöker ensamma gamla människor på hem, är det knappast särskilt otroligt att någon "grävande journalist" snabbt skulle gå ut och avslöja hur "intellektuella nazister utnyttjar gamla i propaganda" eller liknande nonsens. Medan syndikalister och gamla kommunister alltid kan räkna med att få lifta lite i bakvattnet på socialdemokratins och dess borgerliga kusins gemensamma flaggskepp, tvingas genuint radikala individer acceptera, att när man faktiskt motarbetar makten och förtrycket, inte bara grinar över att dessa inte går tillräckligt snabbt fram i sin tvångsjämlikhetshysteri eller globala vansinneskapitalism, är man inte välkommen på gatorna.
Ett fjärde problem, som främst rör eventuell vilja att stödja olika intressegruppers positiva arbete i olika sammanhang, är att det stigma som vidlåter radikalhögern gärna färgar av sig på andra. Många minns nog cirkusen runt Ett klick för skogen, vars stackars ägarinna desperat tvingades ta avstånd från "nazismen" för att ett antal nazistrelaterade organisationer valt att länka till hennes sida (något liknande när våldromantiker från SUF länkar olika sidor har nog ingen ens hört talas om). Detta hänger förstås ihop med det tredje problemet, men är förstås också i sig ett starkt hinder för eventuell vilja att göra nytta. Det är inte roligt att hjälpa folk som spottar en i ansiktet, även om det givetvis är självklart att exempelvis Ett klick för skogen inte har någon anledning att sabotera sin verksamhet genom att vägra ta avstånd från politiska organisationer de inte har någon som helst relation till. Det faktum att samhällsklimatet är sådant att man kan skada bra verksamheter genom att uttrycka stöd för dem, är en annan sida av saken, som gör den etter värre.
Alternativa former för aktivism är temat för dagen…
III
Lösningen på det första problemet är enkel: antingen får man olämpliga individer att skärpa sig, eller så rensar man ut dem och låter dem hitta en annan destruktiv hobby att ägna sig åt.
Lösnigen på det andra problemet är svårare, men snarlik. Det handlar om att arbeta med sin attityd, fundera på var de verkliga problemen ligger och se över sin egen inställning. Att vara arg, till och med rasande, på personer som gör fel och på förhållanden som är eller långsamt blir outhärdliga är en sak. Att vräka ur sig fördomar och avsky mot hela folkslag för att på något sätt "lätta på trycket" är primitivt, och inget man bör ägna sig åt offentligt överhuvudtaget, än mindre grunda sitt liv och sin ideologi på.
De tredje och fjärde punkterna är förstås på vissa sätt de svåraste att komma till rätta med, men jag är personligen tämligen säker på att lösningen på den inre problematiken också innebär en början till lösningen på den yttre. När den identitära rörelsen uppnått en tillräckligt hög grad av mognad, och dess anhängare ägnar sig till största delen åt beteenden och livsstilsmönster som är uppenbara förebilder, kommer massmedia och stat att tvingas blåljuga för att kunna smutskasta den. Så har fallet historiskt sett inte varit med "extremhögern" i Europa. Tvärtom har man tämligen enkelt kunna välja ut asocialt, provocerande och till och med uppenbart förkastligt beteende, inte bara hos individer, utan till och med hos hela organisationer och verksamheter, och publicera som exempel på fascismens ondska. Att det kommer att ljugas är en sak, men ren lögn tenderar att falla sönder när människor kommer i kontakt med det fenomen om vilket det ljugits. När folk för femton år sedan först läste om skinheads som misshandlat någon, och sedan träffade tio skinheads i tunnelbanan som söp, vrålade och bar tröjor med texten "Lasermannen en ljuspunkt i tillvaron", kan man inte direkt påstå att "medialögnerna" var ensamt ansvariga för att bibehålla en negativ bild av svensk nationalism. Det främsta målet för den identitära rörelsen, som går före mycket av det doktrinära och ideologiska, måste faktiskt vara att fostra individer så att de presenterar en god fasad utåt, och i slutänden faktiskt har en god mentalitet även bakom denna fasad. När det är möjligt kommer det för det första bli svårare för samhället att motivera att man förvägrar vissa individer att göra genuin nytta, bara för att de gör det under identitär flagg. Likaså kommer det att bli svårare att motivera attacker på uppenbart opolitisk verksamhet, bara för att denna verksamhet stöds av den eller den andra gruppen.
Slutligen är då frågan vilken typ av engagemang som kan komma ifråga. På kortare sikt handlar det förstås främst om att uttrycka stöd för verksamheter man anser vara värdiga, och exempelvis fortsätta med sådant som rovdjursadoption och liknande, som flera identitära aktivistgrupper i landet redan börjat med. På längre sikt bör man givetvis arbeta för att kunna genomföra ambitiösare projekt. Just besök hos åldringar, som tidigare togs som exempel, skulle kunna vara utmärkt för att stärka en känsla av socialt ansvarstagande även om man inte till en början gör det "öppet" som aktivistgrupp. Att plocka skräp låter inget vidare, och ger antagligen heller inget vidare intryck om man gör det på stan, men att röja upp ett mindre parkområde eller ett skogsparti som blivit ordentligt nerskräpat är ett projekt som är både värdigt och genomförbart. Och väldigt svårt att smutskasta medialt. Givetvis bör man undvika aktiviteter som stödjer den nuvarande maktapparaten rakt av, men det är å andra sidan så självskrivet att det är onödigt att överhuvudtaget påpeka.
Eftersom denna post främst syftade till att framhålla några problem och den principiella lösningen på dem, lämnar jag kommentarfunktionen öppen för ytterligare förslag på konkret verksamhet. Gnugga geniknölarna och fundera på vad identitära aktivistgrupper, eller individer, kan tänkas ägna sig åt för typ av aktivism, utöver det renodlat politiska arbetet. Blir det tillräckligt många sammanställer jag dem i en ny post lite senare, tillsammans med eventuella ytterligare egna ideer och tankar.
Om skribenten: Solguru
