Att ange de problem jag identifierar i Oswald Spenglers tänkande är att ange orsakerna till att jag aldrig lyckats komma särskilt långt i studiet av honom. Varje gång jag försökt fördjupa mig i hans verk har jag fastnat på dessa saker. Hur många viktiga enskilda insikter, ja hur många större, allmänna åskådningsmässiga sanningar på kulturens och politikens område man än kan finna, har jag alltid hindrats från att komma vidare av de, som jag uppfattat det, grundläggande och allt överskuggande svagheterna.
Den största av dessa är – för att uttrycka det så kort och enkelt jag kan – Spenglers förståelse av mänsklighetens olika historiska civilisationer och deras förhållande till varandra, och i synnerhet vad som följer av denna förståelse för uppfattningen av Europa, eller av västerlandet, som han föredrar att tala om i titeln på sitt mest kända verk. Enligt Spengler kan ett antal civilisationer tydligt urskiljas, som trots sin avskildhet från varandra och sina distinkta egenarter genomlöper exakt samma förutbestämda stadier av organisk utveckling från födelse till död. För Spengler tycks civilisationerna rent bokstavligen vara organismer, organismer i rent naturalistisk mening – organismtanken är inte som hos tidigare romantiska, historicistiska och konservativa tänkare en metafor (för att komma bort från de naturalistiska konnotationerna fann sig Boström rentav föranledd att tala om samhället som en “andlig organism”). Den historiska bevisföringen rörande de identiska stadierna hos dessa samtidigt olika och unika organiska civilisationer är ofta ytterst ansträngd, det hela blir en abstrakt, spekulativ konstruktion av samma slag som tidigare tyska spekulativa historiefilosofers när de varit som sämst.
Spengler anser vidare att västerlandets civilisation är en annan än och skild från antikens, från Greklands och Roms. En helt ny, “faustisk” civilisation föddes enligt honom under medeltiden, efter att den klassiska genomlöpt sin organiska utvecklingskurva och dött. Redan de gotiska katedralernas himmelssträvan var av “faustisk” natur. Denna förståelse förbiser omfattningen av hela den “moderna” (i den oxonianska betydelsen, enligt vilken “modern history” är all historia efter antiken) västerländska civilisationens självdefinition i termer av kontinuitet, nytillägnelse, återfödelse och fortlöpande tolkning av antiken. Denna självdefinition står inte på något sätt i motsats till det förhållandet att det moderna västerlandet också bygger på distinkt nordliga, germanska traditioner, under många århundraden formades av kristendomen, o.s.v.
Det antika arvet är på flera sätt och flera områden grundläggande för samtliga västerlandets stora kulturepoker fram till radikalmodernismen, t.o.m. i vissa former för romantiken. Och inte ens radikalmodernismen kan någonsin, hur subjektivt historielös den än är, hur den än vill se sig själv, lyckas frigöra sig från den klassiska antikens arv, eftersom detta är en konstitutiv del av vårt språk, inte minst det lärda, såväl som vårt begreppsliga tänkande. Det moderna västerlandet har inte bara på område efter område vidarefört arvet från antiken utan ibland också vidareutvecklat det. De vackra vita templen och kolonnerna som präglar så mycket av den moderna västerländska estetiska sensibiliteten är, exempelvis, i själva verket ett framsteg utöver, ett överträffande av antikens egen kultur, i vilken de var målade i olika färger.
Spengler är en typisk modern romantiker, som utvecklar några av romantikens mest problematiska sidor, inte minst dess rent naturalistiska tendens, en tendens som givetvis förstärks av dynamiken i den för det moderna västerlandet konstitutiva dialektiken mellan romantiken å ena sidan och rationalismen, empirismen och scientismen å den andra. Det finns på ett djupare plan ingen motsats mellan dessa, en karaktäristisk modern tänkare som Spengler drivs av denna samlade, ofta komplext interaktiva dynamik, där rationalismen kunde ställas i tjänst hos romantiken och vice versa.
