Uris möte

När Uri och hans unga ryttare kom upp på krönet av den gräsbevuxna åsen såg de hur en stor grupp främlingar närmade sig nedifrån dalsänkan. Där var många krigare till häst samt kvinnor och barn i vag­nar och till fots. Längre ner syntes några boskapshjordar som drevs av herdepojkar med hjälp av snabba vallhundar. Uri höll in sina ryttare och tecknade åt dem att de skulle hålla sig stilla bakom honom. När de främmande ryttarna upptäckte dem samlade de sig snabbt under höga utrop framför karavanen, och ledda av sin hövding red de främsta sedan uppför kullen. Nu tog krigarna i Uris följe ett hårdare grepp om sina jaktspjut och de som bar båge lade med en van rörelse en pil på strängen. När de båda ryttar­grupperna var på ett stenkasts avstånd från varandra stannade de främmande, och han som var deras hövding red ensam fram mot Uri. Uri satt rak och beslutsam på sin häst och höll genom sitt lugn sina oroliga krigare i ordning bakom sig. Så stannade den främmande hövdingen, och de båda männens blickar möttes. Uri höll fast den äldre mannens hårda men klara blick utan att vika undan. Så glittrade det till i den främmandes ögon. Som på en överenskommelse höjde de båda hövdingarna samtidigt hö­ger arm och tecknade varandra fred med den öppna handflatan. Ett nästan omärkligt leende drog över de båda männens anleten. Så kastade den främmande hövdingen med ett skarpt utrop om sin häst och red tillbaka till karavanen med sina män. Under nyfikna blickar och uppsluppna ljud fortsatte de främ­mande nu sin färd genom dalsänkan. Uri kände med ens en häftig glädje strömma genom kroppen där han satt och såg dem dra förbi mot det inre av dalen. Vem var dessa män? Och skulle de träffas igen? Hur skicklig var hövdingen med sin båge? Uri hade med uppskattning mätt den kraftiga bågen av horn som hövdingen bar på ryggen. Kunde han lika säkert som Uri träffa en uppskrämd rapphöna från häst­ryggen i full galopp? Det skulle vara en glädje att få mäta sig med honom! Och den unga kvinnan med det långa ljusa håret som hade mött hans blick när de passerade. Henne kunde Uri inte glömma! Det skulle bli ett gott år och jakten skulle bli god, det kände Uri på sig. Gudarna var välvilliga och jorden var ung och stark och sjöng av friska vindar. Några av ynglingarna i hans följe skämtade om de främmande krigarna och om pärlorna i deras flätade hår och deras fjäderprydda smycken. Det fick de göra. Uri hade känt deras rädsla. Men nu var det tid att återvända till byn, och han tecknade åt dem att följa ho­nom.

Avtalet

Vad vi bevittnar här är ingenting mindre än civilisationens födelse: avtalet mellan fria män.

Avtalet, den i kraft av människans självbehärskning, konsekvensbedömningsförmåga och psykologiska sensibilitet formade överenskommelsen eller pakten mellan två oberoende individer eller parter, är ur den instinktstyrda och reproduktionsinriktade naturens perspektiv en högst dramatisk och omvälvande händelse. Och för oss är det ett avgörande vittnesbörd om vad en människa är. Genom uppkomsten av den ömsesidiga överenskommelsens språk kan den mänskliga individen frigöra många av sina innebo­ende krafter och möjligheter och börja utveckla dem i samspel med andra individer. (Ensam – en Robinson utan historia och kultur – kan människan endast förverkliga en ytterst liten del av sin biolo­giska potential; i samverkan med andra är hon – på gott och ont – det gränslösa djuret.) Människan kan nu växa utifrån sina unika individuella genetiska förutsättningar – och genom att växa kan hon bli den hon verkligen är. Upptäckten av avtalet är människans upptäckt av sig själv. Samtidigt binder hon ge­nom löftet den personlighet som nyss har frigjorts och sätter hederns insegel på den. Äran eller hedern är den fria människans signum. Hedern inger människan mod och beslutsamhet och hjälper henne att motstå frestelsen att svika och bedra i syfte att uppnå snabba och kortsiktiga fördelar. Det är inte kärle­ken utan hedern som frigör människan från lusten att bara söka sitt.

Istället för att fly skrämda som bytesdjuret inför rovdjuret, istället vredgade brusa upp och med en före­ning av skrämseltaktik och våld försvara sitt revir, istället för att efter några korta beräknande blickar vända sig bort igen och återgå till mera närliggande och nyttigare ting, närmar sig de båda ryttarna för­siktigt varandra, uppfyllda av upptäckarens nyfikenhet och jägarens mod och sinnesnärvaro, för att så när de har kommit tillräckligt nära den andre plötsligt under masken av anonymitet och främlingskap upptäcka det levande ansiktet hos en annan människa– och i detta ansikte se sig själva speglas. De upp­fylls då av den igenkännandets mäktiga glädje som visar människan vem hon verkligen är. Ja, jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är i detta möte som mannen upptäcker sin egen själ. Dittills en för­borgad storhet i hans inre ser han nu hur den ger djup åt ytan och namn åt det nyss namnlösa.

Genom avtalet, genom den ömsesidiga överenskommelsen, tar människan med sin varelse ett steg ut ur naturen och in i en värld skapad av hennes egna idéer och handlingar. Hon tar ett steg ut ur det slutna och förutsägbara och in i det öppna och osäkra, och blir därigenom en gränsvarelse. På denna gräns måste hon hädanefter lära sig att balansera.

