Man bör helst undvika att skriva något i affekt. Känslor gör förståndet grumligt – det är bättre att tänka igenom några varv vad det egentligen är vi försöker säga. Ibland brister det dock även för normalt sansade människor, när de i sin omgivning, vare sig det är i köttrymden eller på nätet, närmast dränks av omåttliga mängder infantilism och högdragen autism. Jag har skrivit om nattmänniskan i tidigare Motpolsalster – den märkliga personlighetstyp som har en beklaglig tendens att söka sig till olika dissidentgrupper inom högern. Althögern har passande benämnt samma personlighetstyp som svartpillrad, vilket också är träffande – det handlar om personer som överidentifierar sig med vår tids eländen och som saknar livsglädje. Med utgångspunkt i tidigare funderingar om nattmänniskan som en särskilt destruktiv modern personlighetstyp, skall jag här gå igenom ytterligare ett område där hon tyvärr försöker lämna sina avtryck – i gränslandet mellan populärkultur och sociala medier.
Vi kan inte få det exakt så som vi själva vill
Det blir ett något överdrivet pedagogiskt inlägg idag men det är uppenbarligen nödvändigt för att nattmänniskorna skall förstå. Låt oss börja med det grundläggande:
Världen kommer aldrig att fullt ut stämma överens med våra ideal och önskemål. Har ni någonsin träffat en människa som på allvar hävdat att allt som händer i världen är i samklang med de egna åsikterna och värderingarna? Det finns alltid något som vi kan klaga på, detaljer att justera. Detta förhållande bör dock alltid bedömas mot den faktiska ansatsen. För att förtydliga tankegången:
Sverigedemokraterna rusar i opinionen. Alternativ för Sverige har fått tusentals medlemmar på bara några månader och kommer göra ett utifrån omständigheterna bra val, även om de skulle missa en riksdagsplats. Skeendet: två partier vars framgångar sammantaget innebär förbättrade möjligheter för svenskarna att tillvarata sina intressen i sitt eget land ser ut att uppnå ett bra valresultat. Detaljer som kan putsas: SD kan inte fortsätta såga på sin nationella rot om de inte vill undvika att ytterligare degenerera ner i pöbelaktig folkhemschauvinism; AfS bör tränga undan alla ansatser till mindervärdeskomplex gentemot SD eftersom mindervärdeskomplex aldrig är klädsamt, de vinner dessutom mer på att betona sin egen politik istället för att angripa SD, folk förstår att urskilja de ”hårdare” politiska alternativen.
Livet i samhället är inte fruset i tid och rum. Det är inbegripet i ett ständigt vardande, som växelvis antar konstruktiva eller negativa riktningar. Uppfattningen om vad som är negativt respektive positivt i samhällsutvecklingen för vår egen del är subjektiv, men vi måste ändå förhålla oss till dess olika skeenden realistiskt. Det är på denna punkt som nattmänniskan fallerar fullständigt. Denne observerar skeendena som oss andra, men vägrar vika en tum från sin frusna världsbild. Nattmänniskan är en karikatyr, som inbillar sig fånga gångna tiders zeitgeist genom att rollspela i åldriga kläder eller äta gamla maträtter (Historieätarna, ett program som tydligt exemplifierar det tafatta försöket att ”väcka historien till liv” genom att fullständigt fokusera på formerna, istället för innehållet). Nattmänniskan stirrar sig alltid blind på det ytliga. När hon sitter på sin kammare och lyssnar på klassisk musik och möter personer på sociala medier som i stället lyssnar på hårdrock eller House, har hon ett närmast tvångsmässigt behov av att påtala vilket kulturellt förnämt sinne hon besitter; hennes inbillade antagonist och hatobjekt blir den amerikaniserade massmänniskan, som har den plebejiska fräckheten att lyssna på populärmusik. Det har aldrig gått upp för nattmänniskan att hennes hatobjekt både kan lyssna på Wagner och Rolling Stones, utan att det förtar deras goda sentiment i övrigt. I flertalet ljuva stunder har jag lyssnat till förspelet till Wagners Lohengrin, vilket jag håller som det vackraste stycke musik som någonsin komponerats. Det uppstår inget hyckleri eller motsatsförhållande när jag spelar Rolling Stones Moonlight Mile i bilen hem på kvällen. Jag uppskattar båda skapelserna i deras skilda sammanhang. Jag kan urskilja deras musikaliska värde.
Nattmänniskor saknar den förmågan. De kan för allt i världen inte begripa hur någon kan lyssna på klassisk musik och populärkulturell musik. Det blir kortslutning i hjärnan: ”Betyder det att du är en amerikaniserad-rotlös-mångkulturförespråkande-rotschildavlönad-socialliberal?”. De kan inte hålla flera tankar samtidigt i huvudet (kanske är deras hjärnor för små för detta?). Det är enfalden som håller nattmänniskan flytande, den är hennes livboj på modernitetens stormande hav. Andra – som kan hålla flera tankar samtidigt i huvudet, som har förmågan att urskilja, som kan tyda populärkulturens positiva inslag, som tar del av tidsandans rusiska sidor utan att gå under av dess värsta avarter – vill inte bara klänga sig fast i den stormande samtiden – de vill surfa på dess riktningar, rida tigern och vara på plats med livsglädjen i behåll den dag då vår civilisation skall byggas upp på nytt.
Techno, tatueringar och bikinis
Kan man lyssna på techno och vara nationalist och en värnare av Västerlandet? Är det möjligt att ha tatueringar och älska sitt land, sin familj och sin civilisation? Är det möjligt att lyssna på Brahms och Mahler samtidigt som man tycker kvinnor har rätt att klä sig ”utmanande” i bikinis?
