Krigargenen, eller ”the warrior gene”, är en genvariant för kodningen av ett enzym som kallas för monoaminoxidas-A. Genvarianten har kallats för krigargenen för att den har kopplats samman till agressivt och antisocialt beteende. De som har denna genvariant är mer benägna att reagera våldsamt när de blir provocerade, vilket gör att de oftare finns med som förövare i brottsstatistiken. Hur många som faktiskt bär på genen varierar, som så ofta annars, mellan olika folk. Runt 5,5% av alla svarta män bär på krigargenen, medan endast 0,1% av vita gör det och endast 0,00067% av östasiatiska män.

Det här är bara ett av många exempel som visar att vi är olika. Det är skillnad mellan olika folkslag. Det går att konstatera helt utan att lägga några som helst värderingar i det. Den objektiva verkligeten är där vare sig vi vill det eller inte. Det är kontroversiellt idag, men verkligheten har en tendens att vara som den vill oavsett vad vissa människor tycker.

Det går här att spekulera i varför genen är mer vanligt förekommande hos svarta än hos vita, vilket selektionstryck det är som lett till detta. Genetik är fascinerande att diskutera, men det är inte det jag vill göra här. Jag vill istället ta fasta på vad forskarna kallar genen för och vad det säger om vår samtid.

Att kalla en gen som ger minskad empati och en högre grad av asocialt beteende för krigargenen tyder på en fundamental missuppfattning om vad en krigare är och var. En krigare är inte någon som använder våld på ett kriminellt eller kaosartat sätt utan någon som försöker leva upp till ett krigarideal. Ett krigarideal som innefattar kontrollerad våldsutövning, våld som används för ett högre syfte. Utöver själva våldet innefattar idealet även en andlig strävan, oavsett om den andligheten kallas för buddhism, kristendom, sikhism eller kanske sanatana dharma. Många av oss hävdar till och med att den andliga strävan hos krigaren är det centrala, medan våldet är sekundärt även om de två inte går att separera.

Naturligtvis har det aldrig varit så att alla levt upp till detta ideal, men det har funnits där och det har förväntats av krigarkastet att de åtminstone ska försöka. Det är också något som många i dagens samhälle verkar ha svårt att förstå, alltså detta med ideal. Vi har fått lära oss att betrakta det vackra och ädla med misstänksamhet, eftersom det antagligen ”ligger något annat bakom” (något fult). Ett ideal är just någonting man strävar efter, självklart kommer inte alla nå det. Det är det heller ingen vettig person som tror. Idag är det upphöjda, vackra, rena, ädla något som många ser som förolämpande och olämpligt eftersom det ger vissa människor dåligt samvete eller mindervärdeskomplex. Vi måste komma bort från detta.

För att återgå till ämnet så är det väldigt symtomatiskt att vi nu ska betrakta krigaren som en brutal och enbart våldsam person. Krigarkastet, vad som på sanskrit kallas för kshatriya, är ett ädelt kast som har som uppgift att försvara ordningen. Det innefattar att med våld försvara samhället, religionen och även att administrera och i vissa fall agera domare (även om domarrollen ofta innehafts av prästkastet). Det är ur krigarkastet vi traditionellt hämtat kungar och furstar och det är också från krigarkastet många av de som försvarat och återställt ordningen, dharma, kommit. Det mest kända exemplet på det är kanske Siddhārtha Gautama eller Buddha.

Många ser också våld i sig som något enbart negativt och destruktivt och inte som en naturlig del av vad det innebär att leva i denna värld. Vissa hävdar att svensken är fredsskadad och ingenstans märks det kanske mer än här. Det är till och med så att vissa betraktar våldsanvändning i självförsvar med misstänksamhet. Det är en syn på världen som motsvarar den hos ett bortskämt barns som ligger till grund för detta. Nästan allt vi gör på denna jord kan vara något ädelt och upphöjt om vi gör det med rätt, i brist på bättre ord, mentalitet. Det jag tänker på är det som i Bhagavad Gita kallas ”karma-yoga”. Våldsutövning innefattas absolut i detta, något annat vore fullkomligt absurt. Våld är en del av livet, precis som kärlek, sexualitet, smärta, njutning, födelse och död.

Krigaren är en ädel person som vi kan se upp till och hämta inspiration från, inte en brutal psykopat. En sådan kan aldrig kallas för krigare. Ett bättre namn på krigargenen hade kanske varit ”the brute gene”.

Om skribenten: Robert Rönngren