Människan föds in i en väv av släktrelationer som är så tät och stark att den bestämmer vem hon är in­nan hon själv vet om det och som drar upp gränserna för vad hon kan göra och inte göra innan hon själv har hunnit prövat sina krafter och lyckats utröna vilka de är. Så länge hon lever i denna familje­värld, vilken kan liknas vid en för alla gemensam yttre livmoder, behöver hon inte heller veta vem hon är eller vara tvungen att handla med utgångspunkt i denna alltid mer eller mindre osäkra och oklara vet­skap. I detta ligger en paradisisk trygghet och tillfredsställelse. Men det finns hos människan en dunkel kraft med vars hjälp hon kan skåda under ytan på de företeelser hon möter i sin omgivning och så kom­ma att upptäcka sitt eget inre eller sig själv i dem. Det är när detta skådande möter sin motsvarighet i en annan människa och blir ömsesidigt som en ny social ordning kan ta sin början, ty det är i kraft av detta ömsesidiga igenkännande som en människa kan överskrida sina släktbands gränser och knyta förbund med dem hon inte är släkt med eller till vilka hennes släktförbindelser är alltför avlägsna eller oklara för att de ska kunna få någon verkan. Därmed kan en ny och kompletterande, mer dynamisk och anpass­ningsbar väv av löften och lojaliteter, av vänskapsrelationer och samarbetsorganisationer, av äkten­skapsavtal och affärsförbindelser o.s.v. påbörjas, vilken långsamt och successivt ska förena familjer och släkter till någonting större och varaktigare. Civilisationens gnista är således av psykologiska art och tänds i människans själ. Detta bör inte förvåna oss. Allting annat borde tvärtom förvåna oss.

Vad är en civilisation? Med civilisation menar jag här helt enkelt en ordning bland människor som över­skrider familjernas och släkternas biologiskt betingade och en gång för alla fixerade relationer. Vi behö­ver ett namn på den sociala ordning som människan genom sina fria handlingar frambringar på den biologiska ordningens grund. Att civilisationen inte uppstår i samma stund som två främmande klaner kommer överens om att hålla fred med varandra utan att det krävs en lång och svår och osäker process av upprepade försök och misslyckanden innan den nya ordningen kan stabilisera sig och börja fungera på den biologiska ordningens grund är självklart. Men processen måste ju påbörjas någon gång, och den kan bara påbörjas genom ett möte mellan konkreta mänskliga individer. (Civilisationens uppkomst och utveckling är varken en lagbunden process eller ett slumpens verk, utan ett resultat av en konstant pågå­ende och förgrenande serie av konkreta möten mellan mänskliga viljor.) Att varje civilisation hur avan­cerad den än är vilar på människans biologi; att den i fundamentala avseenden formas och styrs av bio­login och inte skulle kunna existera utan den, är en annan självklarhet. Det höga värde vi ger åt civilisa­tionen och dess skapelser innebär inte på något sätt ett förminskande av biologin och dess betydelse. Tvärtom.

De fria männen

Men det är inte varje människa som kan se och känna det som Uri och den främmande hövdingen gjor­de när deras blickar möttes. Det gällde då och det gäller fortfarande. Det hör till sakens natur. För att en känsla av jämbördighet och respekt ska kunna tändas mellan två mänskliga individer måste de vara varandras likar, och för att de ska kunna vara varandras likar måste de vara fria – fria män. Bara en fri man kan i en annan människa se sin like, och det är bara mellan likar som avtal kan ingås och hållas. Avtalet är i sin ursprungliga form en yttre bekräftelse på denna inre överensstämmelse.

Att friheten, människans handlande som självständig och unik individ, är en förutsättning för detta igenkännande möte är lätt att se. Den som inte kan agera som individ utan helt och hållet styrs av in­stinkter och befintliga sociala band, kan nämligen inte upptäcka det individuella hos andra och följaktli­gen inte heller knyta några band på denna grund. Att de som först knöt detta nya slags band måste ha varit män har dels att göra med de funktioner som de vuxna männen fyller i de förhistoriska familje­grupperna, nämligen att utforska omgivningen i stor skala, att jaga och säkra tillgången på vitala resurser samt att skydda gruppen mot angrepp och andra faror, och dels med de krav på auktoritet, handlings­förmåga, strategiskt tänkande och andra ledaregenskaper som ställs på anföraren av dessa män. Denna sociala roll är i sin tur ett uttryck för mannens biologi: för hans större kroppskrafter och bättre anpass­ning till snabba och långa förflyttningar i terrängen, för hans tävlingsinstinkt, aggressionsförmåga och beredskap att använda fysiskt våld som svar på hot och hån, för hans goda rumsliga uppfattningsförmå­ga och avancerade kausaltänkande m.m. Men även det kreativa och normbrytande eller gränsöverskri­dande hos mannens psyke är av betydelse i detta sammanhang. Fantasilösa konformister saknar förmå­ga att tränga under tingens yta och kan inte se det som skulle kunna vara i det som är. (För att upp­muntra män till ödmjukhet kan det finnas skäl att erinra om att ur naturens synvinkel är den relativa knappheten på kvinnor större än på män, vilket annorlunda uttryckt innebär att kvinnor är en värdeful­lare resurs än män. Detta är en direkt följd av skillnaderna mellan mäns och kvinnors reproduktiva ka­pacitet: medan en kvinna kan föda kanske tio barn utan att riskera sin hälsa kan en man avla tusen. Det är därför mindre riskabelt för naturen att experimentera genetiskt med män; därav bl.a. den mer utdrag­na IQ-kurvan för män, och låta männen ta sig an nya och farliga uppgifter. Civilisationen är mannens största experiment.)

Det behövs inte mycket inlevelse för att förstå att det kräver ett betydande mått av fysiskt mod, karak­tärsstyrka och beslutsamhet för att man ska kunna mötas på det sätt Uri och den främmande hövdingen gör. För att kunna och våga se sig själv i den andre och den andre i sig själv krävs därtill en kombina­tion av själslig integritet och klarhet å ena sidan och intellektuell vakenhet och mottaglighet å den andra av ovanliga mått. Ty detta ömsesidiga igenkännande är en slags födelse, och den som inte vet vem själv han själv är och förmår bejaka denna vetskap riskerar att förlora sig själv när han möter en själ som är starkare än hans egen. Att det bara är fria män som kan mötas på detta sätt innebär således inte att varje fri man är kapabel att göra det. Att människan inte har makt över sin civilisation, inte kan styra och pla­nera den som hon vill, innebär inte att den är något som uppstår och utvecklas automatiskt och i enlighet med någon slags inneboende lag. Civilisationen är en skapelse. I samma mening som ett konst­verk är det. Den är det oförutsägbara, spänningsfylla och föränderliga resultatet av en oöverblickbart lång serie av unika ledargestalters skiftande handlingar och beslut. Den är en inspirerad vision av lock­ande fjärran länder, en dröm om ära och storhet, en längtan efter evig vänskap och odödlighet. Det är för att civilisationen är allt detta och mycket annat liknande som den till sin kärna, till sina inre vitala processer, utgör en andlig realitet.