Jag misstänker att de flesta av Motpols läsare skulle svara jakande på frågan, även om de inte uppskattar techno, saknar tatueringar eller föredrar kvinnor i burkinis.
Det kan tyckas som bisarra och märkliga frågor, men jag har stött på personer som på fullaste allvar anser att dessa exempel handlar om motsatsförhållanden. De läsare som har sociala medier känner igen nattmänniskans typiska streberfasoner, som för henne blivit en patologi, en tvångsmässighet, som hon inte kan leva utan. Nattmänniskan känner sig tvingad att autistiskt påpeka varje detaljerad avvikelse från hennes perfekta världsbild, som hon så mödosamt ägnat oräkneliga timmar framför datorn att konstruera. När nattmänniskan sedan sätter foten utanför sitt eget rum och upptäcker att det finns människor som har helt andra uppfattningar, som inte alls kan relatera till hennes världsbild, som överhuvudtaget inte är intresserade av hennes solitära fantasier, drabbas hon av ångest och ilska. Nattmänniskan har tagit för givet att hennes egen vakenhet har företräde framför alla andras – att just hennes preferenser är av överordnad betydelse.
Om techno, tatueringar och bikinis anses vara förkastliga samhällsfenomen – var befinner sig då gruppvåldtäkter, terroristdåd och rasligt motiverade lustmord på den dekadenta skalan? Nattmänniskans vanföreställningar leder till att det som faktiskt är förkastligt i moderniteten urvattnas. Det blir ganska löjligt när någon ojar sig över populärkulturella uttryck i samtiden utan att ha förmåga att urskilja innehållet i dessa uttryck och som motvikt lyfter fram dekor och attiraljer från en tid vars anda de själva inte förstår. Ja, Goethe fulländade diktningen, men detta omintetgjorde inte Baudelaires förtjänster. Ja, Caspar David Friedrich målningar var fantastiska skildringar av en vacker tid och utgör en höjdpunkt i landskapsmåleriets historia, men det omintetgör inte Edvard Munchs neurotiska och ångestladdade målningar i industrialiseringens tidevarv, vilka speglade dennes hektiska samtid på ett troget sätt.
Är det verkligen positivt för en autentisk och strävande arkeofuturistisk höger att isolera sig från populärkulturen genom att ägna sig åt anal, högdragen autism? Det finns en betydande risk att många inte längre kommer relatera till våra djupare budskap – eller för den delen till vår värdehierarki. Det vore kanske för vårt eget bästa bättre att dra sig undan och leva våra liv långt bort från alla dekadenta inslag, men det är orealistiskt. Vi måste ta ställning till moderniteten. Vi måste utverka vägar att leva traditionalistiskt i det moderna samhället. Med det följer också att urskilja sådant i populärkulturen som har betydelse, som utgör ansatser mot något ännu bättre. Återigen: vi måste bli bättre på att urskilja det övergripande skeendet och först därefter, komma med synpunkter på detaljerna. Om vi inte ens förstår vilka inslag i populärkulturen som trots allt är gynnsamma för våra familjer och för vår nation, kastar vi bort en god möjlighet att verkligen utgöra ett alternativ för de mängder av personer och grupper som annars hade funnit oss intressanta.
Konklusion
En framgångsrik rörelse, vare sig den har sociala, politiska, kulturella eller religiösa förtecken, behöver representanter av kött och blod som kan manifestera dess idéer. Om alla medlemmar i Alternativ för Sverige hade varit 50-åriga män som bara lyssnar på Wagner och Beethoven, som inte ens kan gå till en glassvagn utan att ha slips och kavaj, som inte kan acceptera att någon annan medlem i partiet någon gång ibland äter en kebabpizza, lyssnar på techno och har tatueringar, skulle partiet aldrig få någon växande väljarbas. Om högerpersoner i allmänhet i tid och otid skulle ge uttryck för en högdragen autism och aldrig acceptera några mindre avvikelser från sin egen världsuppfattning, om de totalt saknade förmågan att urskilja konstruktiva och negativa tendenser i sin samtid, skulle de förbli politiskt impotenta, helt ogörliga och aldrig någonsin utmana om makten. Lyckligtvis förhåller det sig inte så.
Inom högern finns idag mängder av personligheter av olika åldrar, av olika yrkesbakgrunder; där finns personer som har tatueringar, som inte har något emot att kvinnor har bikini, som lyssnar på techno och som kan äta en kebabpizza men ändå vara nationalister och premiera sitt land och sin civilisation. Vill vi omvandla samhället enligt vår avbild måste vi förstå att vi behöver många olika slags personligheter, som olika typer av samhällsgrupper kan relatera till. En 20-årig kvinna som inte vet vad hon skall rösta på i valet kommer inte att relatera till en 60-årig enslig man som spenderar sina dagar genom att skitposta på Facebook om hur mycket han hatar kebabpizzor. Om en potentiell AfS-väljare läst att en företrädare för partiet gjort en stor sak av att han inte tycker om folk som går i träningskläder för att det är slappt och ”amerikaniserat” och samma potentiella väljare tränar fem dagar i veckan på elitnivå, kan det bli svårt att gå vidare i den relationen.
Summa summarum: låt oss abortera den högdragna autismen inom högern. Fokusera på det som är väsentligt och låt nyvänstern stå för det infantila fokuset på skitsaker.
Om skribenten: carlfaust
