För många förknippas Arthur Schopenhauer med sin pessimistiska syn på livet och den livslånga antagonismen med den samtida Friedrich Hegel. I sitt filosofiska arbete fokuserar han mycket kring människans drivkrafter – något han beskriver som strävan efter ett mål vi aldrig når fram till. Våra behov och brister hägrar ständigt, men dövas bara tillfälligt för att ånyo ersättas med andra.
Schopenhauer betraktar lidandet, snarare än lyckan, som det primära tillståndet och dess motsatser som negationer. Sjukdomen, sorgen, olyckan är alla konkreta fenomen, medan friskheten, glädjen och lyckan är tillfälliga uppehåll från denna klåda; avbrott vilka vi i stunden knappt reflekterar över. Avsaknaden av lidande blir aldrig lika påtagligt som själva lidandet. Ur detta följer Schopenhauers antinatalism. Han ser livet som en period av prövningar, medan den livlösa undslipper livets krämpor. Därmed blir intet neutralt, medan existens ofrånkomligt har en negativ karaktär.
”Om därför det onda också hade varit hundra gånger mindre i världen än vad fallet är; så vore ändå den blotta tillvaron av den tillräckligt för att motivera en sanning som låter sig uttrycka på skilda sätt, om än alltid blott indirekt, nämligen att vi inte har att glädja oss över världens tillvaro, snarare än att bedrövas; – att dess icke-vara vore att föredra framför dess tillvaro; – att världen är något som i grunden inte skulle vara.”
Citat från ”Om medlidandet”
På grund av denna utgångspunkt har Schopenhauer fått rykte om sig att vara en dystergök. Samtidigt blir hans bistra kritik av varandets vara en väckarklocka mot den framstegsoptimistiska dvala Västerlandet befann sig i och ännu befinner sig i. Vi lever i ett tidevarv där den ständigt lyckliga och problemfria människan pekas ut som arketyp. Bekymmer och melankoli ska bekämpas med eskapism och medicin, produkter framställs för att återkommande stimulera mot ledan och tvinga bort negativa tankar. I kölvattnet skuldsätts den avundsjuka eller dystre för brott mot sin egen existens, för att misslyckas bruka alla de verktyg mot negativitet vi givits. Existentialistiska frågor och sorghanteringar ersätts av missbruk, stress och panik. Den engelska akronymen YOLO, ”You only live once”, är tidstypisk uttryck för hur den moderna människan inte har tid att slösa bort livet på bekymmer när det finns så mycket njutning i världen.
”Om livet i sig självt vore en värdefull ägodel och avgjort att föredra framför icke-varat; så behövde inte utgångsportarna vara besatta med så fasansfulla väktare som Döden med dess skräck. Men vem skulle hålla ut i livet så som det är, om döden hade varit mindre förskräcklig? – Och vem hade kunnat utstå bara tanken på döden, om livet vore en fröjd!?”
Ibid.
Ur vår bekantskap med det egna lidandet identifierar vi oss också med andras lidande. Medlidande är för Schopenhauer ett bokstavligt lidande med andra. Vi undviker den skadliga handlingen om, och därför, att vi förutser och igenkänner lidandet den medför. Utifrån detta härrör moralens principer. Här ekar måhända Kants kategoriska imperativ i bakgrunden, men Schopenhauer är tydlig med att medlidandet inte är en förnuftets konst, så som Kant brukade logikens allmängiltiga verktyg, utan en känslomässig bastion. Förnuftet styrs av viljan och inte tvärtom.
Eftersom medlidandet är intuitiv och inte reflektiv kan också en konflikt uppstå mellan egoismens strävan och medlidande. En handling är att betrakta som ond när förtrycker den andres tillvaro; vilja till liv och vilja att inte lida. Här kan tjuvens vilja till rikedom kontrastera offrets lidande av förlust av egendom och vilja att av medlidande inte skapa lidande hos den andre. Vi så att säga förmår oss inte att göra så mot en person, till trots den personliga vinningen. Här blottar således Schopenhauer den ofrånkomliga ensamheten den, vilken saknar förmåga till medlidande, är fångad i, i det att han inte identifierar sig med sin omgivning. Än värre kan en ond handling syfta till att rentav mätta en vilja att skada, och därmed ha skapandet av lidande som enda syfte. För den som innehar en sådan vilja är den enda utvägen att via förnuftet förneka sin egen natur och därmed lida under sina egna hämmade begär.
Här har vi, eller snarare Schopenhauer, alltså listat tre motiv för handling.
1) Egoism
2) Ondska
3) Medlidande
Enbart den sista och tredje drivkraften kan vara vad vi kallar moralisk enligt Schopenhauer. Således blir moralen synonymt med medlidandets påbud, och de moraliska principer vi skapar i ett samhälle en förlängning därav. Snarare än att utgå från handlingars eller syftens intrinsikala värde som moralens grundbultar, låter han förnuftet styras av viljan till medlidande. Det innebär därmed att den som saknar förmågan till medlidande inte kan vara moralisk, även om han så handlar efter alla kända regler för att undvika lidande hos andra utan att ha förmåga att förstå motivet. Detta utgör ett viktig distinktion mot mången förnuftsorienterade filosofier, vilket gör Schopenhauer synnerligen intressant även inom moralfilosofin.
Ur en nutidsanalys väcker det uppenbart frågan: beror ett samhälles brutalisering på en ökad oförmåga till medlidande bland samhällets medlemmar? Är det en minskad förmåga att identifiera sitt eget lidande, i en kultur som förnekar livets stundom dystra tillvaro, som gör att vi inte heller kan identifiera lidandet hos den näste? Frågeställningen blir extra intressant när man betänker hur århundradet som följer fyrtio år efter Schopenhauers bortgång kantas av två brutala världskrig som på olika sätt manifesterar den totala avsaknaden av medlidande, till trots det närmast universella kolossala lidandet.
Om skribenten: André Iskra Jönsson