Civilisationen är således en skapelse av fria män. Men hur blir då män fria? Och hur blir de varandras li­kar?

Folket

Naturens krafter frambringar en väv av släktskapsrelationer mellan oss människor. Dessa relationer, vil­ka i form av familjer omfattar alla människor och som varken kan avtalas bort eller på något annat sätt förändras viljemässigt, utgör den fasta grunden för all mänsklig samvaro. Utan relationer av detta en gång för alla fixerade slag vore inget mänskligt samhälle möjligt. Samhället vilar inte på ett samhällskon­trakt av något slag utan tvärtom på en medfödd naturgiven ordning. Om samhällets grunder vore för­handlingsbara skulle varje maktkamp hota dess existens. Nu utgör konflikter och stridande viljor tvärt­om ett betydelsefullt vitaliserande element hos samhället. Även människans lust till gräl och bråk har så­ledes sin sociala funktion. (Konsensustänkandet hos indirekta och byråkratiska demokratier, som t.ex. den svenska, kan ses som ännu ett uttryck för den demokratiska kulturens bristande förståelse för det djuriska hos människan, men det är ju också ett sätt att förtrycka och försvaga dem som har en avvikande uppfattning och vill gå åt ett annat håll än det officiellt godkända.) Det viktigaste elementet hos denna naturgivna sociala ordning är uppdelning i två kön, män och kvinnor, med skilda reprodukti­va och sociala uppgifter. Denna tvåkönade struktur, präglad av en långtgående kroppslig specialisering och ett motsvarande djupgående ömsesidigt beroende, utgör själva stommen hos människans sociala ordning. Den utgör definitionen på mänskligheten. De flesta andra bärande element hos denna ordning är på ett eller annat sätt kopplade till tvåkönadheten och betingade av den. Släktskapsrelationerna rym­mer även vissa asymmetriska aspekter som är av stor social betydelse i många sammanhang, t.ex. föräld­rar-barn och äldre-yngre. Dessa asymmetrier ligger till grund för olika sociala ansvars- och beroendere­lationer och hierarkier, vilka ytterligare bidrar till att organisera och strukturera den sociala samvaron. Men samtidigt som denna biologiskt betingade sociala ordning är nödvändig är den också relativt ody­namisk och dess möjligheter att utvecklas och anpassa sig begränsade, vilket kan innebära en försäm­ring av eller rentav ett hot mot familjegruppens livsmöjligheter när den konfronteras med större eller varaktigare förändringar. Dessa förändringar behöver inte utgöra några direkta hot eller innebära be­gränsningar och försämringar av överlevnadsmöjligheterna utan kan i och för sig vara någonting posi­tivt under förutsättning att man förstår dem och kan utnyttja dem på rätt sätt. Släktbaserade grupper som konfronteras med betydelsefulla förändringar kommer därför att ha ett incitament att utveckla komplement till de släktbaserade strukturerna vilka kan göra dem mer dynamiska och anpassningsbara. När dessa ansträngningar kröns med framgång blir resultatet alltid detsamma: någon eller några av gruppmedlemmarna får ett större mått av handlingsfrihet än förut.

Vilka krafter som faktiskt har motiverat och möjliggjort familjegruppernas omvandling till någonting annat och större kan man fundera länge över, men de måste alla på något sätt ha haft med antalet att göra. Det kan har rört sig om en snabb befolkningsökning till följd av god tillgång på föda i kombina­tion med en relativt trygg miljö eller kanske tvärtom om något plötsligt yttre hot – hominider av främ­mande ursprung eller allvarliga klimatförändringar – som tvingat de separata familjegrupperna att för­ena sig med varandra och samarbeta. Eller kanske har det gått till så att en mindre men välorganiserad och krigisk grupp har gjort sig till herrar över en större men militärt svagare grupp? Fast, frågar jag mig, förutsätter inte detta att åtminstone den besegrade gruppen redan är så pass talrik och kulturellt sam­manhängande att den i realiteten utgör ett folk? Och kan en grupp som inte är ett folk i längden behålla kontrollen över ett folk? Ett fjärde alternativ är att en lång förflyttning – kanske den ryktbara utvandr­ingen ur Afrika? – kan ha motiverat uppkomsten av mer omfattande och dynamiska samhällsstrukturer. Man kan se reminiscenser av en sådan idé i Bibelns berättelse om judarnas långa vandring genom ök­nen. Men vad var det i så fall som fick familjegrupperna att påbörja denna långa vandring? Nej, hur fol­ken har uppstått vet vi väl knappast och vi kommer kanske aldrig att få veta det heller. Vi ser dem stiga fram ur historiens gryning med självklarheten hos människor med gudomliga anor. Där ligger deras byar och åkrar vid de breda gulbruna floderna som om de alltid hade gjort det, och där sveper de plöts­ligt ned i stora ryttarskaror över de böljande grässlätterna som breder ut sig under en klarblå himmel; där samlas de i exalterade skaror framför det blodbestänkta altaret uppe på höjden, medan de målade prästerna sjungande förrättar sina offer, och där långt ute på det mörka havet glittrar segel vid segel på väg mot det okända… När en djurflock blir för stor tenderar den att splittras. Detta gäller även hierar­kiskt organiserade flockar som vargflocken. Vid någon punkt i historien har människan emellertid valt en annan väg än denna, vilken väl även hon ursprungligen har varit tvungen att följa, och istället börjat utveckla nya medel för att hålla samman den större gruppen till en fungerande helhet. Därmed läggs den första grunden till den utveckling som i sinom tid ska leda fram till uppkomsten av det vi kallar ett folk. Det väsentligaste av dessa ”medel” har troligtvis varit människans egen biologiska evolution, d.v.s. utvecklingen av socialt och organisatoriskt allt mer avancerade hominider. Fast denna utveckling måste i sin tur ha påverkats och styrts av yttre faktorer. Om detta yttre tryck skulle förändras och blir mindre starkt i framtiden kan människans sociala och organisatoriska förmåga mycket väl komma att försvagas igen, vilket skulle kunna få till följd att folken och civilisationerna så småningom försvinner igen – och med dem historien. Människans evolution är hur som helst inte någon avslutad eller rätlinjig process.

