Om ett spöke kan sägas gå genom 2000-talets Europa, är det den etniska frågan. På förstasidan av SvD:s internetupplaga kan man exempelvis identifiera minst fyra nyheter med koppling till det mångetniska samhällets problem. Det rör sig om upplopp i norska asylboenden, de fem år gamla terrorattentaten i London, attentatet mot Lars Vilks, och filmen För kärleken. Alla dessa fyra får ses som negativa, de första tre är uppenbart tragiska medan den fjärde genom sin trailer framstår som ännu ett propagandistiskt pekoral avsett att få etniska svenskar att skämmas för sin rasism.

Sverige har alltså, ihop med bland annat Norge och Storbritannien, uppenbara problem som följd av sin invandringspolitik. Frågan är då hur dessa ska lösas. Att invandringen, som idag uppgår till 100,000 personer per år, måste frysas är uppenbart. Andra förslag som är återkommande i debatten är assimilering och ökade satsningar på integration.

Men det är uppenbart att vi redan satsar stora summor på integration varje år, och dessutom att den svenska integrationen därför redan fungerar bättre än i många andra länder. Marginalnyttan av sådana satsningar är fallande, och någon gräns måste finnas för skattebetalarnas vilja att betala för ett problem som är skapat snarare än naturligt. Även ett invandringsstopp skulle ha begränsad effekt, det finns redan ett stort antal nyanlända som under lång tid kommer att belasta allt från rättsväsende till sjukvård. Då har vi inte ens berört frågan om den svenska identiteten, och hur den kommer påverkas på sikt av massinvandringen. Morgondagens svensk kommer, allt annat lika, antingen att befinna sig i minoritet, eller vara svår att känna igen för dagens svenskar.

Varför repatriering

De föreslagna lösningarna är alltså inga lösningar, och då är det dags att tänka ”outside the box”. Den logiska lösningen är repatriering, återvandring. Detta begrepp, denna lösning, är viktigt att föra upp på agendan.

Repatriering är positivt av flera skäl. Å ena sidan garanterar det den svenska identitetens fortlevnad, å andra sidan är det för de grupper som lever i ”utanförskap” många gånger mer givande att leva som medelklass i sitt hemland än som underklass i Sverige. Efter att man kommit till ”det nya landet” inträder ofta en snabb förlust av normer och status, och det torde finnas betydande grupper som egentligen ångrar sin flytt. Den enklaste lösningen på utanförskap är återvandring.

Repatriering återför också arbetskraft till länder i Tredje världen. Det är därför föga överraskande att många ledare i Tredje världen haft kontakter med invandringskritiska politiker från Europa, som Jörg Haider och Le Pen, där man lagt upp planerna för hur deras landsmän ska kunna hjälpas att återvända hem den dag en Haider och en Le Pen bildat regering. Det finns alltså en politisk vilja i stora delar av Tredje världen att hjälpa landsmännen att återvända.

Samtidigt finns det argument mot återvandring, och dessa bygger mycket riktigt på konkreta negativa aspekter. Dessa negativa aspekter är dels att människor rycks upp från en tillvaro de skapat, dels att de kan ha svårt att återintegreras i sitt ursprungsland. Huvuddelen av den icke-svenska befolkningen i Sverige har dock vistats så kort tid i vårt land att den förra aspekten inte är särskilt aktuell. Den senare aspekten kan i sin tur åtgärdas genom olika former av ekonomiskt stöd den första tiden, stöd som redan idag finns. Samtidigt måste man konstatera att repatrieringens nödvändighet inte berörs av dessa frågor, det är inte en mänsklig rättighet att leva i Sverige om detta påverkar ursprungsbefolkningen negativt. Skulden för eventuella negativa följder ligger alltså tungt på de grupper som under decennier fört en ohållbar invandringspolitik.

Repatriering i historien

Historiskt är repatriering inget ovanligt sätt att lösa problem som etniska konflikter. Särskilt under tiden kring Första världskriget var det ett legitimt sätt att lösa de etniska problemen i spillrorna av mångetniska imperier som det Ottomanska. Exempel på detta är utbytet mellan Turkiet och Grekland 1923 där turkar från Grekland flyttade till Turkiet och greker från Turkiet flyttade till Grekland. Även efter Andra världskriget tillämpades denna politik i de Sovjetockuperade länderna, där tyskar fördrevs från Polen så att polacker kunde fördrivas från Sovjet. I enlighet med kommunismens natur antog dessa folkförflyttningar dock mycket inhumana former.

Värd att nämna är även den omfattande repatrieringen av mexikaner från södra USA under första hälften av 1900-talet. Denna var under vissa perioder motiverad av att Mexiko försökt uppvigla sina landsmän mot USA i ett försök att återerövra vissa regioner, vilket skapade fientlighet mot etniska mexikaner bland den anglo-saxiska befolkningen. Under andra perioder motiverades återvandringen av ekonomiska skäl, och tog fart på allvar i samband med den stora depressionen under 1930-talet. De känslomässiga banden var i många fall alltså inte starkare än det ekonomiska intresset. Även i detta fall understöddes återvandringen av hemlandet, Mexiko.

Vad man kan lära av dessa historiska exempel är att det mycket riktigt ofta kan uppstå problem för de grupper som återvandrar. När det hela sköts av en totalitär stat som Sovjet blir det extra inhumant, likaså om det äger rum under brinnande krig. Men det finns också exempel på att det hela skötts i samarbete mellan de berörda staterna, och att återvandrarna getts stöd och hjälp att bygga en ny tillvaro i sina ursprungsländer. Här är särskilt fallet med Mexiko och USA av intresse, liksom kontakterna mellan europeiska nationalistledare och politiker från Tredje världen.

Värt att notera är också att i det svenska fallet kommer det inte att röra sig om grupper med samma historiska koppling till landet som exempelvis de greker som lämnade Turkiet under det tidiga 1900-talet. Snarare kommer det, med tanke på att invandringen de senaste åren eskalerat, att röra sig om individer som i många fall vistats i landet några år eller något decennium. Intressant att notera i sammanhanget är också att den frivilliga repatrieringen av mexikaner från södra USA tog fart på allvar i samband med att USA genomled en ekonomisk kris. Ekonomiska incitament kan alltså spela en betydelsefull roll, om man väljer att föra en sådan politik. Man kan överhuvudtaget notera att ”politik är det möjligas konst”, och en svensk återvandringspolitik kommer därför att ligga i linje med vad som upplevs som sunt förnuft. Någon tvångsutvisning av de grupper som kom som arbetskraftsinvandrare under 1960-talet är exempelvis inte sannolik. Men oavsett vilket är det viktigt att frågan hamnar på agendan.

Vidare läsning
Den mexikanska repatrieringen
Befolkningsutbytet mellan Turkiet och Grekland

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.