Den svenska självbilden är hotad, i utländsk media har den moraliska eller humanitära ”stormakten” den senaste tiden ofta framställts som ett varnande exempel. Våldsamma upplopp i Rinkeby och Malmö som Europas våldtäktshuvudstad är inget som rimmar väl med den officiella ideologin, och man märker en underton av vrede och frustration i försöken att bemöta det hela. Under decennier har etablerad media kunnat kontrollera debatten i Sverige, men det är svårare att bestämma vad som sägs i utlandet. Även om svenska journalister exempelvis utmålar Trump som ”rasist” kan de inte få hans arbetsgivare att sparka honom, invanda metoder är verkningslösa. Uppenbarligen finns det former av globalisering som stryker det svenska etablissemanget mothårs.
Det hela är intressant också som exempel på det som kallats PK syntax error, motsättningar som uppstår mellan olika inslag i den politiskt korrekta världsbilden. I centrum för detta finner vi just Malmö, och motsättningen står mellan feminism och antirasism. Feminister och antirasister har utgjort det Gramsci kallade ett historiskt block, jag har ibland kallat det hela regnbågskoalitionen. Det är en allians av företrädare för olika grupper, ibland kallade ”svaga grupper”, bland annat kvinnor, HBT-personer, invandrare, muslimer, afrosvenskar et cetera. Det intressanta är att de egentligen inte har särskilt mycket gemensamt utöver den gemensamma fienden, den förhatliga vita cis-mannen. En del av dem inser detta själva, andra gör det inte. De senare, de som tar sin retorik på allvar, har ett betydande problem i den oundvikliga interna maktkampen i blocket.
För Malmö och vågen av sexbrott i Sverige är svår att hantera för den som agerar inom ramarna för regnbågskoalitionens retorik. Normalt talar man som feminist mer än gärna om patriarkatet och om ”mäns våld mot kvinnor”. Detta är inget man vill ge upp, man vänder sig med vrede mot män som påstår att patriarkatet är historia eller att det blivit bra nu. Problemet uppstår när förhatliga nationalister som Nigel Farage och Donald Trump använder Sverige och Malmö som exempel på det extrema, och importerade, patriarkatets jävlighet. Då måste det hela istället minimeras, så illa är det ändå inte och det är ändå betydligt bättre än det varit tidigare. Detta eftersom alla inblandade kopplar det ökade sexuella våldet i Sverige till invandringen från verkligt patriarkala kulturer.
Feministerna har här problem, de kan i praktiken bara tala om det patriarkat som utgår från den vita cis-mannen. Andra patriarkala strukturer kan de inte ta upp, vilket innebär att i praktiken är svensk feminism riktad mot vita män snarare än för kvinnor (och om detta är effekten kan man misstänka att sådan också varit den outtalade och/eller omedvetna avsikten hela tiden). Detta förklarar besynnerliga fenomen den senaste tiden, som tyska feminister som utbrister i ”Allahu akbar” under demonstrationer och svenska feministministrar som skojar bort slöjan i Iran genom att bära hattar.
Vad man kan misstänka är att detta är början på slutet för den ovan nämnda regnbågsalliansen. Den läcker redan betänkligt vad gäller HBT-personer, och man kan misstänka att det snart gäller även feminister. Feminismen framstår ofta både som den svagaste länken och den svagaste gruppen i den politiskt korrekta kedjan.
Om skribenten: Joakim Andersen
