Edgar Allan Poe (1809-1849) är idag mest känd som en författare med fokus på det makabra. Han var en av detektivgenrens fäder, och hyllades av bland andra Baudelaire och Lovecraft. Det finns en värdefull civilisationskritik hos Poe, tydlig bland annat i The Colloquy of Monos and Una. Det är en kort novell, ett samtal mellan två älskande. För mycket kan inte sägas om detta utan att förstöra handlingen, annat än att det är klassisk Poe och att det rent skönlitterärt inte är en av hans bästa noveller. Det intressanta med Monos och Una är istället diagnosen av den moderna världen som Poe ställer, den påminner mycket om Ludwig Klages.

Poe låter Monos notera att ”framsteget” var något de visaste bland förfäderna gång på gång ifrågasatt, civilisationer gör inte ”framsteg”. Vi borde ha lytt naturens lagar istället för att försöka kontrollera dem. Resultatet av fokus på nytta och framsteg var att ”väldiga, rykande städer uppstod, oräkneliga. De gröna bladen krympte för ugnarnas varma andedräkt. Naturens fagra anlete förvreds som av någon vidrig sjukdom”. Här känner vi igen Klages biocentriska perspektiv, den moderna världen har varit en katastrof för naturen och det levande. Men den har också varit en katastrof för vår förmåga att uppleva och se naturen. Monos fortsätter med att beskriva hur människorna blev besatta av ”nytta”, av abstraktioner, generaliseringar och system. ”Bland andra udda idéer vann idén om universell jämlikhet mark”, massorna levde ”lustfyllt men olyckligt”. Här känner vi åter igen Klages, abstraktioner och generaliseringar hör till det Klages kallade Geist, fiende till Liv och Själ.

Resultatet av detta var undergång, Monos studier av historien hade lärt honom att ”söka de mest utbredda ruinerna som priset för den högsta civilisationen.” Men det fanns ett alternativ, här påminner Poe åter om Klages. Monos lyfter fram poeterna som nödvändiga i en urartad civilisation, det poetiska intellektetet i kontrast till det nyttofokuserade. I likhet med de gamla grekerna betonar han också musikens betydelse. Det som kunde ha räddat människorna var smaken, smaken kunde ha lett dem åter till det Sköna, till Natur och Liv. Men smaken hade lämnats därhän i skolorna och samhället i stort.

Sammantaget är det alltså en kort diagnos av den moderna världen, men en fruktbar sådan. Människan har ignorerat naturen, både hennes lagar och hennes skönhet. Hon har skapat abstrakta system som vänds mot själva hennes överlevnad (jämför konsekvenserna för det svenska folket av idén om att alla människor är utbytbara). Hon har samtidigt marginaliserat den poetiska dimensionen, den genuina kulturen och smaken. Resultatet är undergång om inte en annan väg tas.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.