Idag är det Första Maj, arbetarrörelsens högtids- och kampdag. Men luften tycks ha gått ur firandet, glöden och övertygelsen tycks ha övergett de flesta demonstranterna. Kanske känner de att det deras ledare ”kämpar” med varandra om inte längre är särskilt relevant. Kanske känner de att vår tids ödesfrågor inte är 5% i a-kassa hit eller dit, utan andra frågor, som svenskarnas framtid som folk, demokratins förvandling till byråkratvälde och politiskt korrekt mångpartidiktatur, meningslösheten i vardagslivet, otryggheten på gator och torg, frågor som politikerna aldrig tar upp. Kanske känner de djupt inom sig en längtan efter något nytt, något som åter kan entusiasmera. Och faktum är att de enda som idag verkar entusiastiska och känslomässigt engagerade på Första Maj är den radikala högerns och den radikala vänsterns demonstranter. De bär inom sig en vision av en ny värld, socialdemokrater gör det normalt inte.
Problemet är därför att det radikala alternativet i Sverige är splittrat. Högern fokuserar främst på den etniska och nationella frågan, medan vänstern riktar in sig på den sociala och ekonomiska (och på att förstöra för den radikala högern, inte minst). Det är när dessa båda tendenser lyckats uppnå en syntes som den globala makteliten skakats i grunden. Förra gången detta skedde var på 30-talet, och ingenstans var dess karaktär av syntes tydligare än i Italien. Eftersom det mesta tyder på att Europa antingen kommer att lyckas återskapa en sådan syntes igen, eller gå under, kommer vi att ta en närmare titt på vad det egentligen var som hände i de gamla romarnas land under 20- och 30-talet.
Sergio Panunzio
Om man talar om italiensk revolutionär syndikalism i början av 1900-talet, så kan man inte undvika att nämna Sergio Panunzio. Sergio var en av dess ledande tänkare, och akademiker. Och sedan blev han en av de ledande fascisterna, alltså gick han från att vara en av de ”goda” till att vara en av dom där som är ondskan inkarnerad. Hur kan man då förklara Sergios märkliga metamorfos? För att göra det måste man dels ha lite koll på den tidens syndikalism, och man måste ha lite bättre koll på vad den italienska fascismen faktiskt stod för än vad man får i den propaganda som dagens politiker och media kallar historia. Sergios världsbild påminde bara delvis om dagens syndikalisters. Han var påverkad av fransmannen Georges Sorel, som mest är känd för sin teori om det politiska våldets roll. I korthet menade Sorel att arbetarklassen utvecklade moraliska och heroiska egenskaper genom den kamp den tvingades föra mot den övermäktiga klassfienden. Jag betvivlar däremot att Sorel skulle ha betraktat nattliga attentat mot meningsmotståndare och överfall i numerärt överläge mot ensamma nationalister som något som utvecklar sådan heroism (”vi väljer själva när och hur vi konfronterar nazisterna” var nog, kort sagt, inte en inställning i Sorels smak).
Sorel menade även att marxismen hade missat psykologins roll i revolutionen. En grupp som strävar efter att gripa makten behöver en myt som enar dem. Ordet myt innebär inte att det är en ren lögn, utan mer en gemensam vision av framtiden. För den revolutionära syndikalismen var denna enande myt generalstrejken. En dag skulle arbetarna lägga ned arbetet i en väldig generalstrejk och ta över hela den nationella produktionen och makten.
Den unge Panunzio inspirerades av flera sociologer och filosofer förutom Sorel och Marx. Där fanns Vilfredo Pareto och Gaetano Mosca, med sina teorier om ”eliternas rotation”, som innebär att med tiden blir en social och politisk elit gammal, korrupt och trött, och då kommer en ny, hungrig och idealistisk elit att ta dess plats. Detta har hänt i dagens svenska politiska system, eliten är slapp, trött och korrupt, och det var även så i Sergios Italien.
