Reglerna

Spelet har två deltagare. Låt oss kalla dem A och B. De båda spelarna har 10 poäng vardera när spelet börjar och varje spelomgång kostar 2 poäng. Vinner gör den spelare som först når 20 poäng eller som har flest poäng kvar när den andre har förlorat alla sina poäng och inte kan spela vidare. Om båda spe­larna under samma omgång når 20 poäng eller mer avbryts spelet utan någon vinnare och spelarna för­lorar alla sina poäng. Spelet avbryts också om båda spelarna samtidigt hamnar på 0 poäng. Man kan inte få under 0 poäng. Spelet har inte något högsta antal omgångar utan kan i princip pågå hur länge som helst.

Spelarna har två olika drag eller strategier att välja mellan: godhetsstrategin och egostrategin. Godhets­strategin innebär att spelaren skänker spelomgångens 2 poäng till välgörande ändamål. Egostrategin in­nebär att spelaren investerar sina 2 poäng i syfte att förbättra sin egen (ekonomiska) situation. Spelarna gör sina val utan vetskap om motspelarens drag.

Deltagarnas strategival påverkar varandra på följande sätt:

Förklaringar: Poängantalet uttrycker det totala utfallet av valet. Om A och B båda väljer godhetsstrate­gin förlorar de hela sin insats, om de båda väljer egostrategin fördubblas deras insats och om, slutligen, den ene väljer godhetsstrategin medan den andre väljer egostrategin får den förstnämnde fyra gånger insatsen medan den andre förlorar två gånger insatsen.

Motiveringar

För att godhetsspelet ska var någonting mera än bara en i bästa fall roande upprepning av det klassiska fångarnas dilemma, där två medbrottslingar har att välja mellan att erkänna och få ett kort fängelsestraff och att hålla tyst och antingen bli frisläppta eller få ett långt straff, måste det finnas psykologiskt realis­tiska motiveringar till de olika utfall som valen ger upphov till. Därigenom kan utfallen bli socialt intres­santa.

Att godheten kan vara sin egen lön må vara sant, även om det sällan går att leva enbart på denna in­komst. Men om det inte finns något som godheten kan kontrasteras mot hur ska vi då kunna veta vad som är godhet och vad som inte är det eller vad godheten är värd? Om alla människor är lika goda vem ska vi då visa upp vår godhet för så att vi kan vinna den godhetens prestige som är en väsentlig del av dess lön? Och om vi inte ens kan föreställa oss en situation där andra människor gillande uppmärksam­mar våra goda gärningar och avsikter hur ska vi då kunna se oss själva som goda och förnimma den sti­mulerande känsla som denna upplevelse ger upphov till? Godheten behöver inte bara andra människors olycka och elände, den behöver också dem som inte bryr sig om andras olyckor och elände utan bara tänker på sig själva. När både A och B väljer det goda ger det därför inga poäng utan de tvärtom förlo­rar sin insats.

Det är följaktligen bara när en av deltagarna väljer egostrategin som godhetsstrategin kan ge några po­äng. Godhet innebär att man skänker bort en del av sina egna tillgångar utan att ha något avtalat materi­ellt eller egendomsmässigt utbyte av det. Det kan vara pengar men det kan också röra sig om tid och ar­bete. Godhet är en riskabel strategi eftersom den på sikt utgör ett hot mot den egna välfärden. Detta motiverar att godhetsstrategin i spelet belönas i proportion till risken och att den under rätt omständig­heter är den strategi som lönar sig bäst. Eftersom godheten får sitt värde i kontrast till sin motsats är det också rimligt att egostrategin straffar sig när motspelaren väljer godhetsstrategin, d.v.s. att den som väljer egostrategin förlorar mer än insatsen. Att det som definieras som godhet moraliskt övertrumfar det som definieras som själviskt ser vi exempel på varje dag, så detta upplägg är fullt realistiskt.

Att båda deltagarna ska vinna poäng på att samtidigt välja egostrategin är även det rimligt, och det av två skäl. För att egostrategin över huvud taget ska vara ett meningsfullt alternativ till godhetsstrategin måste det finnas åtminstone någon situation där den ger en positiv avkastning, d.v.s. ger mer tillbaka än insatsen. Om godheten alltid övertrumfar själviskheten är denna omständighet bara uppfylld när båda spelarna väljer egostrategin. Men det är rimligt även i en djupare socialpsykologisk mening. Att båda parter vinner på att samtidigt välja egostrategin är nämligen ett uttryck för det samhälleligt betydelseful­la förhållandet att valet av kortsiktig egennytta vid en enskild transaktion av något slag utgör grunden för många former av regelbundet och för båda parter långsiktigt lönsamt samarbete. Kan ett långsiktigt och ömsesidigt gynnsamt samarbete överhuvud taget uppstå utan ett kortsiktigt själviskt vinningsmo­ment i grunden? Kanske med hjälp av yttre tvång, t.ex. en stats maktutövning, men tvång har alltid sina risker, bl.a. för att det lätt kan begränsa informationsutbytet och försämra informationens kvalitet. Hur ska man få chansen att upptäcka de stora långsiktiga vinsterna med att kontrollera det själviska handlan­dets avarter om man inte kan göra kortsiktiga vinster på att kontrollera det?

