När man rör sig bortom både ”högern” och ”vänstern” kommer man tidvis att dra på sig mer eller mindre arga och/eller genomtänkta angrepp från människor som helst ser att gränsen mellan ”höger” och ”vänster” inte blir för suddig. Ett sådant angrepp står bloggaren dialektiken för i inlägget Nationalkonservativa sabbar västmarxismens rykte. Då angreppet dock framförs under relativt civiliserade former, och då det kan vara av intresse att klargöra webblogg Oskoreis relation till marxismen, kan det vara på sin plats med ett svar.
”Okunskap är inget hinder”
Det blir tidigt uppenbart att dialektiken har en väldigt ytlig kunskap om Motpol.nu och dess medlemmar, och försöker få oss att framstå som en betydligt mer homogen skara än vad vi är. Han/hon skriver: Bloggarna handlar om nordisk mytologi, nationalkonservatism och kritik av det mångkulturella samhället, till förmån för “nationell autonomitet", federalism och direktdemokrati. Mycket av innehållet är bara dregglande över avbildningar av Asagudar, men det finns även mer djuplodande kulturkritisk ideologi och den står att finna framförallt hos motpol-bloggarna “Oskorei" och “Autonom".
Hade dialektiken följt Marx’ exempel och brytt sig om att studera det han/hon skriver om, innan han/hon skriver om det, så hade stora delar av inlägget om ”Nationalkonservativa” aldrig sett dagens ljus. Ingen Motpolare kallar sig såvitt jag vet ”nationalkonservativ”. Den ideologiska bredden på Motpols medlemmar är nämligen betydande, och att exempelvis bloggarna Ragnar och Civilis skulle ägna sig åt att blogga i positiva ordalag om Frankfurtskolan eller om ”autonomitet” får ses som ytterst osannolikt. Med sina svepande ord om ”nordisk mytologi” missar dialektiken också Motpols framträdande kristna bloggare, av vilka inte minst Fas är en djuplodande kulturkritiker (men dialektiker kanske inte brytt sig om att läsa honom heller innan han/hon börjar slänga etiketter omkring sig). Stycket ”Mycket av innehållet är bara dregglande över avbildningar av Asagudar” är ju också en ren lögn, saliverande över sådana avbildningar upptar mycket lite utrymme på Motpol även om man kanske kan ta billiga retoriska poäng genom att påstå motsatsen. Men som sagt, dialektiken har en oroande förmåga att skriva trots bristande kunskap (något som blir direkt komiskt när Motpolarna ena stunden kallas nationalkonservativa, och nästa stund för ”dessa Sverigedemokrater”). Listan med liknande missförstånd kan göras väldigt lång, men bland annat skriver dialektiken om de uppenbarligen väldigt likriktade Motpolarna, som tydligen inte bara utgör en bloggportal utan även en veritabel ideologisk tendens:
Främsta anledningen till varför man klumpar ihop den kulturradikala vänsterismen med liberalismen är dess gemensamma försvar av det mångkulturella samhället.
Detta är ju en sanning med stora modifikationer, då vänsterns och liberalismens ”försvar” av det mångkulturella samhället snarare ses som en konsekvens av mer djupgående likheter i form av individualism och egalitarianism. Likheter som i sig skulle göra dem till varje ”nationalkonservativs” motståndare, även utan massinvandring, och som också leder till konsumtionssamhället och till själlös byråkrati.
Att förtingliga/reifiera ideologiska etiketter och att frysa det ideologiska nuet
En märklig inställning från någon som inte tror på ägande uttrycker han/hon också i stycken som detta: Att kapitalet tog punken tillbaka genom “récuperation" (Situationistiskt begrepp), kan inte krönas av något så förnedrande för vänstern som att nationalkonservativa tar seriösa tänkare som Gramsci och Adorno ifrån oss!
Man kan inte ”äga” tankar och tänkare, och än mindre ”stjäla” dem. Att jag inspireras av ”vänster”-tänkare som Mao, Gramsci eller Deleuze är alltså ungefär lika upprörande som att ”vänster”-tänkare citerar ”mina” Dumezil, Hegel och Schmitt (Deleuze är förövrigt en tänkare som kunde lära dialektiken att sluta reifiera ideologiska etiketter). Med det synsättet skulle ju dessutom Marx vara en simpel tjuv, då han flera gånger erkänner sin intellektuella skuld till de klassiska politiska ekonomerna och till Hegel. För att inte tala om Frankfurtskolans intellektuella våldtäkt på Freud. Det torde alltså vara uppenbart att ett sådant synsätts konsekvenser blir absurda, och en sundare inställning är att bli glad när tänkare och ideologier drar nytta av varandra. Själv tycker jag bara att det är roligt när marxister läser Mishima, eller när anarkister samtidigt är hedningar, och följer dem med intresse för att se om de kan hitta några nya ledtrådar till förståelsen av det moderna samhället som jag själv missat.
Det kan dock vara på sin plats att påpeka att varken webblogg Oskorei eller Motpol är, eller vill vara, ”västmarxister”, vilket man får intrycket av att dialektiken tror. Adorno, Marcuse och Marx upptar ytterst lite utrymme på Motpol, vilket den hugade själv kan undersöka genom att använda sökfunktionen på Motpol.nu. Gramsci upptar något mer utrymme, men det beror inte minst på att hans metapolitiska tänkande är mer förenligt med en ”nationalkonservativ” ståndpunkt än med en materialistisk.
