Bertel Gripenberg gillas av RP-läsarna. Det tror jag mig kunna säga. När jag skriver om Gripenberg här på bloggen så får jag många kommentarer, ofta med citat ur andra Gripenbergdikter. Det är guld värt, det är entusiasm och inspiration från läsekretsen det…! Så jag skriver gärna mer om denne finlandssvensk författare som levde 1878-1947. Han började som dekadensdiktare och sonettmästare, sedan blev han tidskritiker och högerman, deltagare i inbördeskriget och nationalist. Krigsupplevelsen definierade honom kan man säga, han återvände ständigt till denna tid i sina texter. Men oavsett vad han diktade om så var han en boren begåvning, en född poet. Även när han parodierade modernismen (”Den hemliga glöden”, 1925) blev resultatet klangfyllt och fängslande. – Gripenberg är tacksam att skriva om. Men jag skriver inte enbart för nöjes skull. Här ska jag nämligen ta upp en längre dikt från 20-talet som aldrig lämnat mig någon ro. Det är något i den som ”tvingar mig att gå upp att svara”, som signalen från en ihärdigt ringande telefon.

Finland frigjorde sig 1917 från Ryssland. Efter olika strider erkände Sovjetryssland Finlands frihet. Man slöt fred i Dorpat 1920. Finland fick dock inte allt man önskat sig. En gammal närd dröm var att få hela Karelen inom landets gränser, hela Karelska näset samt landet mellan Ladoga och Onega, ”Onegakarelen”, Fjärrkarelen och allt. Delar av Näset och Onegakarelen fick man onekligen men de ambitiösa hade velat ha mer. De kände sig svikna av Dorpatfredens gränser.

Efter 1944 förlorade Finland än mer av Karelen. Och idag är frågan om att återfå Karelen ganska död. Själv tänker jag här inte driva detta ur karelsk eller finsk-nationell synvinkel. Det räcker med att säga att Gripenberg ogillade fredsuppgörelsen 1920. Han hade velat ha något mer pampigt, mer storfinskt. Vad som är viktigt här är: han gjorde motstånd. Han anmälde sin reservation mot fredsavtalet. Det var han i sin fulla rätt att göra. Envar friboren german har rätt att säga sin sak. Gripenberg, finlandssvensk, sa sin sak: jag finner mig icke i detta.

Han var emot dåtidens finska politikliv, han fann dåtidens elit vara verkligshetsfrämmande. Regimen var ju också något naiv beträffande försvaret: man litade för mycket på Nationernas Förbund och på god vilja hos stormakterna. Det visade sig ju sedan 1939 att man stod ensamma och att ett starkt försvar var enda garanten för överlevnad. Man hade ett förhållandevis starkt försvar, det är sant; jämfört med Norges armé var den finska armén rätt betryggande. Men sant är också att försvarsfrågan inte stod överst på 20-talspolitikernas dagordning.

Gripenberg var en avvikande röst i den tidiga finskrepubliken. Han kritiserade Dorpatavtalet per se i dikten ”Dansen i Dorpat”. Och han förde sin kritik mot fredsavtalet, mot det loja sentimentet och mot ”allt annat” (svenskfientlighet från finnar, urbanism, frivolitet) till rent mytiska höjder i en dikt från 1925, ”Rösten i mörkret”. Han renodlade sin protest till en mytisk nivå; han tog här rollen av siare och profet, av straffpredikant.

Jag ska här citera hela dikten. Återigen: det handlar i inte om revanschism, inte om strid eller politiska finter. Det handlar om att vara en avvikande röst, att vara en ökenprofet, en som inte stryker medhårs utan säger obehagliga sanningar, även om man riskerar att brännmärkas för detta. Det handlar om att föra sin indignation till mytiska höjder, till manande tonfall av evig giltighet. Han är ett sanningssägande spöke (se rad sex!), ungefär som den ”Julens Ande” som Dickens skrev om i ”A Christmas Carol”. Men det är mer än så: det är återhållen vrede, det är ”hämnd som avnjuts kall”. Det är ”the wrath of the awakened Saxon” med nordanvind i rösten.

Jag ska citera hela dikten. Dock gör jag mina inpass på tre ställen för att underlätta läsningen. Man kan inte bara citera och lämna läsaren med ett stort textsjok, det har jag lärt mig som professionell skribent sedan 1997.

– – –

”Rösten i mörkret” av Gripenberg var det alltså. Poeten gör en lägesbestämning på rad tre med att säga sig vara ”Finlands sjuka samvete”. Detta var han förstås, denna roll av Finlands samvete spelade han förvisso. Men dikten är så allmängiltig att man med fog kan säga att Gripenberg här antar rollen av Europas, ja världens samvete: i en utveckling som leder mot undergång, mot materialism och nihilism är en röst som Gripenbergs en förebild och inspiration.

De första fyra stroferna är som följer:

Jag viskar ständigt, om och om igen detsamma.
Jag blåser på en halvkvävd glöd som en gång högt ska flamma.

Som Finlands sjuka samvete jag vaka vill i natten,
och mana onda syner fram, ur glömskans djupa vatten.

För dem som dästa njuta nu av framgång, orätt fången
är jag det spöke, vilket bor i mörka källargången;

och när de efter dagens kiv i sömnlöst kval sig vrida,
då skall jag stiga hotande och mörk till bäddens sida.

Det är bra så långt. Men det är inte slut än för nu tar Gripenberg sitt strafftal till nya nivåer. Han hämtar bilder från olika håll: han är en mask, ett vittne och ett ouppklarat brott:

Jag är den lilla mask som fast den sjuka fläcken finner
i själens hemligaste vrå där samvetskvalet brinner.

Jag vittnet är som tystats ner med våld och list och möda
men som i mörkret varje natt står upp ifrån de döda.

Jag är ett nesligt brott som finns i deras hus begravet –
rättfärdighetens tunga hot och vedergällningskravet

som talar lika svagt som urets knäpp men lika oavlåtligt.
Jag minnet är av vad som skett och varit oförlåtligt.

Har man inte ryckts med så här långt torde man ha ett hjärta av sten. Och nu sätter Gripenberg in slutoffensiven, med säker hand levererar han sina sista poänger:

Och framför höga herrars hus i mörkret jag mig döljer
som ugglan, vilkens dova rop i drömmarna dem följer.

Jag kväder samma visa om så länge jag kan andas.
Jag ropar på rättfärdighet tills domedagen randas.

Relaterat
Ett Motpolsinlägg om Gripenbergs ”Livets eko”
Ett Galaxinlägg om en annan Gripenbergare

Om skribenten: Lennart Svensson

Jag som skrivit detta inlägg heter Lennart Svensson. Jag är författare till biografin "Ernst Jünger -- A Portrait" och romanen "Antropolis". Sedan 1990-talet har jag verkat som skribent med artiklar i veckopress och fackpress. Ambitionen med mina Motpolstexter är att lyfta frågor och sätta fokus på sådant som MSM inte skriver om.