Jag ska här definiera ett folk som en varaktig eller m.a.o. från generation till generation reproducerad social struktur, där andra krafter än de rent biologiska och släktskapsmässiga spelar den avgörande sam­manhållande rollen. Några exempel på sådana sammanhållande faktorer är: (1) det gemensamma språ­ket, (2) åskådliga och allmänt tillgängliga symboler, som t.ex. tempel, statyer och fanor, (3) religiösa my­ter och riter vilka förklarar världens uppkomst och beskaffenhet och ger mening åt de olika etapperna i människans liv, (4) de verktyg och kunskaper som är knutna till utvinningen av jordens resurser och till det dagliga arbetet för livsuppehället och, inte minst, (5) berättelserna om den gemensamma historien och om folkets ursprung. Alla dessa faktorer bidrar på olika sätt till att bestämma ett folks identitet, d.v.s. till att göra det till det folk det är. Folkets betydelse, orsakerna till att det existerar, ligger i de över­levnadsbefrämjande egenskaperna hos dessa sociala strukturer. Om familjen under alla omständigheter vore den bästa formen för samverkan och överlevnad skulle ju folket som organisationsform aldrig ha uppstått.

Folkets uppkomst på en gång möjliggör och nödvändiggör uppkomsten av nya sociala relationer. Först och främst möjliggörs framväxten av nya relationer mellan de karaktärsmässigt främsta och mest hand­lingskraftiga männen, vilka nu är fler till antalet än i familjegrupperna och inte längre lika hårt bundna av relationerna och hierarkierna i dem. Den ökade sociala rörligheten och handlingsfriheten inom ett folk, en utveckling vilken primärt drivs fram av de individer som har den starkaste viljan och den störs­ta handlingsförmågan, måste organiseras och kontrollera på något sätt så att den inbördes konkurren­sen, som är en annan aspekt av friheten, inte blir för stor eller leder till samhällsskadliga konflikter och splittring, utan tvärtom får en sådan inriktning och form att den är till gagn för helhetens överlevnad och utveckling. Genom den större rörligheten hos ett folks sociala organisation, genom de möjligheter som finns för de enskilda individerna att inom ett folks gränser av egen fri vilja knyta nya band med andra individer, uppkommer och förstärks likheterna mellan de män som i kraft av sina karaktärsegen­skaper äger denna möjlighet i särskilt hög grad, samtidigt som de genom denna rörlighet ges de praktis­ka möjligheterna att upptäcka dessa överensstämmelser hos varandra och att lägga dem till grund för sociala band. I den likhet eller jämbördighet som dessa män på detta sätt upptäcker hos varandra ligger även insikten att de genom att bilda en varaktig gemenskap, underkastad sådana regler som motsvarar deras mänskliga företräden och som ger uttryck för en med dessa företräden förbunden gemensam anda och syftning, skulle kunna bli det ledande skiktet hos folket.

Det är i stora drag på detta sätt som en gemenskap av framstående ledande män växer fram hos ett folk, tror jag, och det är denna ledargemenskap eller elit som utgör det viktigaste sammanhållande dyna­miska elementet hos det. Men för att en elit ska kunna fullgöra sina sociala funktioner måste den vara ett positivt uttryck för folkets kulturella och historiska identitet och genom sitt handlande ge form åt den vitalitet och rörelseriktning som är inneboende i denna identitet. Historien ger många exempel på vad som sker när det ledande skiktet i ett samhälle inte längre förmår fylla denna funktion. En elit som inte är en organisk del av helheten, som inte längre kan eller vill agera i helhetens långsiktiga intresse, utgör tvärtom ett allvarligt hot mot folkets sammanhållning. Kanske ett av de allvarligaste? Om folket samti­digt är utsatt för ett yttre tryck av något slag kan en svag elit rentav vara ett hot mot folkets existens.

Folkets utveckling och utvecklingen av en manlig elit är således två parallella och växelverkande proces­ser. Det är viktigt att förstå detta. När den manliga eliten försvagas – av yttre eller inre orsaker – då för­svagas även folket. När den upplöses och försvinner så försvinner så småningom också folket. Om eli­ten istället växer och blir starkare, och därtill kanske även utvecklas andligen och kulturellt, då blir också folket starkare och kan höja sin andliga och kulturella nivå. Kanske kan människan frambringa stabila sociala organisationsformer av ett mer avancerat slag än folket. Kanske kan hon det inte. Vi har väl ännu inte sett några exempel på detta. Att den moderna västerländska demokratin, vilken på ytan repre­senterar något annat än den traditionella folkgemenskapen, har överlevt sina första hundra år av ideolo­giskt betingade klasskonflikter, världskrig och ekonomiskt hasardspel beror huvudsakligen på att den ännu vilar på folkets grund…

