I min hand ligger ett löv. Där är det.
På verandan står ett teleskop och på bordet intill står ett mikroskop. Det är i huvudsak linsernas slipning och placering i förhållande till varandra som skiljer dessa båda instrument, frånsett själva storleken förstås. Båda är fjärrseende.
Det är lätt att tro att de visar något utöver det normala, att de på något sätt öppnar dörren till nya världar, men så är det ju inte. De visar bara lite fler detaljer av den skapelse som hela tiden finns där, över och under oss.
Var tar det slut? frågar sig minsta barnunge. Längre än kvarkar och kvasarer kommer vi inte just nu, svarar kanske vetenskapsmannen, väl medveten om att det aldrig tar slut, åt någotdera håll.
Det finns inget sätt att rent fysikaliskt komma närmare oändligheten. Oändlighet delat med två är liksom fortfarande lika oändlig. Den låter sig inte delas upp i bitar, lika lite som Intet.
Vi kan studera hur många detaljer vi vill, och kan ibland ha praktisk nytta av våra studier, som när vi vill tillverka medicin eller rymdfarkoster, men vi är faktiskt inte en enda nanometer närmare Sanningen för det, inte om man med sanning menar att ha total kunskap. För ju närmare vi tittar, desto fler detaljer ser vi, utan ände. Vi kan samla på oss biljoners fakta om en atom eller en galaxhop, men mer än en bokstavligt talat oändligt liten del av dess sanning får vi inte.
Man kan lätt inbilla sig att naturvetenskapen sakta men säkert närmar sig en slutgiltig kunskap om i alla fall vissa företeelser. ”Snart vet vi allt som finns att veta om bakterien A”, kanske någon vill utbrista. Men det är fåfängan som talar, eller högmodet. Varje del i skapelsen rymmer dess ändlöshet.
***
Ett asplöv ligger i min handflata. Daggdroppar samlar sig på dess yta. Jag vet föga om de molekylära strukturerna, om dess tillblivelse eller var på trädet det satt. Icke desto mindre håller jag lövet i min hand, i sin fullständiga helhet. Allting finns där, paradoxalt nog. Och det är vackert.
Det är egentligen allt jag behöver veta.
//Nilrik