Den kanske mest kända företrädaren för den europeiska Nya Högern är fransmannen Alain de Benoist. de Benoist analyserar i artikeln On Identity, ursprungligen publicerad i tidskriften Telos, fenomenet identitet. Han konstaterar att individuell identitet som ett problem inte förekom i traditionella samhällen, eftersom det var något givet och kollektivt. de Benoist skriver:
In pre-modern society, identity was mostly related to filiations, both in the private and in the public space. Identity depended on the place attributed to each individual by his birth, his lineage, or his group… individuality is not denied, but it is grounded in the community.
Denna situation bestod under medeltiden, människor frågade sig i den feodala sociala, spirituella och politiska mosaiken inte ”vem är jag?” utan snarare ”mot vem är jag lojal?” Individuell identitet blir först en viktig fråga i det moderna samhället, då detta dels avvecklar de traditionella gemenskaperna, dels för fram individen som begrepp. de Benoist spårar individbegreppets rötter långt tillbaka i tiden, bland annat till kristendomen och stoicismen. Han tar också upp sådant som Lockes kritik mot traditionella auktoriteter och det värde som knöts till det vardagliga och det privata.
Romantik och modernitet
Redan tidigt ser vi dock en ny definition av individens betydelse i form av romantiken. Romantikerna betonade att människa blir man genom att uttrycka det partikulära, sin särart. Detta gällde både individer och hela nationer, och det gav en central plats åt kulturen. de Benoist citerar kommunitaristiske tänkaren Taylor: ”one is not born a man, as if humanity were an attribute given at birth; one becomes human through his anchoring in a cultural (or national) tradition. In short, particularities make one human”. Romantiken bygger här alltså på att varje människa, och varje folk, är unikt. Detta tankesätt innebär också en utmaning, man måste förverkliga sin originalitet på ett så autentiskt vis som möjligt, det är fullt möjligt att leva ett falskt och oäkta liv. Den romantiska betoningen av autenticitet kan ibland samspela med den moderna individualismen, men det är en ansträngd samexistens på grund av romantikens betoning av natur och organiska gemenskaper. Detta innebär att när romantikern (eller identitären, nationalisten, et cetera) angriper den moderna individualismen gör han eller hon det i egenskap av modern individ. Vilket inte gör angreppet dömt att misslyckas, men ger det särskilda förutsättningar.
Identitet och erkännande
de Benoist tar också upp Hegels tankar kring behovet av erkännande (med ursprung i den hegelska herre-slav-dialektik, som leder till de bådas erkännande av varandra). En identitet som inte erkänns av omgivningen är inte komplett. Vi noterar detta i den vrede många svenskar känner inför att deras identitet som just svenskar förnekas av politiker och akademiker. Man skulle kunna se det som en oviktig symbolfråga, men för de Benoist behöver människan erkännande. Att förneka dem det är ett symboliskt övergrepp. Detta innebär också att man kan ifrågasätta integrationsminister Sabunis planer på att enbart behandla invandrare som individer, i tron att detta leder till bättre integration. Här kan vi också notera att de Benoist skriver att under medeltiden minskades konflikterna genom den separation av grupper som det feodala systemet byggde på. Varje grupp hade sin sfär, där den var erkänd. I det moderna samhället måste däremot alla i egenskap av individer samexistera, och konkurrera, i samma sfärer. Enligt de Benoist, och Rene Girard, leder detta till ökade konflikter.
Modernitet och homogenisering
de Benoist beskriver också hur det moderna samhället i praktiken gör alla människor likadana, inordnar dem i samma dominerande modell. Han citerar Justine Lacroix: ”Whatever their differences might be, all liberal theories share the same universal postulate: they tend to ignore all empirical elements in order to reach transcendental conditions of possibility for a just society, which would be applicable to any reasonable community.” Detta är både en del av liberalismens attraktion, och dess förbannelse i en empirisk verklighet. de Benoists summering av modernitetens nivellerande och homogeniserande tendens är dyster:
The whole history of modernity can be regarded as the continuous deployment of the ideology of the same: suppression of the castes and states by the Revolution, homogenization of the rules of language and law, progressive eradication of specific lifestyles related to housing, work, social environment or belief, the increasing indistinction concerning male and female social behavior. In every field, including (recently) the space of filiation, indistinction is growing and this process will reach its peak with globalization… when it comes to the possibility of participating in the prevailing lifestyle, only quantitative inequalities, like buying power, remain.
