Francis Parker Yockey (1917-1960) är ett av de legendomspunna namnen i den radikala högern. Yockey var född och uppvuxen i USA, av bland annat spansk och irländsk härkomst. Efter att under en tid ha anslutit sig till marxismen kom han att fängslas av Oswald Spenglers historiefilosofi och Carl Schmitts analys av det politiska. Detta var också en naturlig följd av hans egna erfarenheter, Yockey växte upp i en familj med kulturella intressen och var en duktig pianist. Den unge amerikanen såg Nürnbergrättegångarna och behandlingen av det besegrade tyska folket på nära håll, och det födde hos honom en djup motvilja. Han svor en ed att ”to my last breath I will fight tooth and nail against those who attempted, in vain to be sure, to destroy the cradle of our Western Culture, with its unmatched accomplishments, with its deeds unique in the annals of Humanity”.
Yockeys lojalitet mot Europa gjorde honom till politisk aktivist, många gånger jagad av fiender och under falsk identitet på besök i många länder. Han besökte Nassers Egypten med dess 20,000 själar starka tyska diaspora, liksom Castros Kuba och det sovjetiska östblocket. Han spökskrev tal åt senator McCarthy och han hade kontakt med högerradikala ledare som Oswald Mosley, James Madole och Ernst Remer.
Under pseudonymen Ulick Varange skrev han 1948 sitt magnum opus Imperium, en bok som fick positiva recensioner av både Julius Evola och Remer. 1960 hann hans fiender ikapp honom, efter att ha jagat honom ett decennium fängslade FBI honom och han avslutade sitt liv med en cyanidkapsel. Hans syntes av Spengler och Schmitt kom dock att leva vidare, och inspirerade både amerikaner som Willis Cato och européer som Jean Thiriart, Aleksandr Dugin och delar av den Nya Högern.
Imperium och arvet från Spengler
Den närmare 700 sidor långa Imperium är fortfarande en kraftfull presentation av Yockeys världsåskådning, som i grunden är en popularisering och politisering av Spenglers perspektiv. Arvet från Schmitt och den tyske geopolitikern Haushofer är också tydligt, man kan också misstänka att Yockeys tankar kring högkulturens användande av historiska personer och nationer i sin utveckling avslöjar en påverkan från Hegel. Men i centrum står arvet från Spengler och dennes historiefilosofi. Yockey kallade sig utan omsvep för imperialist, och menade att den europeiska högkulturen i vår tid står inför samma fas som Rom, Kina och andra nu döda högkulturer en gång stod inför.
Han utgår från Spengler, och Imperium är därför mer givande att läsa om man först bekantat sig med dennes Västerlandets undergång. Yockeys självklara kärlek till den europeiska högkulturen innebär också att han sällan ger exempel på dess konst, dess musik och dess arv, utan det ses som givet att läsaren också redan känner och älskar dessa. Det är alltså en bok som kräver en del av sin läsare, utöver kunskaperna om Spengler och Västerlandets undergång. Yockey har ett organiskt perspektiv, där han menar att det i vår värld finns fyra typer av organismer. Växter, djur och människor är uppenbara, men Yockey räknar också högkulturer som en form av organismer. Liksom andra levande väsen har de en födelse, en naturlig utveckling, en naturlig livstid, och en naturlig död. Spengler hade visat att detta gällt för alla historiska högkulturer, med undantag för de sydamerikanska som avslutades av conquistadorerna mitt under sin storhetstid.
Vi lever i den faustiska högkulturen, som uppstod i Europa under medeltiden. Den uppstod bland de germanska stammarna, och Spengler visar hur den kommer till uttryck både i Eddan, i skildringen av Valhalla och de mäktiga kosmiska vyerna, och den germanska betoningen av Viljan. Historiskt har den dock varit knuten till kristendomen, en religion som uppstått i den arabiska, eller magianska, högkulturen. Det har funnits filosofer påverkade av Yockey som sett detta som ett problem, att den faustiska högkulturen redan tidigt anammade en främmande religion, men Yockey själv tycks inte ha varit en av dessa.
Spenglers skildring av den faustiska högkulturen är många gånger inspirerande, och påminner oss om hur den skiljer sig från alla andra kulturer. Dess strävan efter det oändliga, som syns i både gotiska katedraler, modern matematik och den kolonialism som lade större delen av världen under europeiskt styre. Dess betoning av viljan, som skapat både den moderna självbiografin och några av historiens främsta elitförband. Et cetera.
För Spengler utvecklas dessa högkulturer på liknande vis, och det gör att man genom historiska jämförelser kan ana något om framtiden. Enligt Spengler inträder vi snart i den era då högkulturens olika nationer enas politiskt, då politiken ersätter penningens makt, och då den enade stormakten vänder sina energier utåt och skapar ett imperium. Den ideologi i vars tecken detta sker är enligt Spengler den etiska, eller preussiska, socialismen, som har föga gemensamt med den rent ekonomiska marxismen. I denna epok bevittnar man också den ”andra religiositeten”, då högkulturen återvänder till tidigare religiösa former. Med tanke på den faustiska högkulturens dubbla arv i germansk hedendom och kristendom återstår att se vilka former det blir.
Yockeys kontroversiella aspekter
Spengler levde inte länge nog för att bevittna Andra världskriget, och var heller inte i grunden en handlingsmänniska. Det finns därför flera skillnader i fokus och analys mellan Spengler och Yockey. Dessa skillnader kan också lätt upplevas som något svårsmälta. Yockey menade nämligen att Spengler var ”nittonhundratalets filosof”, men han menade också att Adolf Hitler var ”nittonhundratalets hjälte”. Om man betraktar detta isolerat missar man vad han egentligen menade. För Yockey utvecklas olika aspekter av en högkultur av olika nationer, och i Europa har vi således sett perioder då Spanien respektive England dominerat. Den engelska dominansen var förknippad med rationalismen och liberalismen. Den kommande eran hör däremot Preussen och Tyskland till, och det till denna nation knutna socialistiska idealet. Den kommande eran skulle också bevittna ett förenat Europa.
