Den tysk-amerikanske författaren Kurt Vonnegut är idag mest känd för Slaughterhouse-Five, ett pacifistiskt verk som bland annat byggde på hans egna erfarenheter av den allierade terrorbombningen av Dresden. Vonnegut var på många sätt vänstersinnad, men samtidigt inte främmande för kontroversiella uttalanden i stil med att skillnaden mellan Bush och Hitler var att den senare var folkvald, eller att självmordsbombare är värda respekt då de dör för att försvara sin självrespekt.

THE YEAR WAS 2081, and everybody was finally equal. They weren’t only equal before God and the law. They were equal every which way. Nobody was smarter than anybody else. Nobody was better looking than anybody else. Nobody was stronger or quicker than anybody else. All this equality was due to the 211th, 212th, and 213th Amendments to the Constitution, and to the unceasing vigilance of agents of the United States Handicapper General.

Vonnegut skrev även den korta dystopin Harrison Bergeron, där han utforskar hur ett samhälle som driver den egalitära ideologin till sina konsekvenser skulle kunna se ut. Det är en framtid där de genetiskt priviligierade förses med olika handikapp för att ingen ska behöva känna sig underlägsen. Huvudpersonen George är exempelvis intellektuellt priviligierad, varför man installerat en högtalare som utsänder ett högt ljud var tjugonde sekund i hans öra. På så vis bryts hans koncentration med jämna mellanrum, och ojämlikhet uppstår inte. Oförskämt vackra människor bär istället motbjudande masker, och starka människor bär tunga ”handikappåsar”. Denna politik sköts av en såkallad ”handicapper general”. Likheterna med kvotering torde vara uppenbara, även om de inte är lika långtgående bygger de på snarlika sentiment och har liknande konsekvenser ekonomiskt och socialt.

In på denna sociala arena träder Harrison Bergeron, genetiskt osedvanligt priviligierad och därmed ett hot mot den rådande ordningen.

The rest of Harrison’s appearance was Halloween and hardware. Nobody had ever worn heavier handicaps. He had outgrown hindrances faster than the HG men could think them up. Instead of a little ear radio for a mental handicap, he wore a tremendous pair of earphones, and spectacles with thick wavy lenses. The spectacles were intended to make him not only half blind, but to give him whanging headaches besides.

And to offset his good looks, the HG men required that he wear at all times a red rubber ball for a nose, keep his eyebrows shaved off, and cover his even white teeth with black caps at snaggletooth random.

Den korta dystopin återfinns här: Harrison Bergeron

Utan att tillhöra klassikerna i genren är det en underhållande och tankeväckande historia, som bland annat kan få en att se jämlikhetsideologin i ett annat ljus. Kan det exempelvis finnas en koppling mellan ideologin och det faktum att den estetiska dimensionen är så frånvarande i vårt samhälle? Vonnegut gör också en implicit koppling mellan strävan efter jämlikhet och ressentiment i novellen.

Novellen ska också nyligen ha filmatiserats under titeln 2081 (trailer här: 2081).

Relaterat

Tre dystopier

Tipstack till herr A.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.