Samtidigt som identiteten blir viktig för individen i en sådan rotlös tillvaro, där den förpassats från allt större sociala sfärer, har flera av de dominerande samhällsteoretikerna överhuvudtaget inte berört den. de Benoist beskriver också hur denna homogenisering leder till reaktioner. En sådan reaktion var klassen som identitet, liksom medborgarskapet och nationen. de Benoist noterar att dessa ofta delvis byggde på felaktiga beskrivningar av historien, men att detta inte förändrade deras karaktär eftersom historien i dessa fall blev gemensamma myter.
Kommunitarism
de Benoist övergår sedan till att beskriva den kommunitaristiska kritiken av liberalismen, med namn som Sandel, Bellah och Taylor. Kommunitaristerna har visat att liberalismens själva ontologi och antropologi bygger på falska grunder. Individen kommer inte före samhället, tvärtom. ”The human condition requires that the individual be always embedded in a value system, in a cultural, socio-historical field, which will allow him to understand himself. Men are situated beings. As soon as people are born, they are already something – something that will necessarily allow them to situate themselves, even if it is to distance themselves from it.” Även svensken som påstår att det inte finns några svenskar gör det alltså i egenskap av svensk (”one has to have a tradition in order to hate it”, som Adorno uttrycker det). Vi föds in i vissa gemenskaper, och dessa ger oss en kontext, olika möjliga val, och en uppsättning värderingar att ta ställning till. För kommunitaristen är dessa gemenskaper inte något negativt, eller irrelevant, som för liberalen, utan tvärtom något som kan bidra till det goda och meningsfulla livet. Här ligger alltså kommunitaristerna nära den Nya Högern.
de Benoist återvänder därefter till Hegel och behovet av erkännande av identiteter. Han citerar Lamizet:
”Identity only has relevance, and respectively, institutional credibility, if it gains recognition and accredition in the public space: its institutional value comes from the authority of a signifier.”
Kravet på offentligt erkännande, från religiösa, kulturella, etniska, sexuella grupper, innebär samtidigt en utmaning mot den liberala synen på det offentliga som ett neutralt rum. de Benoist skriver: ”The presence of identity groups obviously is a problem for contemporary liberal democracies. These groups often represent a resurgence of a way of being together, of a form of community, to which modernity had presumably put an end.”
Detta är det kanske viktigaste inslaget i de Benoists analys av samspelet mellan identitet och modernitet. De stycken där han beskriver identiteten som en berättelse, med en grund i minnet och en förmåga till historisk förändring, är också intressanta, liksom de avsnitt där han visar på några falska föreställningar (som att kollektiva identiteter inte kan samexistera med varandra). Hans beskrivning av hur identitetens historiska koppling till geografiska rum utmanas av moderniteten och hur kapitalismen förvandlar allt till varor, är också av värde. När han tar upp hur den moderna nationalismen ofta bygger på samma universella människosyn som liberalismen är det också av betydelse (kulturnationalismen är ofta en globalism light, när den kultur som ställs mot exempelvis muslimer har mer gemensamt med liberalism än med något specifikt svenskt).
Men det är i analysen av identiteters behov av erkännande som de Benoist är mest aktuell, och även mest oförenlig med en liberal som Sabuni (även om hennes liberala utspel kan tolkas som en flirt med en opinion som annars riskerar att rösta med Sverigedemokraterna). Om man vill skapa ett mångetniskt samhälle kan det vara av värde att också erkänna det, och att ge offentligt erkännande till de olika grupper som det består av, inklusive majoritetsgruppen. För den identitäre bedömaren har detta ett extra värde genom att det också försvårar nivelleringen och homogeniseringen något. Vad man kan kritisera i den förda politiken är alltså inte att den erkänner och interagerar med olika grupper, utan att den gör detta på ett oärligt och halvhjärtat vis. Vissa grupper behandlas både symboliskt och reellt enbart positivt av politikerna, och när betydande antal av deras medlemmar begår olika brott mot andra grupper ses det genast som individuella problem istället för att gruppen förväntas ta itu med det. På ett snarlikt vis ges den största gruppen inget offentligt erkännande överhuvudtaget, utan får se sitt namn utlånat till systemet och helheten. Man behöver inte instämma i de Benoists analys fullständigt för att den på detta område ska ge upphov till nya tankar, frågeställningar och perspektiv.
On Identity finns som PDF här: On Identity
Relaterat
de Benoist och den ekologiska frågan
Alain de Benoist och totalitarismen
de Benoist och den nya sociala frågan
de Benoist- On Being a Pagan
de Benoist om hedniska renässanser
de Benoist och tillväxtideologin
de Benoist och Amerika
de Benoist och kritiken av de mänskliga rättigheterna
Om skribenten: Joakim Andersen