Yockey menade att Hitler historiskt, i egenskap av tysk ledare, haft potentialen att förverkliga dessa möjligheter (på ett liknande vis som tidigare Napoleon). Han kritiserade visserligen den nationalsocialistiska besattheten av biologisk ras, men menade att när Andra världskriget slutade med ockupation av de utomeuropeiska makterna USA och Sovjet var det en katastrof för högkulturen. För Yockey var det en större katastrof att Europa ockuperades av fiender än att det styrdes av en europé med vissa brister. Man kan här beklaga att Yockey inte konkretiserade kritiken av de tyska misstagen, som i så fall torde inkludera behandlingen av tyskar med judisk härkomst och de slaviska folken. Den normalbegåvade läsaren bör dock vara förmögen att dra sina egna slutsatser, vilket gör att Imperium har ett betydande värde oavsett synen på historiska detaljer.
Det är också här Yockey skiljer sig mest från Spengler. Han menade att högkulturer liksom andra organismer kunde drabbas av sjukdomar, och menade att närvaron av stora grupper från andra högkulturer i deras mitt var ett exempel på detta. I bästa fall var dessa främmande grupper ointresserade av högkulturen, i så fall upptog de bara plats och resurser som annars kunnat fyllas av ofödda medlemmar av den. Deras närvaro ledde i sådana fall även till reaktioner i form av etniska konflikter, som tog fokus från viktigare saker. I värsta fall kunde de ta över kontrollen av högkulturen och påverka hela dess utveckling. Yockey menade att detta skett i Europa och USA, och att det judiska folket i synnerhet kommit att behärska USA. Efter hundratals år av konflikter och antisemitism bar de också på ett outsläckligt hat mot den europeiska högkulturen (detta tillhör förövrigt Yockeys brister, all kritik och rivalitet med Europa förklarar han med ”hat”, oavsett om det sedan rör sig om Churchill, ryssar eller underklassen). Detta gör att Yockey lätt framstår som antisemit i sina skrifter, även om det aldrig rör sig om någon biologisk eller moralisk teori. Han menade att individer och mindre grupper både kunde och borde uppgå i högkulturen, och detta inkluderade både slaver och judar. I många fall kunde dessa ”nyfrälsta” nykomlingar också bidra med en större entusiasm. Större grupper var däremot svårare att assimilera, vad gällde afrikaner var Yockey tveksam till att de överhuvudtaget var mottagliga för högkulturen.
Yockey menade att judar genom bolsjevismen tagit kontrollen över Ryssland, och genom Roosevelt över USA. Varken det asiatiska Ryssland eller kolonin USA hade från början haft någon stark koppling till Europa, och efter Andra världskriget hade de delat Europa mellan sig. Detta förhindrade att högkulturen förverkligade sitt öde, och Yockey vände sig därför till de européer som delade hennes idé och var redo att kämpa för Europas frihet.
Dessa aspekter hos Yockey är sannolikt de mest kontroversiella. Samtidigt som de flesta torde inse att det finns ett inslag av det han kallar ”culture-distortion” i det judiska inflytandet på Europas historia, från Freud och Boas socialantropologi till marxismen, neokonservatismen och Hollywood, är det ett mycket känsligt område och leder snabbt till ”guilt by association”. Man kan också misstänka att den gränslinje mellan faustiskt och magianskt som Yockey beskrev idag, femtio år senare, är mer komplex. I en era då judiska ledare beklagar sitt folks undergång till följd av äktenskap med européer återstår det att se vad detta får för effekt för högkulturen. Redan på 1930-talet fanns det ett flertal högerradikala européer av judisk härkomst. Yockeys starka fokus på historien och högkulturens öde gjorde att han inte intresserade sig för rigida raser. Med utgångspunkt i en ständigt föränderlig värld, ”becoming” snarare än ”being”, menade han att även högkulturens rasliga grundval kunde förändras under historien. Problemet för honom var alltså snarare judisk, kalifornisk-kinesisk och östeuropeisk oförmåga till assimilering, än assimilering som sådan. Den som läser Yockey 2010 får själv avgöra om det mest fruktbara sättet att bemöta ”culture-distortion” är att angripa etniska grupper eller ideologier och konkret politik.
Oavsett vad man anser om Yockeys analys av historiska tyska ledare och olika grupper är det ett inspirerande perspektiv han erbjuder. Där många ägnar sig åt provinsiella och småaktiga utläggningar kring allt från skattetryck, heltäckande slöjor och polackers eventuella tillhörighet till ”den vita rasen”, ger Imperium ett historiskt, storslaget och globalt alternativ. Det tilltalar sannolikt bara en bestämd människotyp, och denna kommer dessutom att finna en del brister i det, men för rätt läsare är det en 700 sidor lång aha-upplevelse. För rätt läsare påminner Yockey om att det enda meningsfulla livet är det liv där man aktivt tar del i sin högkulturs öde. Få läsare kommer att dela alla hans tankar, men perspektivet kommer inspirera.
Imperium finns bland annat att köpa här: Arktos.com
Relaterat
Ny Moral – F.P. Yockey
F.P. Yockey – Imperium eller kapital
Introduktion till Oswald Spengler
Oswald Spengler- Preussisk socialism
Till den faustiska civilisationens försvar
Om skribenten: Joakim Andersen
