Många historiska skeenden som inte passar in i dagens tillrättalagda historieskrivning har medvetet förpassats till historiens soptipp, en sådan händelse är den svenska och amerikanska konflikten mot Nordafrika och dess slaveri året 1801. Bakgrunden till händelsen inleddes med den slutgiltiga kristna återerövringen av Iberiska halvön 1492, då stora mängder utdrivna muslimer omgrupperade sig på andra sidan Gibraltarsundet, där de under de närmaste århundradena skulle terrorisera Medelhavet genom organiserandet av en storskalig pirat- och slavverksamhet.
Under perioden mellan 1600- till 1800-talet intensifierades de arabisk-muslimska slavräderna mot det europeiska fastlandet och även om det främst var de italienska, franska, spanska och portugisiska kusterna som attackerades så förekom så kallade razzior (det arabiska låneordet för gryningsräd eller plundringståg som härrör från tidsperioden i fråga) så långt norrut som Skottland och Island. Det är beräknat att över en miljon vita människor fördes bort och förslavades av muslimska slavhandlare på Medelhavet mellan 1600- och 1800-talet.
Mot slutet av 1700-talet hade piratindustrin expanderat och blivit så pass etablerad att många europeiska stater medgörligt betalade ut stora summor pengar för ”beskyddarverksamhet” till de dåvarande ottomanska provinserna Tunisien, Algeriet och Tripolitanien (nuvarande Libyen) och den semi-autonoma staten Marocko — dessa länder kom sedan i europeisk folkmun att kollektivt benämnas som Barbariska kusten eller barbareskstaterna. Själva beskyddarverksamheten gick ut på att europeiska stater betalade skyddspengar för att araberna inte skulle angripa just deras handelsskepp.
Utpressningsmetoderna ifrågasattes dock på vissa håll, och en kritiker till utbetalningssummorna var den då nya staten USA. USA som under det amerikanska frihetskriget mot Storbritannien haft stöd av dess allierade Frankrikes flotta för skydd av amerikanska transporter, befann sig nu i ett speciellt utsatt läge som ny oberoende stat utan någon större egen flottstyrka. Med den marockanska staten hade USA skrivit under ett avtal som gav dem fri lejd genom Gibraltar för sina handelsskepp, men med de resterande barbar-staterna hade man inga överenskommelser och flertalet amerikanska skepp hade vid den här tiden kapats och besättningsmännen kidnappats.
Den amerikanska staten hade tidigare betalat ut lösensummor för sina kidnappade medborgare vid flera tillfällen men inga generella beskyddarsummor hade det beslutats om, och mot bakgrund av att de andra arabiska staterna också krävde fasta avtal med regelbundna årsbaserade betalningar för att garantera säkerheten för amerikanska skepp valde Thomas Jefferson (då USA:s minister i Frankrike) och John Adams att under våren 1786 resa till London för att träffa den tripolitanska ambassadören. På plats frågade Jefferson vilken rätt de nordafrikanska staterna hade att utpressa andra stater på pengar på det här sättet, och svaret han fick från ambassadören skrevs ner och lämnades sedermera in till den amerikanska kongressen för beaktning:
Jefferson: ”Ambassadören svarade oss att rätten grundades på profetens lagar, att det var skrivet i deras koran att alla nationer som inte skulle följa dess auktoritet var syndare, att det var deras rätt och plikt att göra krig mot dem varhelst de kunde hittas och att göra slavar av alla de som kunde tas som fångar, och att varje musselman som skulle dräpas i denna strid var säker på att få komma till paradiset.”
Mötet mellan amerikanerna och muslimerna blev inte någon diplomatisk framgång, och under mer än ett decennium tvingades den amerikanska staten fortsätta att betala ut lösensummor för kidnappade amerikanska sjömän på Medelhavet. Men de ständigt återkommande angreppen, och de successivt ökande kraven på högre summor gjorde snabbt situationen ohållbar.