Folket är således den första – och kanske enda – sociala formation där människor som är varandras li­kar i karaktärsmässigt och själsligt hänseende också kan bli varandras likar i socialt avseende, och däri­genom bilda en gemenskap som samtidigt som den utåt sett utgör en elit inåt bygger på jämbördighet. En åskådlig och inflytelserik gestaltning av denna ordning och dess ideala möjligheter återfinns bl.a. i sagorna om kung Arthur och riddarna av det Runda bordet. Vi kan om vi vill kalla denna ordning aris­tokratisk. Den traditionella aristokratin, feodaladel och krigsherrarna, är ju det tydligaste exemplet på en sådan ordning. Men vi måste i så fall vara på det klara med att förutsättningen för denna ordnings vitali­tet och funktionsduglighet, för dess legitimitet och fortbestånd, ligger i att den är och förblir öppen för samhällets främsta ledarbegåvningar oavsett ursprung och börd. En elit som av högmod avvisar en Per­ceval riskerar att gå under. Och kanske förtjänar den också att göra det. (Jag håller mig här ogenerat till John Boormans framställning av denna aspekt av Arthursagan i filmen Excalibur. Varför skulle inte en modern film, när den är ett konstverk av klass, kunna vara en källa till en saga? Vad säger att en Chréti­en de Troyes eller en Thomas Malory per se förstår Arthurlegenden bättre än en Boorman?) De urvals­kriterier som är i verksamhet här är den faktor som är av enskilt störst betydelse för ett folk och för dess framtid. När börden blir det allena avgörande har vi i själva verket övergett folkets princip och återvänt till familjens. Detta medför inte bara att folket förlorar dugliga ledare med nya talanger och idéer, vilket försämrar dess möjligheter till anpassning och utveckling, utan det är också en källa till so­ciala konflikter och andligt förfall. Det första man tänker på här är kanske risken för att de som stängs ute från den ställning som tillkommer dem ska sluta sig samman och göra uppror mot den rådande ord­ningen, men en väl så allvarlig konsekvens är att det ledande skiktet genom att sluta sin krets väljer sin egen ställning och makt framför att verka för hela folkets välgång och säkerhet. Därvid korrumperas de själsligen och moraliskt och förlorar det goda samvete som varje ledare måste äga: vissheten om att han tjänar en sak som är större än honom själv och att hans egna högre intressen sammanfaller med och är ett uttryck för helhetens. Ett gott samvete är nödvändigt för att en ledare ska kunna agera med den be­stämdhet och hårdhet som hans ställning i många fall kräver. Som alla betydelsefulla myter omfattar Arthursagan även människans mörka och destruktiva sidor när den berättar om hur riddarna bryter mot sina egna regler och drabbas av söndring och förfall. Men den visar samtidigt vägen till räddningen: sö­kandet efter den heliga Graalen, d.v.s. den stora revitaliserande och återlösande uppgift som kräver för­soning och förnyat samförstånd och att alla underordnar sig det större målet och är beredda att offra sig för att det ska kunna uppnås. Sökandet efter den heliga Graalen är suggestivt exempel på den stora målinriktade rörelse som är så betydelsefull för att en manlig elit ska kunna hållas samman och verka med full styrka.

Folket utgör förutsättningen och grunden för såväl de fria männen och deras jämbördighet som för av­talen. Det är inom ett folks gränser som människor kan vara fria och jämlika, och det är i denna kapaci­tet som de kan ingå avtal med varandra. Genom möjligheten att ingå avtal av olika slag erhåller folket som social struktur en större dynamik och anpassningsförmåga än familjegruppen, och genom sitt stör­re antal växer det i handlingskraft, uppfinningsförmåga och organisatorisk kapacitet. Ingen familjegrupp kan motstå ett folk. När en familjegrupp konfronteras med ett folk måste den antingen dra sig undan eller uppgå i det. Som folkets ledare kan de fria männen ingå avtal även med sina likar hos andra folk. Det är denna i naturen exceptionella händelse – två främlingar som med uppenbarelsens kraft ser sin like i den andre och spontant grips av jämbördighetens djupa respekt för denne – som jag försöker ge­stalta i prologen om Uris möte. Vi ska inte hesitera att tala om kärlek här: kärleken till livets härlighet och till människans storhet.

Hur blir då ett folk till? Hur uppstår det? Vad är det som håller samman tillräckligt många människor tillräckligt länge och tillräckligt starkt för att ett folk ska kunna växa fram ur deras gemenskap? Ett folk är till skillnad från familjen inte någon biologisk existensform. Folk finns inte i naturen. Det finns inga folk hos schimpanserna, enbart familjer och klaner. Folket representerar tvärtom människans steg ut ur naturen och in i civilisationen. På gott och ont. Men när detta steg väl har tagits finns det ingen själv­vald väg tillbaka. Tänk på hur lika människor som lever i familjegrupper är socialt och kulturellt oavsett var i världen och historien man finner dem. Tänk sedan på hur olika två grannfolk som svenskar och danskar kan vara! Hur ska man förklara detta om man inte räknar med inflytandet från unika ledarge­stalters fria val? Det finns bara en Valdemar Atterdag. Det finns bara en Carl XII. Familjerelationer är nödvändiga men otillräckliga. En till stora delar gemensam etnicitet – en större väv av familjerelationer – utgör troligen ett nödvändigt stöd, men är inte heller det tillräckligt. Ett folk är någonting annat och mer än uttänjda släktförbindelser.

Landet

Det är ingen tillfällighet att våra föreställningar om folk och land är så nära förbundna med varandra. När vi som barn frågar om ett land vill vi snart veta vilket folk som bor där, och när vi frågar om ett folk vill vi gärna veta i vilket land det bor. Kan ett folk finnas utan ett land? Kan något vara ett land utan ett folk? Det gemensamma landet utgör den materiella grunden till ett folks uppkomst och källan till dess fortbestånd. Till dess storhet och längtan, frihet och smärta. Det är genom att skaffa sig ett land, genom att skapa sig ett land och därigenom bli ett med det, som ett folk blir till.

För att en social organisation ska kunna överskrida familjebandens begränsningar utan att riskera sam­manbrott och undergång måste det finnas starka krafter som förmår hålla den samman. Dessa krafter måste verka på ett likartat sätt på den sociala organisationen i dess helhet och definiera den som en en­hetlig och sammanhängande sådan för samtliga av dess medlemmar, oavsett vilken deras ställning är och vilken funktion de fyller för helheten. De avtal som görs mellan de ledande männen och som ligger till grund för deras gemenskap spelar en central roll för folkets möjligheter att agera som en helhet och hålla samman under yttre och inre tryck, men eftersom dessa avtal primärt berör en ganska liten grupp individer och därför inte verkar likartat på folket i dess helhet är de inte tillräckliga. Vad finns det då som kan verka likartat på alla medlemmar av ett folk, oavsett deras karaktärsegenskaper och sociala ställning? Vad finns det som kan uppfattas och förstås på ett likartat sätt av dem alla och därigenom verka gemensamhetsfrämjande och handlingskoordinerande på dem? Det måste här röra sig om mycket elementära förhållanden, vilka dels är tillräckligt påtagliga och åskådliga för att de ska kunna uppfattas på ett likartat sätt av individer med skilda intellektuella och kunskapsmässiga förutsättningar och dels tillräckligt starka och varaktiga för att de ska kunna fungera som ett gravitationscentrum för dem alla. Det är denna kraft eller detta knippe av krafter som jag kallar ett land.

