I föregående blogginlägg berörde vi i all hast fenomenet ”white flight”. Tanken med det här blogginlägget är att göra en lite utförligare undersökning av fenomenet, och hur det hör ihop med bostadsbristen och överbelåningen.
Bostadsbristen i landet är akut. Bara i Stockholm står 500.000 människor i kö för en lägenhet. 2015 var väntetiden för en vanlig hyresrätt 8,2 år. Och för den som vill undvika de problem som präglar de så kallade ”utanförskapsområdena”, är väntan betydligt längre än 8 år – oftast så lång att det är enklare att bara köpa ett boende.
Problemen på hyresmarknaden är naturligtvis många, och går inte att reducera till en enda faktor. De rigida byggreglerna är en faktor. Det är fullt begripligt att vilja bygga säkert och med kvalitet i detta nordliga land med långa och kalla vintrar. Samtidigt måste man fråga sig om det inte vore bättre att underlätta för enskilda entreprenörer som vill bygga enkla hem och hyra ut billigt, även om allt inte blir 100%. Det är en smula sovjetiskt att ha ett fint regelverk för nybyggnation, samtidigt som människor står utan tak över huvudet.
Ett problem som dock inte diskuteras alls, är vad det enorma inflödet av människor utifrån har inneburit för den inre dynamiken på den svenska bostadsmarknaden.
Låt mig börja med en brasklapp: Miljonprogrammet var ett misstag, både från ett estetisk perspektiv och ur samhällsplaneringssynpunkt. Det hade varit oändligt mycket bättre att bygga färre bostäder, utdraget över en längre tidsperiod. Bostäder som harmoniserade med det mänskliga behovet av skönhet och samhörighet. Ärligt talat: den dag den moderna globalistiska masskulturen har nått vägs ände, bör en gradvis rivning av miljonprogramsförorterna vara en prioriterad fråga. Några enskilda förortshus kan möjligen kvarlämnas som ett slags museer över en förgången och mörk historisk epok, men resterande hus bör jämnas med marken. Med det sagt. Förorterna hade kunnat spela en helt annan roll än vad de gör idag, om mottagningen av invandrare till Sverige hade sett annorlunda ut.
Den folkliga aversionen mot miljonprogrammen uppstod redan under byggnationen. Svenskarna skydde det statliga massprojektet, och tog hellre banklån för att köp radhus eller för att bygga villa. Detta resulterade att miljonprogrammen vid 90-talets början på många håll stod halvtomma. De tomma lägenheterna var naturligtvis en kostnad för kommunerna, ingen hyra kunde utvinnas och driftkostnaderna förblev de samma.
Här kom invandrarna från tredje världen som en slags räddning. Genom det kommunala utjämningssystemet fick kommunerna samma summa per invånare oavsett om vederbörande var arbetslös, arbetande eller pensionär. Vissa invånare kunde visserligen kosta mer av andra orsaker, men fler invånare är generellt sett alltid en vinstaffär för kommunerna, detta oavsett ”kvalitet” på nämnda invånare. Detta kan säkert bidra till att förklara med vilken frenesi vissa kommuner i Norrlands inland idag efterfrågar flyktingar från Syrien och Afghanistan.
Spola nu fram tiden till 2017. Miljonprogramsförorterna är idag uppfyllda med människor från tredje världen. Detta medför ett par saker för svenskarna:
För det första kan de en gång halvtomma förorterna inte längre fungera som en ventil för överbelåningen. Utan massinvandring hade tendensen med inflyttning från landsbygden/småstäder till storstäderna förmodligen varit oförändrad. Detta hade inneburit en långsam, och delvis ofrivillig (men ändå nödtvungen), gentrifiering av förorterna. Unga trendkänsliga människor utan insats till en lägenhet, eller tillsvidareanställning, hade med enkelhet kunnat etablera sig i förorterna och gjort dem till sina, med konserter, utebio, och odling i pallkragar. Detta hade betydligt höjt statusen på förorterna, och det hade inneburit att förorterna hade kunnat fungera som ett temporärt eller permanent alternativ för människor. Detta hade i sin tur lagt ett lock på överbelåningen.
För det andra innebär förorternas prägel av förvaringsplats för arbetslösa invandrare att svenskarna i praktiken stängs ute från vissa områden i storstäderna. Inte bara det att själva förorterna är icke-platser för svenskarna (särskilt de med barn), den som köper lägenheter eller hus, måste också kalkylera så att bostaden inte ligger allt för nära ett berikat skoldistrikt. I praktiken innebär det här att man bara kan ”räkna bort” en betydande del av bostadsbeståndet för etniska svenskars del, vilket gör att det verkliga utbudet av bostäder för svenskarna är mycket mindre än vad den officiella statistiken anger. Vilket i sin tur naturligtvis bidrar till att driva upp priset på resterande bostadsbestånd.
För det tredje innebär förorternas mångfald, och den därmed accelererade prisutvecklingen i de övriga delarna av städerna, att den svenska arbetar- och medelklassen allt mer trängs ut i periferin. Stockholm börjar allt mer likna de stora amerikanska städerna, där de delar av staden som går att nå med en tunnelbanevagn, är reserverade för en färgad underklass och en välbeställd övre medelklass, och överklassen. Den svenska arbetar- och medelklassen tvingas att söka sig allt längre ut, till Haninge, Sigtuna eller Järna, för att kunna få ett värdigt boende.
Den dagen bostadskraschen kommer kan de här sakerna vara värda att komma ihåg. Det hade inte behövt bli så här. Vi hade inte behövt ha en situation där familjer och enskilda hade behövt skuldsätta sig för resten av livet. En gång i tiden hade vi ett överskott på bostäder, byggda för vår skull. Byggda för framtiden. Nu bor andra människor i våra bostäder, medan vi sitter i djup skuldsatta, långt bort från stadens centrala delar.
Gästskribenten driver bloggen Biopolitik, med fokus på biologi, demografi, sociologi, kultur och politik – och skärningspunkterna där emellan.
Om skribenten: Gästskribent