Men det är framför allt det romantiska momentet, vars naturalistiska tendens till skillnad från rationalismens återfinns på det känslomässiga och imaginativa planet, som är otillräckligt förstått och som behöver belysas och förklaras i dagens diskussion. Spenglers uppfattning om teknologins roll i den västerländska civilisationens nuvarande fas som “civilisation” i den mer inskränkta tyska meningen (d.v.s. som skild från “kultur”) är välkänd, men den romantiska åskådningsmässiga helhet inom vilken denna teknologistiska naturalism i verkligheten återfinns är märkligt fördold. Många västerlänningar berömmer sig fortfarande av sin rationalism, men förstår inte sin lika karaktäristiska romantik; i den mån de är medvetna om att vara icke-rationella förstår de sällan på adekvat sätt sin – och hela samtidskulturens – irrationalitet i termer av den historiska romantiken. Spengler själv är en av de många romantiker med vad som framstår som ofullständig självförståelse, som bidragit till denna ensidiga och förvrängda optik.
Identifikationen av västerlandet som en helt separat, från den klassiska skild civilisation innebär i verkligheten att det per definition förstås i romantiska termer. Fram till radikalmodernismen (och jag måste väl inskjuta att t.o.m. i den vissa väl gjorde anspråk på att föra ett klassiskt arv vidare, inte minst i förlängningen av den moderna rationalismens motsvarande och långt äldre, men givetvis från början problematiska anspråk, men också i en allmän, historiskt lika suspekt affirmation av en principiell neoterism såsom utmärkande för den klassiska andan) kunde den sig ständigt utbredande och överhandtagande romantiken utmanas och kritiseras från klassicistiska perspektiv i olika varianter och grader. Men om hela västerlandet inte är något annat än en ny och egenartad faustianism kan ju detta till synes helt avgörande och grundläggande moment i vår civilisation aldrig ha haft någon verklig betydelse, eller åtminstone inte den betydelse klassicisterna själva ansåg att det hade.
Det är svårt att tänka sig en mer långtgående romantisk förvrängning av historien. Romantiken projiceras alltså genom den generaliserade Faustmyten tillbaka hela vägen till medeltidens kristna, andliga kultur, och förstås som konstitutiv även för denna. Alla senare epoker uppfattas, alldeles oaktat deras egen klassiska självidentifikation, som manifestationer av den hela västerlandet definierande faustiska andan. Denna är något mer än vad jag ofta diskuterat i termer av den kulturella och filosofiska “differentieringsprocessen” under antiken, något mer än Odysseus’ förslagenhet och “ständiga seglande”, något mer än det kritiska filosofiska tänkandets utveckling, kunskapslängtan, den expansiva upptäcktslusten och den begynnande naturvetenskapen hos grekerna, något mer än de nya, mer frihetliga politiska och rättsliga formerna, något mer än romarnas teknologi. Allt detta är ju sådant som, om än uttryckande bara en av flera sidor av antiken (och andra sidor är lika viktiga eller viktigare i sammanhanget av den filosofiska och kulturella analysen av romantiken), entydigt visar sambandet och kontinuiteten mellan det moderna västerlandet och antiken. Därför visar det också varför Spenglers faustianism är något mer och annat, något distinkt romantiskt, även i och genom all dess ofta krasst naturalistiska och teknikorienterade modernitet.
Eftersom jag snabbt tyckt mig kunna urskilja dessa ståndpunkter hos Spengler har jag alltså aldrig varit motiverad att företa något närmare studium av hans verk. Spenglerkännare kan säkert förväntas vilja komma med invändningar. Jag är naturligtvis medveten om att jag inte gör rättvisa åt hans många värdefulla, ja säkert ofta briljanta iakttagelser och observationer på många områden, och det finns anledning att återkomma till vad jag tror kan sägas vara hans mer väsentliga kulturella och politisk-filosofiska insikter och positioner, som är av förblivande giltighet. Mitt syfte här är bara att pedagogiskt lättillgängligt och på ett allmänt plan klarlägga och beskriva innebörden av de centrala problemen med hans verk.
Även om också andra, främst tyska tänkare som representerar samma allmänna utveckling under 1800-talet har förmedlat ytterligare problematiska dimensioner av romantiken är det, tror jag, främst Spenglers här antydda djupgående romantik, med dess uppenbara relativistiska och moraliskt ambivalenta implikationer, som kommit att på grundläggande sätt forma hela den s.k. konservativa revolutionen såväl som dess efterföljare inom den nya högern i Europa under de senaste årtiondena. Det är den som utgör dessa strömningars gemensamma stora, ja principiella svaghet.
Om skribenten: Jan Olof Bengtsson