Den uppenbaraste aspekten av ett land är naturligtvis det fysiska rummet eller geografin. En geografisk plats är gemensam för dem som befinner sig där och uppfattas i stora drag på samma sätt av dem alla. Men för att vi ska kunna förstå hur ett land konstituerar ett folk, för att vi ska förstå vad ett land är, kan vi inte begränsa oss till föreställningen om en viss plats i rummet. Rummet och den rumsliga avgräns­ningen är en nödvändig aspekt av ett land, men den är inte den enda och den är i själva verket inte ens den viktigaste eller mest avgörande.

Ett land är en i tid och rum avgränsad och sammanhållen process. Tid och rum är två elementära aspekter av mänskligt liv och de är därför gemensamma för alla människor. (Även mänskligt liv är gi­vetvis en process i tid och rum; det är ju förutsättningen för att ett land ska kunna vara det.) För att ett land ska kunna definieras i rummet måste en rörelse äga rum genom det. Utan någon rörelse genom rummet får det inte karaktären av rum och kan inte verka utåt avgränsande och inåt sammanhållande på en grupp människor. Det är således tiden eller, rättare sagt, rörelsen som gör ett rum till ett land. Men denna rörelse kan inte vara beskaffad hur som helst. Den måste hänga samman, utgöra ett kontinuum, och den måste göra detta i två olika avseenden: dels måste den hänga samman från individ till individ, d.v.s. vara gemensam för de människor som ska bilda folket, och dels måste den hänga samman från dag till dag, d.v.s. utgöra en historia.

Den viktigaste sammanhållande dynamiska faktorn hos ett folk utgörs, som sagt, av den manliga eliten. Det är den manliga eliten som leder folket genom rummet och som därigenom gör rummet till en ge­mensam erfarenhet och egendom för det. Ett folk måste ha en riktning för att ett rum ska kunna bli de­ras hemland, och de ledande männen måste ha en riktning för att de ska kunna hålla samman inbördes och bilda den elit som kan leda och hålla samman folket. När en elit förlorar sin riktning och gemen­samma rörelseförmåga faller den sönder, vilket i sin tur leder till splittring och söndring hos folket. Det enda som i en dylik situation kan förhindra folkets undergång är uppkomsten av en ny elit vilken med hjälp av en ny stor handlingsriktning kan ta över ledningen av det. Det bör påpekas att den sammanhål­lande rörelsen hos ett folk inte behöver vara linjär utan även kan ta sig andra former. Olika rörelse­mönster ställer därvid olika krav på eliten. En linjär rörelse kräver bl.a. att eliten är expansiv och att dess förmåga att förnya sig, att skaffa sig nya kunskaper och utveckla nya tillvägagångssätt är relativt hög. Samtidigt ställer en sådan rörelse kanske lägre krav på historiskt sinne och traditionstrohet.

Den andra sammanhållande faktorn är minnet. För att den rörelse som en grupp människor företar ge­nom rummet ska kunna utgöra en folkkonstituerande och folksammanhållande process måste den äga rum i och genom minnet. Utan minnet är rummet inte detsamma från en dag till nästa och utan det ge­mensamma minnet rör sig varje individ endast i sitt eget rum. Utan minnet är det fysiska rummets inne­håll och gränser verkningslösa när det gäller att avgränsa och hålla samman en grupp människor, men med minnets hjälp blir det fysiska rummet med ens det kraftfullaste av alla hjälpmedel för att åstadkom­ma detta, eftersom människor i så hög grad uppfattar det på samma sätt eller åtminstone kan lära sig att göra det. Det är det gemensamma minnet som vi kallar historien. Ett land är således en av minnet eller historien sammanhållen rörelse genom det fysiska rummet.

(Jag skulle här kunna tala länge om de former som det gemensamma minnet eller historien kan ta sig, men det skulle göra ett försök som redan har vindlat sig långt ännu längre och ännu mer vindlande! Det finns dock anledning att parentetiskt nämna den framträdande plats som berättelserna – myterna, legen­derna, krönikorna – om de ledande männen och deras uppdrag och strider, framgångar och nederlag har haft genom historien, eftersom det är ett vittnesbörd om att de ledande männens betydelse inte be­gränsar sig till att skapa historien utan att de därtill spelar en avgörande roll för folkets sätt att förstå den på och göra bruk av den. Det är dessa berättelser – kanske överdrivna och fantasifulla, episodiska och partitagande, men samtidigt levande, åskådliga och spännande och med en existentiell djupdimen­sion som påverkar och förändrar oss på ett sätt som vi har svårt att redogöra för – som har definierat historien för folken, och som till stor del fortfarande gör det. En skolpolitik som i en strävan efter ve­tenskaplig objektivitet – eller efter något annat – utesluter dessa berättelser ur historieundervisningen eller reviderar och sätter in dem i en kontext där de förlorar sin karaktär och verkan, innebär i realiteten en förfalskning av historien och som en följd därav en försvagning av dess betydelse och sammanhål­lande kraft. Ty en historieundervisning som enbart omfattar objektiva fakta redovisade på ett strikt neu­tralt sätt innebär att man ersätter den historia som faktiskt har verkat i folket och gjort det till vad det är med en annan som är främmande för det och som det aldrig har varit i levande kontakt med. Ingen för­nekar att det finns en mängd andra viktiga faktorer i historien jämte de ledande männen. Men dessa faktorers sätt att verka och det inflytande de får betingas i väsentlig utsträckning av de ledande männen. Av vem de är och av hur de handlar. Genom att forma dem och formas av dem. På detta sätt är histori­en om ett folk som svenskarna verkligen historien om svenskarna och deras hövdingar. Det är bara som en berättelse om konkreta individer och deras handlingar som historien kan bli en levande och skapande kraft i nuet, en kraft som håller samman ett folk och hjälper det att orientera sig i och agera i världen, och det är därför väsentligen i denna form som historien måste traderas till det uppväxande släktet. Myter och sagor kan således inte bara ge en verkningsfullare och mera livsbejakande bild av his­torien än den undervisning och de läroböcker som enbart består av vetenskapligt godkända fakta och siffror, utan faktiskt även en sannare.)