I tankeexperimentet fångarnas dilemma är samarbete omöjligt. Det är själva upphovet till dilemmat. Men när liknande situationer uppstår i verkligheten är det för det mesta möjligt att nå någon form av överenskommelse. Under förutsättning att viljan finns. Det har intressant nog visat sig att den stabilaste strategin för att hantera situationer där ett svek kan ge en snabb engångsvinst är en själviskt motiverad lika för lika (”tit-for-tat”) strategi, där parterna inledningsvis väljer samarbetsstrategin, t.ex. att dela lika istället för att ta allt själva eller att lita på den andres ord, och håller fast vid denna strategi så länge mot­parten gör detsamma, men överger den så snart han sviker. Denna enkla och pedagogiska strategi är inte utan brister. Så snart det finns en bortre tidsgräns för samarbetet ökar risken för svek, i synnerhet om denna gräns inte är lika tydlig för båda parter, eftersom det ju blir svårare att hinna straffa svikaren.

Vem vinner?

Låt oss föreställa oss några olika scenarier:

1. Det är tänkbart att en spelare börjar med att chansa på egostrategin, eftersom den till skillnad från god­hetstrategin faktiskt kan gynna båda spelarna om de väljer rätt. Låt oss därför anta att A väljer den­na strategi, medan den försiktigare alternativt mer beräknande B väljer godhetsstrategin. Detta ger ställ­ningen 16–6 till B när spelomgångens resultat summeras. Alltför sent inser A sitt misstag, för spelet är nu i realiteten redan avgjort till B:s fördel. Oavsett vad A gör har B ett övertag och han kan fortsätta att välja godhetstrategin tills A inte har längre några poäng kvar. Efter ytterligare tre omgångar vinner B med 10–0.

2. Vi förutsätter att spelarna har erfarenhet av scenario 1 och därför båda inleder med att välja godhets­strategin. Deras resurser minskar successivt tills ställningen är, säg, 2–2 och endast ett spel återstår in­nan båda har förlorat alla sina poäng. I ett sista försök att bryta den destruktiva trenden chansar A på att välja egostrategin. Men B fortsätter att håller sig kall; han väljer godhetsstrategin även denna gång och vinner därmed med 8–0.

3. Vi förutsätter att spelarna har erfarenhet av scenarierna 1 och 2 och därför båda inleder med att satsa på egostrategin. De fortsätter med detta tills ställningen är 18–18 och risken är överhängande för att de ska förlora alla sina poäng. Båda överger då egostrategin till förmån för godhetstrategin. De håller fast vid denna strategi även i nästa spelomgång. När det står 14–14 har de återigen utrymme att välja vilken som helst av de båda strategierna. Så länge de lyckas genomskåda varandras nästa drag kommer spelet att os­cillera mellan 2 och 18. Detta är kanske det olustigaste scenariot av de tre. Långsamt sprider sig en känsla av instängdhet och hopplöshet hos spelarna, av att inte komma någon vart eller uppnå något, av att vara varandras eller spelets fångar. Vi kan kalla detta för godhetensspelets klaustrofobi.

Lärdomarna

Finns det då något att lära av detta påhittade spel? Om de båda strategierna är grundade i människans psykologi och om de konstruerade utfallen av valen är rimliga så kan det faktiskt göra det.

Att godheten, i form av en omfördelning av resurser från dem som har (mer) till dem som inte har (så mycket), leder till att den totala mängden resurser i samhället minskar är en ganska självklar insikt, efter­som givande generellt sett, oavsett om det är frivilligt eller påtvingat, innebär att resurser överförs från mer produktiva individer till mindre produktiva. Minskande resurser i samhället kan i sin tur leda till di­verse sociala och politiska problem. Konsekvenserna i ett samhälle av att resurserna är små och av att de minskar skiljer sig dramatiskt åt. Medan små resurser ofta fungerar som ett incitament till samarbete och sammanhållning leder minskande resurser lätt till konflikter och söndring. Det är alltså inte den to­tala mängden resurser i ett samhälle som är det viktigaste utan förändringarna hos dem eller, mer exakt, den upplevda förändringen hos dem. Ett rikt samhälle där resurserna minskar kan därför befinna sig i ett sämre läge än ett fattigt samhälle med stabil resurstillgång.

