Igår tog vi upp Hyltén-Cavallius klassiska studie av hur en gammalsvensk världsbild levde kvar ännu under 1800-talet, Wärend och Wirdarne. Ett spännande inslag är hans förening av mytologi och antropologi. Vi vet idag, genom DNA-studier, att många myter bygger på historisk verklighet. De tidiga banden mellan britter och iberer är ett exempel på detta, liksom när hazarerna påstod att de härstammade från Genghis Khan. Hyltén-Cavallius utgår från ett liknande synsätt när han studerar de två mest centrala folkslagen i våra förfäders föreställningsvärld, jättarna och trollen.
Trollen
Trollen, sådana de uppträda i den äldre Wärendska folksägnen, äro icke ”folk”, ”christet folk”, utan ett främmande slägte af sällsamma och misstänkta egenskaper; i den yngre sägnen blifva dessa egenskaper rent af onda och öfvernaturliga.
– Hyltén-Cavallius
Djupast intryck på våra förfäder tycks trollen ha gjort. De beskrivs som små till växten, med grå kläder och röd hätta. De lever djupt inne i skogen, och framstår också som dess herrar. Detta till den grad att de råder över skogen och dess djur, över väder och vind. Trollen kan förvända synen på människor, skifta hamn och göra sig osynliga. Vissa djur är deras, som trollharen, trolltuppen och bergsvinet (grävlingen). De kan lära jägaren att skjuta bättre än någon annan.
De råder inte bara över skogen, utan framstår också som överlägsna i trolldomskonsterna. Deras religion är inte densamma som våra förfäders, Oden och Tor jagar dem och de anammar först sent tron på Vitekrist. Hyltén-Cavallius menar att många av de kloka gubbar och gummor som senare var verksamma i själva verket förde vidare en naturreligion med ursprung hos trollen. Han skriver att detta folk inte framstår som krigiskt, och att de istället betonat ”den makt som ligger i visdomen, i det högre vetandet, i sången och siareförmågan.”
Men han menar också att trollen som mytiska väsen har sitt ursprung i en etnisk verklighet, att det handlar om en tidig befolkning besläktad med dagens samer men då utbredd även i landets södra delar. I vissa berättelser är det tydligt att trollen uppfattats som ett folk, de har egna namn, bostäder och liknande. I andra framstår de mer som rent övernaturliga väsen. Gränsen mellan de egentligen skilda trollen och jättarna kan då också vara mer diffus och förvirrad.
Intressant är att Hyltén-Cavallius spårar ättlingar till denna befolkning till sin egen tid. Han skriver att Tiveden också kallats Troll-Tiven efter sina äldsta bebyggare. Han fortsätter:
Ännu i en långt senare tid, ja, till och med än i dag, träffa vi ock i åtskilliga socknar hela slägter, som af ålder hållits för ringare än sina sockneboar och fordom alltid gift sig inom sig sjelfva. En sådan ringaktad slägt förekommer f. ex. i Hängers socken af Finveden… Den får namn af Måkarne, och utmärkes af rakt, svart hår, bruna ögon och gulbrun hy.
När vildmarken trängts tillbaka förlorade dessa släkter sin utkomst, och kom att leva i marginalen av det framväxande moderna samhället. Intressant är att Hyltén-Cavallius beskriver familjer som sedan länge levt i jordkulor, i mer modern tid i backstugor. De ”nära sig med skogs-hygge, tiggeri och tillfällig arbetsförtjenst”. Det förefaller som om häxprocesserna drabbat denna grupp hårt, man kan också misstänka att 1900-talets tvångssteriliseringar i hög grad riktats mot dess ättlingar. Men Hyltén-Cavallius tar också upp berättelser om förbindelser mellan ”folk” och troll, och överlag tycks detta ha varit en av de grupper som varit med och lagt grunden för dagens svenska folk. Man kan inte minst misstänka att svenskens djupa känslor för naturen är en del av arvet från dem.
Om skribenten: Joakim Andersen