Thomas Jefferson svors in som USAs tredje president 1801 och han berättade inför kongressen att han ämnade att skicka sex fregatter som militärt stöd för att skydda amerikanska fartyg i den riskfyllda regionen. Kort därefter kom ett sändebud från paschan av Tripoli, den här gången med en ännu högre summa som krav — detta accepterade inte Jefferson och Tripolitanien förklarade därför krig mot USA, kriget skulle komma att kallas det första barbareskkriget.
Samtidigt i Sverige existerade redan samma problematik, för en krigsförklaring mot den svenska nationen hade skett bara några månader innan den amerikanska, och den svenske kungen Gustav IV Adolf — redan upprörd över otaliga attacker mot svenska handelstransporter på Medelhavet från pirater — hade även han tidigare tagit beslutet om att sända en sjöstyrka på tre fregatter och en brigg för att understödja svenska intressen i området. När den amerikanska fregatten USS Boston närmade sig Tripolis hamn hade redan de svenska stridsfartygen inlett en blockad av hamnen som amerikanerna anslöt sig till. Svenskarna hade sedan tidigare haft några småduster med araberna och bland annat lyckats jaga ett antal mindre slavskepp på grund. Nu med amerikanskt understöd fortsatte de svenska blockadskeppen att bombardera olika befästningar i hamnområdet.
Svenskarna skulle dock inte bli långvariga alliansmedlemmar i den svensk-amerikanska blockaden, för redan några månader senare hade svenska diplomater tillsammans med franska medlare förhandlat till sig ett nytt avtal med den tripolitanska ledningen som innebar att nästan 150 svenska sjömän skulle släppas fria mot en mindre summa än vad som tidigare hade diskuterats. Detta förslag godkändes av svenskarna och en formell (men separat) fred inleddes med Sverige till amerikanernas stora förtret, som nu var tvungna att bemanna blockaden själva vilket inte var hållbart i längden och blockaden övergavs. Istället efter några år av mindre sjöslag och nya blockader valde amerikanerna att utföra en plan som gick ut på att landstiga i Egypten och där med inhyrda legosoldater genomföra en ökenmarsch mot hamnstaden Darnah som framgångsrikt ockuperades och därefter kunde USA likt Sverige förhandla fram en överenskommelse som gick ut på att amerikanska sjömän skulle släppas mot betalning.
Problemet med den muslimska slavhandeln av européer på Medelhavet hade däremot inte blivit löst. Tio år senare, i det s.k. andra barbareskkriget såg sig USA återigen inblandade i en ny konflikt med det dåvarande navet i slavindustrin Algeriet. Den andra sammandrabbningen blev emellertid mycket kort och Algeriet kapitulerade efter en snabb batalj med amerikanerna, men den stora striden skulle komma följande år när stridsskepp från Storbritannien och Nederländerna begav sig till Medelhavet för att försöka få ett stopp på människohandeln av kristna vilket kulminerade i ett nio timmar långt bombardemang av huvudstaden Alger som hade starka inverkningar på piratverksamheten och avsevärt försvagade slavhandlarnationen. Verksamheten upphörde dock inte helt utan det som skulle innebära slutet för all muslimsk slavhandel i regionen var den franska invasionen och sedermera totala erövringen av Algeriet på mitten av 1800-talet.
– Bombardemanget av Alger
Sveriges roll i konflikten kan rent militärt ses som relativt obetydlig och inte särskilt hedersam, men symboliskt sett går det inte att förneka att Sverige bakom USA var med och initierade det som kom att bli slutet för slavhandeln av kristna européer på Medelhavet, och i dagens lögnaktiga samtida historieskildring med ett konstant påtvingat skuldkomplex riktat mot européer för allt från den transatlantiska afrikanska slavhandeln (som allt som oftast tar sig absurda proportioner som här i Sverige med hänvisningar till den svenska kolonin Saint-Barthélemy) till kolonialmakter — så är det på sin plats att istället för att passivt acceptera denna förljugenhet om vår historia och hela tiden be om ursäkt — istället vända på det och fråga oss när tackades länder som Sverige, USA och Frankrike för att vi stoppade det muslimska masslaveriet?
Bilden överst på HMS Camilla som deltog i den svenska insatsen.
Om skribenten: Freddie