Främst inspirerades Panunzio av Ludwig Gumplowicz och hans sociologi. Gumplowicz såg historien som en kamp mellan många olika grupper (stater, stammar, horder, familjer, städer), alltså inte bara klasser. Sådana grupper var även psykologiska och moraliska kollektiv, med känslor av lojalitet, solidaritet och gemenskap. Panunzio använde detta synsätt på den syndikalistiska arbetarklassen. Den var en verklig grupp (en ”klass-för-sig”), med egen moral, egen elit, egen solidaritet, på samma sätt som stammarna på stenåldern och städerna på medeltiden. Och den skulle ta makten från borgarklassen. Panunzio menade att arbetarklassens elit, den ”sociala aristokratin”, sedan skulle skapa ett nytt samhälle med en ny moral.
Det är alltså ganska tydligt att Panunzio och den syndikalistiska riktning han företrädde hade starka drag av klassiskt konservativa och arkaiska tankar, bara det att de tillämpade dem på arbetarklassen istället för på nationen i stort, krigarkasten eller de självägande bönderna. Precis som konservativa gjort ända sedan Livius skrev om den romerska republiken så menade Panunzio att en grupps moraliska kvalitet (dess virtú på fint språk) var avgörande för dess framgångar. Precis som alla med en någorlunda organisk syn på kollektiv gjort ända sedan urtiden, så menade man att en grupp alltid har en elit som representerar den och som uttrycker vad gruppen egentligen känner och tänker. Man kan kort sagt uttrycka det som så att Panunzio och hans syndikalister såg på arbetarklassen på samma sätt som en germansk hövding såg på sina stamfränder: ett mannaförbund av krigar-producenter som i kraft av sin överlägsenhet både i moral och vilja till makt stod redo att storma borgerlighetens bastioner.
Interventionismen
När Italien drogs in i Första Världskriget, blev många syndikalister imponerade av den idealism och heroism som svepte över italienarna som folk. Panunzio och Sorel hade redan skrivit så mycket om myter, eliter och gruppsykologi, att man inte kunde annat än att se att det som de strävat efter skulle hända i arbetarklassen, nu hände i nationen. Många syndikalister gav därför kriget sitt stöd, och tog aktiv del i det. Efter kriget hade man även fått en nationell elit, de överlevande veteranerna som bevisat att de var en social aristokrati på slagfälten. Dessa kom även i många fall att bilda kärnan i de så kallade squadristi, svartskjortorna, eller fasciska grupperna, som blev lokala milisgrupper som bekämpade vad de såg som anti-nationella socialister efter kriget.
Den italienska nationalismen hade vid det laget redan försökt nå de revolutionära syndikalisterna en längre tid, och pekat på de gemensamma dragen i deras världsbilder. Detta kombinerat med att man hade ungefär samma syn på den italienska ekonomin (som en efterbliven ekonomi som inte var särskilt kapitalistisk än, utan som behövde utveckla sina produktionskrafter. Både Panunzio, nationalistideologen Rocco och den gamle marxist-fascisten Bombacci kallade därför Italien för en proletär nation), gjorde att det var lätt för Panunzio, den gamle socialistledaren Mussolini, syndikalisten Olivetti, med flera, att skapa en syntes av nationalism och syndikalism efter och i samband med kriget.
Panunzios nationalsyndikalism kom sedan att bilda en viktig kärna i den stat som fascistpartiet byggde upp, i nära samverkan med filosofen Giovanni Gentiles idealistiska ideologi som kallades för aktualism och var starkt influerad av hegelianismen.
Situationen är aldrig exakt densamma två gånger i historien, men det skadar ändå inte att studera den italienska erfarenheten för att finna inspiration för framtiden. En än så länge försiktig men ändå spirande utveckling mot en liknande syntes förtjänar ändå att nämnas på arbetarklassens högtids- och kampdag. Jag tänker givetvis på utvecklingen av nationalbolsjevismen på vänsterkanten, och nationalsyndikalismen på den traditionella ”höger”-kanten, samt inte minst de fria och autonoma nationalistgrupper som i squadristernas efterföljd dyker upp i stad efter stad i vårt land. Detta är en mycket lovande utveckling, och det finns inget som tyder på att den kommer att stanna av eller upphöra. Tvärtom.
Om skribenten: Joakim Andersen