Intressantare är då iakttagelsen att ett genomgående val av egostrategier kan ligga till grund för ett lång­siktigt och för båda parter gynnsamt samarbete. Godhetsspelets regler sätter förvisso snäva gränser för ett dylikt samarbete, och inom spelets ramar kan godhetens förbannelse inte brytas. Men i ett spel utan några förutbestämda gränser, d.v.s. i det spel som vi kallar verkligheten, kan upptäckten av vinsterna med en koordinering av egostrategier leda till att den själviska vinningssträvan modifierar sina egna ytt­ringar och blir mindre aggressiv och kortsiktig. I denna nya form kan den sedan ligga till grund för var­aktiga samarbetsorganisationer, löftesgaranterade lojalitetsrelationer och till och med för spontana ytt­ringar av generositet och solidaritet.

Lika intressant är insikten att det är godhetstrategin som till sina konsekvenser representerar det mest kortsiktiga och destruktiva beteendet, vilket i praktiken innebär att den är den mest själviska strategin. Godhetsstrategin frambringar vinnare och förlorare och får klyftan mellan dem att växa. Universell och allomfattande godhet innebär universell och allomfattande förstörelse. Denna förstörelse eller entropi är i själva verket en ofrånkomliga följd av att godheten inte skapar några resurser utan endast förbrukar dem.

Några avslutande lösa reflektioner

Den s.k. välfärdsstaten kan betraktas som ett gigantiskt godhetsspel. Invecklat och svåröverskådligt, och utan någon definitiv regeluppsättning eller några direkta förbud mot kommunikation och samarbe­te. Vad EU gör är att spela ett slags godhetsspel med medlemsstaterna. Motspelarna – medlemsstaterna och deras medborgare – kan inte vinna inom ramarna för detta spel. För att kunna vinna måste de såle­des byta spel. Brexit. Svexit.

Godhetsstrategins framgångar är störst i urbaniserade samhällen präglade av hög social rörlighet och atomär individualism. Här kan den, i olika gestalter, uppnå en politiskt dominerande ställning. Detta kan i förstone framstå som paradoxalt, eftersom vi har fått lära oss att invånarna i dessa samhällen ”bara tänker på sig själva” eller, mer exakt, att för dem allt får sitt värde i förhållande till individen. För­klaringen har dels att göra med svårigheterna att utveckla och bibehålla genuina samarbetsformer i de samhällen där biologins (den mänskliga naturens) sammanbindande och koordinerande krafter hämmas och hindras av centralstyrning och byråkratisk samhällsplanering, d.v.s. det har att göra med de begrän­sade möjligheterna att i dessa samhällen utbyta personliga tjänster och gentjänster, vilka ju i hög grad värderas utifrån vem det är som utför dem och varför, samt med svårigheterna att där skapa organisa­tioner i vilka människor kan samarbeta direkt med varandra och utöva ett för dem själva iakttagbart in­flytande över samarbetet, och dels att göra med att godhetsstrategin är ett synnerligen effektivt sätt att skaffa sig kontroll såväl över dem som ska finansiera godheten som över dem som ska finansieras av den. Eftersom godhetsstrategin eller, om man så föredrar, omfördelningsstrategin bidrar till att begrän­sa individernas sociala perspektiv och försvaga banden mellan dem gör den sig själv successivt allt mer oumbärlig som socialt sammanhållande och kontrollerande kraft.

I en värld med begränsade resurser är upptäckten av de koordinerade egostrategiernas positiva konse­kvenser av svåröverskattad betydelse, ty eftersom möjligheterna till samarbete inte är begränsade på samma sätt som de fysiska resurserna kan samarbetet, under förutsättning att det är rätt utformat, öka dessa resurser. Detta kan ske antingen genom att man frambringar helt nya resurser eller genom att man lyckas öka avkastningen av de resurser man redan har. Jordbrukets utveckling är ett exempel på en kombination av båda dessa saker. Samarbetet möjliggör inte bara en uppodling av större arealer utan le­der även till utvecklingen av nya jordbruksmetoder och till uppkomsten av nya grödor. Även om vi inte tror att denna ökning kan bli hur stor som helst så räcker det långt att det inte finns några kända gränser för den. Inget kan lika fullständigt beröva en människan hennes krafter och livslust som känslan av att vara instängd. Det är i själva verket bara i en värld med begränsade resurser som samarbetet kan uppstå, eftersom det bara är i en sådan värld som det kan få ett värde. Argument har framförts för att samarbe­te vore omöjligt i en absolut jämlik värld, d.v.s. i en värld där alla människor har exakt samma förutsätt­ningar. Vi känner spontant att det ligger något riktigt i detta påstående. Ur ojämlikheten eller m.a.o. skillnaderna i möjligheter kan sedan en ny form av jämlikhet växa fram genom ett samarbete där alla utifrån sina olika förutsättningar fyller sin uppgift i samhället.