Fattat på detta sätt kan ett land anta många olika former. Medan jordbrukarna och hantverkarna i sina byar på slätterna lever i ett slags land lever herdefolken, som om våren och hösten vandrar mellan som­marbete och vinterbete, i ett annat slags land; de sjöfarande folken som ständigt vill pröva nya vägar och vidga sina gränser ytterligare lever i ett tredje slag land och aborginerna, som med hjälp av minnes­kartor och symboler vilka har traderats mellan de äldste i årtusenden vandrar i cykliska perioder genom landskapet, lever i ett fjärde slags. I nästan tvåtusen år levde det judiska folket i drömmen om att för­skingringens inre Israel åter skulle anta sin förlovade fysiska form. Men trots alla deras inbördes olikhe­ter är det för samtliga dessa folk det historiska minnet – i form av ursprungsmyter och hjältelegender, religiösa föreställningar och ceremonier, stamsymboler, initiationsriter, estetiska formelement m.m. – som utgör det sammanhållande elementet. Ett land utgör därför på ett fundamentalt plan en inre eller andlig realitet. Många av landet styrkor såväl som svagheter har sitt upphov i detta förhållande. Utan det gemensamma fysiska rummet, utan geografin, skulle detta inre land, detta minnesland, förvisso ald­rig kunna växa fram eller hålla ihop. Det gemensamma språket för det skulle inte kunna utvecklas. Men det är inte ur jorden som det växer fram utan i själen hos människorna. Vad jorden bidrar med är att få själarna att växa i samma riktning och i samspel med varandra. Den är den gemensamma jordmånen som gör att landet får samma färg, doft och smak för dem som lever där. Terroir är inte något som bara druvor har. Även människor har sin.

Genom att utgöra basen för folket, som i sin tur utgör basen för de fria männens gemenskap, kommer landet således att utgöra basen även för avtalet eller m.a.o. för människans praktiska förvaltande av sin frihet. Utan ett land finns det således ingen frihet i egentlig mening, eftersom det inte finns några möj­ligheter att via avtal omsätta den i nya sociala band. Friheten är förvisso det bästa av ting, men dess vär­de ligger i bruket av den, och friheten brukas genom avtalet, vilket ju är en mer eller mindre omfattande omformning och begränsning av den. Den som lever utanför de krav och begränsningar som en social gemenskap ställer på människan lever inte i frihet utan i ett tillstånd där meningsfullt handlande inte är möjligt. Att överleva är inte allt. Att bara överleva är inte att leva som människa. Livets mening är det pågående resultatet av hur vi hanterar de villkor tillvaron rymmer; villkor som vi har små eller inga möj­ligheter att ändra på. De flesta av dessa villkor och därtill de betydelsefullaste är kopplade till det land och den kultur som vi växer upp i. Föreställningen att autonomi kan frambringa mening eller att den är är förenlig med ett meningsfullt liv är ett fundamentalt misstag. Kanske finns det inget som bättre för­klarar tillståndet i det moderna samhället än denna illusion. Varje gemenskap kräver uppoffringar. En varaktig gemenskap kräver kontinuerliga uppoffringar. Historien och traditionerna har hjälp oss göra dessa uppoffringar genom att visa oss vad de har frambringat hittills och vad de därför kan tänkas kom­ma att frambringa i framtiden.

Avtalet är den förnämsta formen av människans praktiserande av sin frihet, eftersom det kräver av hen­ne att hon lär sig att disciplinera och kontrollera sig själv. Att hon lär känna sig själv och förmår se sig själv utifrån. Att hon kan sätta in sina beslut och handlingar i ett större perspektiv och förmår bedöma deras konsekvenser även för andra människor och för den större gemenskap som hon är en del av. Detta kräver karaktärsstyrka, intelligens och kunskapsvilja. Avtalets uppkomst är ett avgörande led i människans kultiverande och förbättrande av sig själv; ett arbete som sedan på olika sätt och på olika vägar kan komma hela folket till del. Avtalet – löftet, eden, skyldigheten, plikten – är en sinnebild för det ädla och upphöjda hos människan. För människan som av inre kraft höjer sig över sig själv och över ögonblickets ingivelser och tillfälliga impulser och därigenom låter sin själ anta historiens form. De mest anslående exemplen på detta är de avtal som innebär livslånga vänskaps- och lojalitetsförklaringar: äktenskapet mellan man och kvinna, fostbrödralaget, riddaren som svär sin herre livslång trohet m.fl. Men i själva verket är varje hederlig affärsförbindelse, oavsett hur obetydlig den än är, under förutsätt­ning att den dikteras av en genuin önskan att båda parter ska tjäna något på affären ett praktiskt uttryck för människans ädelhet. Summan av alla dessa vardagliga affärsförbindelser väger otvivelaktigen tyngre i historien än alla krigares höga eder. Dock: de båda avtalsarterna behöver varandra och de kan inte i längden bestå utan varandras stöd. (Inom parentes sagt: föreställningen om de tre samhällskasterna – krigare, präster och näringsidkare – är missvisande. Förklaringen till att feodalherrarna och kyrkans le­dare på ruinerna efter Romarriket kunde lägga grunden till det som i sinom tid skulle bli Europa var att de feodala länen och klostren m.m. utgjorde ekonomiska enheter eller, om man så vill, företag. Att de utgjorde stora och starka, innovativa och vinstdrivande ekonomiska enheter, där det bedrevs alltifrån storskaligt jordbruk, hantverk under industriliknade former, kreditverksamhet och handel, lokal såväl som långväga, till undervisning, biblioteksverksamhet, forskning och produktutveckling (växtförädling, medicinalframställning, teknisk förbättringsverksamhet m.m.). Under den period det rör sig om här var dessa ekonomiska enheter säkert lika dominerande som storföretagen är idag. I klosterordnarnas fall kan man med viss rätt dra paralleller till dagens multinationella företag. Utan denna stabila och expansi­va ekonomiska bas skulle furstarna och prästerna aldrig ha kunnat åstadkomma något av bestående vär­de i den situation som rådde när det globala imperiet hade fallit sönder. De som anser att dagens Euro­pa står inför ett liknande öde bör reflektera noga över detta. Jag tror man vågar påstå att det aldrig har funnits några renodlade krigarkaster och prästkaster. Dessa kaster har tvärtom alltid varit involverade i mångahanda ekonomiska aktiviteter – och det som regel med stor och dominerande framgång. För Eu­ropas del fram tills dess konkurrensen från de växande städerna med deras på en gång mer koncentrera­de och rörligare ekonomiska resurser blev alltför stark. Men grunden till det Europa, där dessa städer så småningom kunde växa fram och bli de nya maktcentra, lades av feodaladelns och kyrkans ekonomiska organisationer. Europa är m.a.o. från början en skapelse av storföretagare! Är det bara en slump att in­tresset för medeltiden och den positiva omvärderingen av denna den betydelsefullaste epoken i Europas historia sammanfaller med industrialismens genombrott och storföretagarbaronernas framträdande på den ekonomiska och politiska arenan? Om dessa män bättre hade förstått vikten av vapenmakt och mi­litär organisation kunde det demokratiska sammanbrottet och den sociala splittring och antagonism som följde i dess spår kanske ha förhindrats, och Europa kunde istället ha trätt in i en ny organisk och dynamisk medeltid av europeisk gemenskap, där broderfolken gärna fick bråka med varandra då och då; smärre väpnade konflikter kan fungera som en slags säkerhetsventil, men där det inte fanns några förut­sättningar för det totala kriget med nationalistiskt motiverande folkarméer.)

