I samband med G20-mötet i Toronto har ”ett fåtal svartklädda” demonstranter krossat fönster och bråkat med kravallpoliser. Som vanligt när det gäller dessa grupper går media inte in närmare på deras ideologiska tillhörighet (de kallar normalt sig själva vänster, i förbigående sagt är det inte sällan samma individer som på hemmaplan angriper Sverigedemokrater och andra nationalister när dessa fredligt sprider sitt budskap). Vad man kan konstatera är här ett par saker. För det första har det under G20-mötet framförts krav på en Tobinliknande skatt på bankaffärer. En sådan skatt ligger i linje med den europeiska sociala modellen, och det är inte överraskande att Frankrike och Tyskland står bakom den (mer förvånande är det brittiska stödet, då landet sedan decennier tillsammans med USA brukar räknas till den hårdare anglo-saxiska modellen). En Tobin-skatt skulle, utan att vara särskilt hög, kunna ge ökad stabilitet i en marknadskapitalism som idag med jämna mellanrum slår hårt mot enskilda länder och hela världsekonomin. Det ligger också i linje med den europeiska grundtanken om en socialt inbäddad ekonomi, och en ekonomi som ytterst är underordnad politiska mål. Detta är positivt.

För en utomstående betraktare är det uppenbart att de ritualiserade kravaller som ”ett fåtal svartklädda” iscensatt överhuvudtaget inte påverkar Tobinskattens vara eller icke vara. Deras betydelse återfinns därför på ett individuellt plan, och man kan här tala om kravallturism. På sin tid utmärkte sig den italienske kommunisten och filmskaparen Pasolini genom att angripa dessa kravallturister som narcissister, och genom att ta polisens parti. För Pasolini var poliserna vanliga söner av arbetarklassen, medan de aggressiva vänsterdemonstranterna socio-ekonomiskt hörde hemma i borgarklassen. För att få känna spänning och ”göra uppror” tog de sig friheten att angripa människor som gjorde sitt jobb. Pasolini var vänster, men sådant beteende betraktade han som ovärdigt och som starkt influerat av konsumismens poser och ideal.

Nästan samtida med Pasolini var Christopher Lasch, även han en man med hjärtat till vänster. Lasch analyserade i Culture of Narcissism hur det senmoderna samhället präglades av narcissism, och hur detta även gällde den militanta vänstern. Det kan vara av värde att citera Lasch:

The delusion that street theater represented the newest form of guerilla warfare helped to ward off an uneasy realization that it represented no more than a form of self-promotion, by which the media stars of the left brought themselves to national attention with its concomitant rewards… acting out fantasies does not end repressions, however; it merely dramatizes the permissible limits of antisocial behavior. In the sixties and seventies, radicals who transgressed these limits… often paid a heavy price… Yet these radicals had so few practical results to show for their sacrifices that we are driven to conclude that they embraced radical politics in the first place not beacuse it promised practical results but because it served as a new mode of self-dramatization.

Enligt Lasch rör det sig alltså om ett försök att dramatisera det egna jaget, även om det rationaliseras som ett försök att ”krossa systemet” eller ”rasismen” (eller vad det nu månde vara för social företeelse som antas ha ett fysiskt föremåls egenskaper och därmed kunna ”krossas”). Detta innebär samtidigt att vi tvingas definiera det som en självisk handling när en kravallturist lyckas slå in skallen på en polis eller bränna inne ett antal banktjänstemän (vilket nyligen ägde rum i Grekland). Något som helt förskjuter perspektiven. Kopplingen till det moderna samhällets narcissism blir dessutom pinsamt tydlig när man ser bilder från det hela, exempelvis den klassiska ”Riot, just do it” som bygger på reklamen för Nike, och de inövade poserna.

Samtidigt kan man inte undgå att häpna över dessa återkommande, ritualiserade konfrontationer mellan ”aktivister” och poliser. Alla inblandade är medvetna om att det hela bygger på att polisen inte får utnyttja sin fulla våldspotential, vilket gör att det narcissistiska självdramatiserandet äger rum i skuggan av, och förutsätter, det offentliga samhällets godkännande. Vilket på ett eller annat plan måste ge det hela en bitter bismak både för ”aktivister” och poliser.

Relaterat

Pasolini och konsumismen

Christopher Lasch och familjens kris

Christopher Lasch – The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.