”Flumflum” och marxismens indoktrineringsprocess
dialektiken omfattar sin ideologiska hemvist med närmast religiös iver. Därför skälls begrepp från andra skolor för att vara ”flum”, samtidigt som vi som läsare överöses med diverse begrepp ur marxistisk tradition. Begrepp som för en utomstående är minst lika flummiga som ”folkgemenskap”. Detta beror på det som kan kallas marxismens indoktrineringsprocess, vilket innebär att när man blir marxist så lägger man sig gradvis till med ett eget språk och egna dogmer. Inledningsvis innebär det en serie aha-upplevelser, och man upplever att man förstår samhället bättre, men gradvis blir detta interna språk en form av fetischer som används för att imponera på, eller platta till, andra marxister. Vid det laget inbillar man sig att dessa verbala fetischer har närmast magiska krafter, och att begrepp som inte hör till den egna traditionen bara är ”flum”. En marxist som nått detta stadium uttrycker sig ofta på ett sätt som både i sin obegriplighet och absurditet påminner mer om en medeltida häxmästare än någon som verkligen vill förstå samhället. Vid det laget tror man också gärna att man kan argumentera ner sina meddebattörer genom att kasta marxoida termer på dem, vilket sker upprepade gånger i dialektikens inlägg om de ”nationalkonservativa”. Problemet är att dessa termer bara har verkan inom en marxistisk miljö, utanför den är de kraftlösa.
Detta, i kombination med den bristande kunskapen, innebär också att de ansatser till en intressant kritik av korporatismen och dess relation till alienering och nationalstat som ändå finns i inlägget går om intet.
dialektikens angrepp på Piccone är här också talande. Han/hon kan inte bemöta Piccones skarpa kritik av den moderna vänstern, och då tar man till den fege mannens vapen. Man summerar det alltså kort och gott som ”flum”, utan att ens försöka argumentera mot det. Detta trots att Piccone ger en trovärdig analys av det moderna samhället och dess maktrelationer, som inte minst antyder att Frankfurtskolan i vår tid förvandlats till ideologi som tjänar den härskande klassens intressen (och innan du avfärdar begreppet Nya Klassen som ”flumflum”, min käre dialektiken, kan det vara på sin plats att googla lite på Milovan Djilas). Det är alltså ett faktum att man inte kan äga tänkare, men inte desto mindre blir dialektiken ägd av Piccone.
Heder
Dialektiken demonstrerar också ett vanligt tänkesätt hos den moderna vänstern när han avslutningsvis kallar moral och heder för ”new agesvammel”. Dialektiken skriver:
att välja en egen proletär autonom moral som dess alternativ, och inget new-age svammel om “moral och heder". Den enda heder en proletär kan känna uppkommer den dag då det inte längre finns någon annan klass att hata, han själv existerar som individ och inte som proletär och styr produktionen i den socialistiska associationen för att tillfredsställa alla de mänskliga behov han bär inom sig.
Man skulle kunna raljera över det innehållslösa begreppet ”mänskliga behov”, som utan en kultur blir något rent biologiskt (begreppet ”Människan” har förövrigt förintats av både Stirner och de Benoist). Men man kan också välja att ta dialektiken på allvar som meddebattör. Varifrån han/hon får att hedersbegreppet skulle ha med new age att göra är oss då främmande, om man skummar igenom new agekällor kommer man inte att hitta ordet ”heder” särskilt många gånger. Detta slarviga användande av begreppen är dock typiskt för dialektiken, som försöker sig på att analysera ideologier och fenomen om vilka han/hon saknar kunskap.
Om man först kan känna heder när man inte längre är proletär är man faktiskt en nolla, i en självvald offerroll, som frånsäger sig all makt och allt ansvar för de egna handlingarna. Detta synsätt, och det därtill knutna ”ändamålet helgar medlen”, är olyckligtvis typiskt för delar av den radikala vänstern, och det leder till att både de individer och de grupper som tar det till sig ruttnar inifrån. Känner man inte heder innan revolutionen kommer man inte som genom ett trollslag att börja göra det efter revolutionen heller. Detta borde vara självklart, och den som inte inser det är dömd att upprepa sovjetkommunismens illdåd om han/hon mot förmodan skulle hamna i en maktposition. Detsamma gäller den som ser klasshat som något positivt.
dialektiken befinner sig alltså vid ett vägval. Antingen kan han/hon stanna kvar i en begränsad intellektuell sfär, och fortsätta att etikettera saker han/hon ogillar med begrepp från 1960-talets västmarxism, begrepp som inte kommer att bidra nämnvärt till förståelsen av komplexa sociala fenomen och idéskolor. I det läget kan man bemöta nya idéer genom att kalla dem ”flum” eller hitta på nya etiketter och försöka vinna makt över dem den vägen. Eller så kan dialektiker ta steget ut i en verklighet som är både mer spännande och mer komplex än man kan tro när man går vilse i marxismens terminologi och dogmer. Det sistnämnda är den större utmaningen, och kan innebära att man tvingas inse att hedendom inte bara är ”flum”, att det är spännande att läsa icke-marxister som Dumezil och Jünger, eller att världen ser annorlunda ut år 2007 än år 1967, men det är också den väg som ger rikast utdelning.
Om dialektiken väljer den vägen, rekommenderas han/hon att söka på Jünger, Dumezil, Benoist, Mishima, Evola, Guenon, Gottfried, Seraphim Rose, Schmitt, Murros och O’Meara på sökfunktionen på Motpol.nu, och att läsa Piccone i original på de texter som länkas till härifrån.
Vidare rekommenderas dialektiken att läsa sidorna 178-208 i Kritikkulturen, där Adornos ”studie” The Authoritarian Personality grundligt dissekeras såsom varande ideologi och inte vetenskap. dialektiken skriver att boken är ”avskydd av de nationalkonservativa”, och det är då inte mer än rätt att han/hon sätter sig in i varför.