Det har i Sverige funnits en värdefull, livaktig och intellektuellt högtstående inhemsk politisk tradition, som i hög grad lades i träda under 1900-talets senare hälft. Denna tradition gick under namnet unghögern, och under tidigt 1900-tal företräddes den av ledande gestalter som Rudolf Kjellén, Vitalis Norström och Adrian Molin. Unghögern påverkade, bland annat, det svenska folkhemmet, den tyska nationalsocialismen och den geopolitiska vetenskapen. De grundade inget egentligt parti, vilket sannolikt bidrog till deras breda och något brokiga inflytande. Istället kan de betraktas som relativt framgångsrika metapolitiker, i likhet med tidigare göticisterna. Det finns en hel del av intresse även för oss i deras tankar och verk, samtidigt som vi bör vara medvetna om brister och begränsningar.
Östen Kjellman har tidigare bland annat skrivit Den forna seden, en givande studie om våra förfäders samhälle och etik. Han har nu också författat en studie om den svenska unghögern, med det koncisa namnet Unghögern, utgiven på Logik förlag. Det är en uppenbart välresearchad studie, där Kjellman bland annat haft tillgång till en del av Kjelléns anteckningar som inte tidigare använts som underlag i liknande sammanhang. Genom användandet av flera citat ges vi också en god inblick i unghögerns syn på samhälle, människa och historia.
Unghögern
Så är Sveriges hela något annat än summan af dess synliga delar. Vore det annorlunda, då vore vårt samhälle icke af högre art än myrornas stack eller binas kupa. Denna syn föder en ny syn på de viktigaste politiska företeelser och en fördjupare uppfattning af själfa statskonstens ändamål.
-Kjellén
Kjellman ger en god beskrivning av unghögerns världsbild. Deras socialism framgår tydligt, skild både från många ”konservativas” klassegoism och den internationalistiska och klassegoistiska marxismen (”mammonism och bolsjevism” talar Kjellén om). Så var unghögermännen positiva till både sociala reformer och visst statligt ägande för att kunna skapa en reell nation, samtidigt som de inte var kommunister eller ville avskaffa äganderätten. Kjellman tar också upp Kjelléns distinktion mellan ”1789” och ”1914” års idéer, där de förra var ”frihet, jämlikhet och broderskap” förespråkade Kjellén ”ansvar, samhörighet, auktoritet”. Han menade att liberalismens krav på ”frihet” gått för långt och blivit samhällsnedbrytande, i dess ställe satte han ”ordning”, inom nationen. Inte sällan angreps överklassen för en klassegoism som försvårade nationalkänslans framväxt.
Unghögern vände sig också mot den parlamentariska demokratin, och skilde mellan en ytlig och en djupare folkvilja. Det är den ytliga folkviljan som, möjligen, kommer till uttryck i parlamenten, i kombination med de penningintressen som partierna är beroende av. Ochlokrati parad med plutokrati. Särskilt hos Norström finner vi en kulturkritik besläktad med Ortega y Gasset, där massan och maskinen ställs mot personligheten. Unghögern förespråkade idealism snarare än materialism, och hade ett eget alternativ till den moderna utilitarismen. Mot den ytliga hedonismen satte unghögern en pliktmoral, där njutning inte sågs som vägen till djupare lycka.
Kjellman tar också upp Kjelléns tankar kring nationen, och den svenska nationens kopplingar till nordisk ras, svensk natur och germansk gemenskap. Nationen är för Kjellén inte de nu levande inom Sveriges gränser, utan en organism där även de döda förfäderna och de ännu ofödda ingår. Mot invandring vände sig redan unghögern. Dess samhällsideal var både organiskt och differentierat.
Kjellmans studie innehåller ett par originella och särskilt intressanta inslag. Så tar han upp de kretsar i socialdemokratin som var unghögern närstående i vissa frågor, som en tyskvänlig linje och en positiv inställning till den svenska folkstammens bevarande. Här finner vi bland annat Bengt Lidforss och Richard Lindström, mycket av detta är åtminstone för mig nytt och spännande. Kjellman beskriver också Kjelléns historieteori, där olika styrelseskick följer på varandra. Det styrelseskick som Kjellén hoppades skulle följa på demokratin var principatet, uppenbart besläktat med Spenglers caesarism.
Det framstår alltså som en på många sätt givande världsåskådning, unghögern är väl värd en närmare bekantskap. Vi har här på många sätt att göra med svenska konservativa revolutionärer, ett helgjutet alternativ till liberalismen. Vad man kan notera är dock att det fanns en tendens till överpolitisering, en övertro på politikens möjligheter. Kjelléns betoning av staternas egoistiska natur får här betraktas som ett inslag i en materialistisk tendens. Överhuvudtaget finns en spänning mellan idealism och materialism i unghögerns tankegods man sannolikt inte var medvetna om, som ideal betraktade är ”nationen”, ”staten” och ”rasen” inte väldigt olika ”klassen” eller ”mänskligheten”. Om man jämför med sydeuropeiska konservatismer, eller med inhemska mystiker som Swedenborg och Hermelin.
Det som slår en under läsningen av Kjellmans studie är dess andra syfte, den fullständiga titeln är ”Unghögern och nationalsocialismens svenska ursprung”. Många av unghögerns män översattes till tyska, och i synnerhet Kjelléns geopolitik och svensk rasbiologi mer generellt tycks ha påverkat den tyska nationalsocialismen. Det är naturligtvis en intressant idéhistorisk frågeställning hur omfattande och avgörande detta inflytande var, men likheterna illustreras med långa citat av tyska nationalsocialister. Metapolitiskt är detta ett, diplomatiskt uttryckt, tveksamt grepp om målet är att återintroducera unghögern och popularisera dess idéer. Det hade varit bättre att inte koppla unghögern till hitlerismen på detta vis, vi är många som ser unghögern som intressant men nationalsocialismen som djupt problematisk. Unghögern påverkade även Per Engdahl, ett arv där en del av dess mer tveksamma sidor togs itu med. Bland annat genom kristna, europeiska och frihetliga element. Engdahl får ses som en bättre utveckling av unghögern än den som ägde rum i Tyskland, mer relevant för oss idag.
Intressant hade varit en jämförelse mellan unghögern och den nya högern. Här finns många likheter, och genom Per Engdahls europeiska initiativ en direkt släktskap. Så finner vi samma kritik av liberalismen, samma geopolitiska intressen och kritik av massans civilisation. Norström påminner exempelvis både om personalismen och y Gasset. Det större historiska perspektivet återkommer också, samma kritik av ”framsteget”, även om Spengler här ofta tagit Kjelléns plats. Rastänkandet har ofta gett plats för ett fokus på nationer, germansk gemenskap för europeisk. Detta samtidigt som den nya högern till skillnad från både unghögern och den tyska nationalsocialismen tvingats ta ställning till och hantera en på många sätt ny situation, med allt från postmodernismen och 1968 till välfärdsstatens mindre positiva effekter och ett nytt socialt landskap. Det framstår i varje fall som troligt att Kjellén och Molin, i likhet med de Benoist, gärna hade levt i ett samhälle med en marknad, men inte i ett marknadssamhälle.
Vi har under åren skrivit en del på Motpol om den inhemska politiska idétraditionen, den hugade kan söka på Engdahl, Molin, Kjellén, Hedin, Stenbock, Hermelin och Tigerstedt.
Om skribenten: Joakim Andersen