En not om ömsesidighetens krafter

Den utveckling som har skisserats här består inte av några enkla orsakssamband av typ A ger upphov till B som i sin tur ger upphov till C o.s.v. Inga mänskliga sammanhang fungerar på detta sätt! Men alla större mänskliga sammanhang, och många av de mindre, är av en sådan art att det inte är möjligt att re­dogöra för dem utan att förenkla. Och ibland måste man förenkla för att sambanden överhuvud taget ska bli synliga. Vad det är frågan om här är tvärtom en tät och invecklad väv bestående av ett flertal krafter av skilda slag vilka påverkar och förstärker varandra ömsesidigt och som, bl.a. till följd av detta samspel, hela tiden varierar i styrka och betydelse. Formandet av ett land möjliggör formandet av ett folk. Men när ett folk väl börjar ta form börjar det också att agera i syfte att forma sitt land. Samma öm­sesidighet råder mellan avtalets möjligheter och människans frihet och jämbördighet. Människorna praktiserar sin frihet och jämbördighet genom att ingå avtal med varandra, varigenom de realiserar någ­ra av avtalens många möjligheter, men genom att realisera avtalens möjligheter ökar de samtidigt sin fri­het och stärker sin jämbördighet. Och på samma sätt är det mellan avtalen och friheten å ena sidan och folket och landet å den andra. De fria och jämbördiga männen ingår avtal med varandra, dessa avtal stärker folkets organisation och handlingskraft, vilket i sin tur leder till att det land som folket lever i kan stärkas och utvecklas. O.s.v. Om man inte ser det på detta sätt kommer den teori, eller vad man nu vill kalla det, som jag har försökt gestalta här att framstå som orealistisk och ohållbar. Vad det handlar om här är en organisk utveckling. Om något som växer fram i samspel med många yttre och delvis okontrollerbara krafter. Detta gör att utvecklingen alltid är oförutsägbar och att dess resultat alltid är preliminära.

Bevingade dagar

Uri kände vinden blåsa genom håret. Det var en frisk och stark vind, och när han vände på huvudet för att kasta en sista blick efter den bortdragande karavanen var vindens sus det enda han hörde. Jord? Vin­dar? Eld? Solens eld som skingrar nattens mörker och kyla och skänker värme och välbehag åt männi­skorna, men som också torkar ut vattendragen och får gräset att vissna och dö. Jorden som gräset växer ur och som ger bete åt djuren och vinden som fyller lungorna med sin starka ande. Vilka av dessa kraf­ter är den största? Eller är de alla lika mäktiga? De måste alla vördas, men hur? Det var svårt att se klart här, tyckte Uri. Och sedan det finns ju så många andra krafter jämte dessa! Det livgivande regnet som faller och de breda floderna som flödar. Det kristallklara vattnet mellan bäckens stenar, den beska gröna vätskan i gräs och blad, de höga tallarnas skarpt doftande gula kåda och den söta vita mjölken. Och så det tjocka röda blodet med sin tunga doft av järn. I allt levande tycktes denna flödande vätska finnas. Skiftande till doft och smak och färg, men ändå så likartad. Kanske förenad på något sätt i ett större kretslopp? Min hand är fylld av blod, tänkte Uri, och knöt den hårt framför sig. Min kropp pulserar av liv och styrka. Men gudarna är mäktiga. Intet finns det i denna värld som kan motstå dem! Inför dem är människan liten som ett nyfött barn. Som utkastad ensam på ett stort och ödsligt fält är hon. Men att jag lever i gudarnas värld, att jag lever i samma värld som dem, visar väl att också jag har styrka, att jag har del av deras styrka, och att min styrka är en gåva som de önskar att jag ska använda? Gudarna har inte gjort mig till den jag är för att jag ska kasta bort min styrka på betydelselösa ting eller låta den ligga till ingen nytta, sade Uri till sig själv. Nej, de vill att jag ska bruka den. Bruka den helt och fullt! Att bru­ka sin styrka är att vara den man är. Det är att visa gudarna trohet och vördnad.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.