När två män samarbetar kan ett klippblock som ingen av dem skulle kunna rubba på egen hand plöts­ligt få en helt annan innebörd än förut. Det kan t.ex. bli en del av en ny och mer elaborerad jaktstrategi som går ut på att locka in en mammut i en klyfta, där stenen sen kan rullas ner på djuret och döda det. När ännu fler män samarbetar och dessutom tar hjälp av en mängd olika verktyg; verktyg vars funktio­nella innebörd i de flesta fall är helt eller delvis betingat av samarbetet och alltså inte kunde ha utveck­lats oberoende av det, kan stenblocket bli den första byggstenen i en pyramid.

Det på den kortsiktiga egennyttan grundade samarbetet kan så småningom bli så naturligt för dem som deltar i det och anta sådana former – regelstyrda, rituella, symboliska – att det får ett värde i sig självt. Plötsligt framstår samarbetet som lika viktigt eller rent av viktigare än de resurser det frambringar. Den sociala ordning som växer fram på det nyttostyrda samarbetets grund uppnår en självständighet ställ­ning, och för många individer är det nu de relationer och positioner som denna sociala ordning produ­cerar som är de värdefullaste och mest eftertraktade resurserna. Kamp och ära, segrar och prestige, men inte för någon materiell avkastnings skull utan för sakens egen. Fast i denna utveckling ligger även åt­skilliga faror. Så utgör den t.ex. en förutsättning för godhetsextremismens uppkomst.

Nej, jag hävdar givetvis inte att människans socialitet har uppstått genom en koordinering av egostrate­gier! Det finns en genetiskt betingad socialitet av betydande styrka och komplexitet. Men den har den svagheten, som naturligtvis är en del av dess styrka, att den har snävt släktbaserade gränser, och ett samhälle av historiskt slag kan inte bygga enbart på släktrelationer. Socialiteten, gemenskapskänslan el­ler samhörighetskänslan, måste på något sätt lära sig att överskrida denna gräns för att ett samhälle i vår mening ska kunna bli till. Den välförstådda egennyttan och dess genetiskt betingade mekanismer spelar troligen en nyckelroll här. Den visar oss de vinster som kan uppväga risken av att lita på någon som vi inte är släkt med eller inte har tillräckligt nära släktband till.

Genom samarbetet kan den sociala atomismen, den negativa individualismen, motverkas och bringas att upphöra. Därmed försvinner eller försvagas också motiven och drivkrafterna bakom den destruktiva idealistiska godheten eller omfördelningen. Utan atomär individualism är den opersonliga och univer­sella godheten inte möjlig ja, inte ens tänkbar. Samarbetet är kanske det enda som har ett tillräckligt starkt känslomässigt värde för att kunna befria oss från denna godhetens förbannelse. Och detta värde växer fram ur och förstärks av den välförstådda egennyttan.

Det är fascinerande att tänka sig att om det är det på egennytta grundade samarbetet som är källan eller nyckeln till det materiella välståndet så blir socialismens motivering avunden hos dem som inte kan eller vill underkasta sig samarbetets villkor gentemot dem som kan och vill det eller som kan och vill det med större framgång än andra. Socialismens svaghet för ”godhet” är ett vittnesbörd om detta. Godhe­ten blir socialismens yttersta vapen mot de ”själviskas” produktiva gemenskap, i vilken alla inte kan ingå eller, rättare sagt, i vilken alla inte kan ingå i på samma villkor och med samma utbyte. För att kunna ingå i detta samarbete måste man först och främst lära sig att acceptera dessa skillnader. Kärnan i män­niskans sociala liv består i att acceptera att andra kan skapa det man själv inte kan göra, att andra kan leda medan man själv måste följa o.s.v. En väsentlig del av människans värdighet ligger detta accepte­rande. Att vägra bli en Robespierre som vill hugga huvudet av alla dem som är högre än han själv.

Godheten parasiterar på samarbetet. Utan samarbete är godheten, i form av resursomfördelning utan några direkta, specifika eller jämförbara krav på motprestationer, omöjlig. Godheten blir ett politiskt maktmedel. Den blir ett sätt att ta kontroll över det opolitiska, över det av den politiska makten obero­ende samarbetet, och göra det till en del av den politiska maktsfären.

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.