Carl Gustav Jung (1875-1961) är en av den moderna erans viktigaste psykologer, en själens utforskare i ordets verkliga mening. Han förknippas med teorier och begrepp som bland annat individuation, arketyper, det kollektiva omedvetna, anima och animus, skugga, persona med mera. Jung intresserade sig för allt från alkemi och synkronicitet till personlighetstyper (Myers-Briggs utgår exempelvis från hans teorier kring det senare).

Men Jung var också en civilisationskritiker, en ”avantgardekonservativ”. Han rörde sig tidvis i samma kretsar som Klages och Keyserling, och publicerade artiklar både i Karl Anton Rohans och Ortega y Gassets tidskrifter. På många sätt påminner hans tänkande om romantikernas och Völkisch-miljöns, delvis också om traditionalismens.

Mitt liv – minnen, drömmar, tankar

Livet har för mig alltid förefallit som en planta som lever på en rotstock. Dess egentliga liv är inte synligt, det är fördolt i rotstocken… vad man ser är blomman som förgås. Rotstocken varar.
– Jung

I självbiografin Mitt liv utvecklar Jung en fruktbar civilisationskritik. Han inleder med en intressant skildring av den egna barndomen, ett idag ofta försummat projekt som för Jungs del visar att han redan som barn anknöt till betydligt mer tidlösa arketyper (som själsstenar, kabirer och den eviga elden). I vad mån vi alla gjort detta som barn är en intressant fråga.

Jung visar sig också ha varit en van besökare i de oneiriska nejderna, i drömmarnas världar. I likhet med Klages ser han inte denna del av tillvaron som oviktig, tvärtom. De flesta av oss glömmer snabbt våra nattliga äventyr och insikter, för Jung spelade de en viktig roll. Inte minst tolkade han flera av dem som budskap, bland annat om nära förestående dödsfall.

I likhet med Klages tar Jung också upp betydelsen av att växa upp i naturen eller på landet. Han skriver om barndomens kärlek till de varmblodiga djuren, de gåtfulla träden, växterna som Guds tankar. Men han tar också upp den själsliga faran med urbanisering:

Naturligtvis är människor som inte vet någonting om naturen neurotiska, ty de är inte anpassade till verkligheten.

Av detta kan man dra slutsatsen att en befolkning av stadsbor riskerar att föra en verklighetsfrämmande politik och utveckla en neurotisk kultur.

Behovet av myten

Vår inre ro och tillfredsställelse är i hög grad beroende av om den historiska familj som individen personifierar, står i överensstämmelse med vårt nus flyktiga betingelser eller inte.
– Jung

Hur identifierar Jung då de sjukdomar som drabbat Europa? Det handlar om förlusten av myt, om förlusten av historiskt sammanhang, om förlusten av vitalitet. Dessa kan man försöka hantera på olika vis, Jung tar också upp några av de farliga och skadliga sätten (bland annat nämner han nationalsocialismen och bolsjevismen)

Människan behöver myten, hon behöver leva det egna livet som en myt och det egna samhället behöver också en mytisk aspekt. Många människor som idag är psykiskt sjuka är det enligt Jung på grund av att det saknas en mytisk aspekt. Han skriver om dessa att ”hade de levat i en tid och i en miljö då människan genom myten ännu var förbunden med förfädernas värld och därigenom med den upplevda och icke blott utifrån iakttagna naturen, skulle de ha blivit förskonade från att bli oense med sig själva.”

Men Europa har förlorat den levande myten. För gemene man är Böhme, Eckhart, Joakim Fiore med flera kristna mystiker suspekta eller okända namn, Merlin och Gralen mer eller mindre reducerade till popkultur. Jung skriver att man inte ens inser att en myt är död när den inte längre lever och utvecklar sig, och kristendomens myter hade i hög grad slutat utvecklas och blivit tomt skal. Hans uppgift var därför bland annat att återfinna myten. Värt att nämna är att det inte var möjligt att hitta den i Öst, utan det krävdes studier av de europeiska traditionerna, bland annat alkemin och Gralstraditionen. När Jung var i Indien fick han i en dröm budskapet:

Vad gör du i Indien? Sök hellre för dina likar den helande kalken, salvator mundi, som ni så väl behöver.

Detta hänger samman med Jungs syn på historia och förfäder. Vi är egentligen inte så färdiga med medeltiden eller antiken som vi gärna tror, deras frågor är i hög grad fortfarande obesvarade och olösta. Men vi har i moderniteten kastat oss in i det nya, och lämnat det gamla oförlöst. Detta är emellertid farligt och osunt. Jung talar om vår ödesgemenskap med förfäderna, och det faktum att både kropp och själ har en ”starkt historisk prägel” och inte riktigt finner sig till rätta i det nya. Detta gäller inom en ätt, Jung talar i likhet med Szondi om hur det ”över en familj vilar en opersonlig karma”, uppgifter som antas av en generation kan lösas av senare ättlingar (eller driva dem till vanvett). Men brytningen med förfäderna är farlig även på mer kollektiv nivå:

Det är fara värt att vår framstegstro hänger sig åt allt barnsligare framtidsdrömmar, ju mer vårt medvetande vänder sig bort från det förflutna.

Att söka lösningar enbart i framtiden är alltså farligt. Men Jung tar också upp faran med att imitera det främmande. Här finns en mycket politiskt inkorrekt tanke, kopplad till en djupgående europeisk självkritik. Oförmåga till självkritik är uppenbarligen osunt, men ”självkritik” som egentligen är självhat och dödsdrift är minst lika patologiskt.

I likhet med många Völkischtänkare jämför Jung ”de vita” och diverse andra folk, inte nödvändigtvis till de förras fördel. Han citerar exempelvis en pueblohövding som om de vita säger att ”de vita vill alltid något, de är alltid oroliga och rastlösa”. Här anknyter han alltså till Klages distinktion mellan Seele och Geist, Västerlandet har blivit ett övermått av Geist och många har mist den patiska förmågan. Men kopplat till detta finns också en brist på vitalitet, Jung skriver att ”oss fattas snarare livsintensitet”.

Då kan man tänka sig att influenser från ”primitiva folk”, demografiska eller kulturella, blir Jungs lösning. Så är dock inte fallet, tvärtom ser han detta som direkt farligt. Under en resa i Afrika drar han slutsatsen att ”det primitiva var en fara för mig”, och tar upp risken för ”going black”.

Orsaken till att detta beskrivs som en fara är att det handlar om lockelsen från ett tidigare, barnsligare skede. Denna lockelse kan vara stark, enligt Jung i synnerhet för den nordiska människan. I en artikel från 1930 utvecklar han resonemanget ytterligare:

Den lägre människan utövar en väldig dragkraft på de civiliserade som är tvungna att leva med honom, eftersom han fascinerar lägre skikt i vårt psyke.

Här finns en kritik av den moderna populärkulturen, som hamnat i en långtgående fascination av det primitiva och banala. ”Skaka rumpa” är kort sagt en regression.

För Jung är lösningen istället att göra det omedvetna medvetet. Samtidigt påminner han oss om den genuina högerns antropologi. Den som tror sig kunna förändra omvärlden innan hon lärt känna sig själv kommer bli både chockad och besviken av utgången. Sammantaget är Jung alltså en värdefull bekantskap, med ett perspektiv besläktat med Klages och Eliades.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.