Idag är det internationella isbjörnsdagen, isbjörnen är ett fascinerande djur på många sätt. Detta gäller inte minst om man utgår från en hyperboreansk eller eurarktisk myt- och symbolvärld, isbjörnen är ett av den yttersta nordens mest mytomspunna och kungliga väsen. Så finner vi detta mäktiga, för inuiterna inte sällan med människan besläktade, rovdjur både i
Gerhard Munthes konst och som symbol för det nordiska hos Thomas Mann. Här bör också den på samma gång nationellt och hedniskt sinnade, och av inuiter och samer mycket intresserade, konstnären Ossian Elgström nämnas. Björnen sågs länge som ett kungligt djur bland våra förfäder, med ekon av eurasisk björnkult, isbjörnen kombinerar detta med något hyperboreiskt, med de oändliga och människofientliga polarvidderna, de sista vildmarkerna. Föga förvånande låter Tolkien en isbjörnsvän dyka upp i Breven från jultomten, och Viktor Rydberg liknar Sverige vid en isbjörn i en av sina mer fosterländskt sinnade dikter. Mer samtida uttryck för symboliken är Frazettas kända verk med en viking och hans isbjörnar, och Pullmans panserbjørne.

Af med nattmössan, Sverige! Res dig ur vinterdvalan, isbjörn! Skaka manen och hväss klorna, gamla lejon!
– Rydberg

Vi har här alltså en rik symbolik kopplad till det kungliga och den yttersta norden, Hyperborea, Ultima Thule. Samtidigt vet vi att våra förfäder färdades i dessa ishavsregioner, och då stötte på isbjörnar. Om björnar var populära husdjur bland våra förfäder, var isbjörnen normalt förbehållen furstar. En av de mest populära sagorna i Norge behandlar den vita björnen, egentligen av furstligt blod, med varianter som Kvitebjørn kong Valemon och Østenfor sol og vestenfor måne.

Ödun med isbjörnen

Om isbjörnen berättas också i den isländska sagan Ödun med isbjörnen. Det är en relativt kort saga, och varken det hyperboreiska eller relationen mellan Ödun och isbjörnen står i centrum. Sagan översattes av Frans G. Bengtsson, en av företrädarna för den genuina svenska högern, och återfinns i Sällskap för en eremit. Som alla Bengtssons böcker är Sällskap givande läsning, och innehåller allt från essäer om mogulkejsare och brottare till läsning för bibliofiler och kattvänner.

Sagan om Ödun berättar om en man av isländsk släkt som färdas till Grönland och köper en isbjörn. Hans avsikt är att resa till Danmark och ge den till kungen, men han hamnar istället till att börja med hos dennes fiende, den norske kungen. Kärnan i sagan är dessa båda kungars agerande, vilket samtidigt ger en inblick i den nordiska synen på den goda fursten. De har båda möjlighet att behandla Ödun illa, och att ta hans djur, men de tävlar istället närmast om vem som behandlar honom mest frikostigt. Detta är samtidigt något Ödun på ett klokt men ändå respektfyllt vis hanterar till sin fördel, vilket gör att han av många ses som en lyckoman. På så vis ger den korta sagan också en inblick i den nordiska synen på lycka och lyckomän. Den lilla sagan har kort sagt allt, både kungar, isbjörnar och lyckomän.

– Östan om sol, västan om måne, tolkad av Kay Nielsen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.