Har kulturen ett värde, eller är den en konsumtionsvara bland andra? Kan viss kultur vara bättre eller sämre än annan? Varför studerar vi historia, humaniora och klassiska språk? Detta är frågor som idag, i en era av förmodade självklarheter, sällan ställs. Tidigare generationer av européer tog dem däremot ofta på stort allvar. Bland dessa finner vi bland annat den engelske poeten och kulturkritikern Matthew Arnold (1822-1888).
Arnold för på många sätt tankarna till vår egen Geijer, han var en liberal borgare men hans var en liberalism av en äldre skola. Så var den idealistisk och nationalistisk, kombinerad med kännedom om historien. Det finns samtidigt tydligt moderna inslag hos Arnold, bland annat tron på ständig utveckling, universalistiska tendenser och en nationalstat som har ansvaret för utbildning och religion.
Kulturen
…culture is the disinterested endeavour after man’s perfection.
– Arnold
I vår tid talas det sällan om meningen med kulturen, för Arnold stod frågan i centrum. Han befinner sig någonstans mellan traditionen och den moderna världen i sitt svar, ett svar som är användbart som utgångspunkt i en kulturkritisk analys av vår samtid. För Arnold är kulturens uppgift människans fulländning, en fulländning som främst äger rum i det inre. Han är influerad av det klassiska idealet när han lägger till att det handlar om en harmonisk och proportionell fulländning, där alla sidor utvecklas. Dessutom är det en generell process, som bör beröra ett helt samhälles medlemmar snarare än bara några få. Detta enligt en logik snarlik den att jag inte kan vara fri om inte alla är det.
Arnold lånar begrepp från Swift för att precisera kulturens uppgift, det handlar om ”the two noblest of things, sweetness and light”. Han syftar här närmast på det sköna och på en högre form av intelligens. I vissa sammanhang talar han också om ”fire and strength”. Här ger han några nycklar för att värdera kultur i gemen, bidrar exempelvis populärkulturen till ”sweetness and light”?
– Matthew Arnold
Samtidigt finns det hos Arnold en reell udd mot det moderna samhället. Det värdefulla finner han i människans inre, det handlar om att vara snarare än att ha (för att återknyta till både Thiriart och Fromm). Det moderna samhället fokuserar istället på det yttre, på BNP, teknologiska framsteg, politiska modeller och liknande. Arnold kallar allt detta ”machinery”, och skriver:
It is the same fashion of teaching a man to value himself not on what he is, not on his progress in sweetness and light, but on the number of the railroads he has constructed, or the bigness of the tabernacle he has built.
Politik och kultur
Thus, in our eyes, the very framework and exterior order of the State, whoever may administer the State, is sacred; and culture is the most resolute enemy of anarchy, because of the great hopes and designs for the State which culture teaches us to nourish.
– Arnold
Samtidigt vänder sig Arnold mot den moderna världens tendens till över-politisering, identifierad av bland andra Mann och Cacciari. Även överpolitiseringen beskriver Arnold som dyrkan av ”maskineriet”. En särskild form av detta är jakobinismen, där politiseringen leder till sin logiska slutsats, ett brott med historia och tradition. Arnold beskriver den på följande vis:
…the signal marks of Jacobinism, its fierceness, and its addiction to an abstract system.
Han vänder sig samtidigt mot den brittiska tron på en frihet att ”göra vad man känner för”. Detta står i kontrast till kulturen:
In the same way the Times, replying to some foreign strictures on the dress, looks, and behaviour of the English abroad, urges that the English ideal is that every one should be free to do and to look just as he likes. But culture indefatigably tries, not to make what each raw person may like, the rule by which he fashions himself; but to draw ever nearer to a sense of what is indeed beautiful, graceful, and becoming, and to get the raw person to like that.
Detta innebär inte att han vill att staten ska tvinga på människor en viss uppsättning kläder, men att man bör vara ärlig med att en del kläder och beteenden är ovärdiga. Arnold påminner starkt om vår egen Per Engdahl i strävan efter en nationell kultur som i grunden är klasslös:
It seeks to do away with classes; to make the best that has been thought and known in the world current everywhere; to make all men live in an atmosphere of sweetness and light, where they may use ideas, as it uses them itself, freely, nourished and not bound by them. This is the social Idea; and the men of culture are the true apostles of equality.
Här finner vi en idealistiskt färgad kulturpolitik, där man inte betraktar vissa grupper som oförmögna att uppskatta det Arnold kallar ”sweetness and light”.
Filistrar, barbarer och populas
…would any amount of wealth be worth having with the condition that one was to become just like these people by having it?
– Arnold om filistrarna
Arnolds begreppsapparat är ofta intressant. Så indelar han britterna i de tre grupperna filistrar, barbarer och populas. Filistrarna är ofta medelklass, materialistiska och med en specifik, begränsad inställning till det religiösa. Arnold använder Henrik den åttonde som exempel:
…that double craving so characteristic of our Philistine, and so eminently exemplified in that crowned Philistine, Henry the Eighth, the craving for forbidden fruit and the craving for legality.
Han är medveten om denna grupps kvaliteter, men samtidigt dess brister. På liknande vis beskriver han barbarerna, ofta adel. Dessa värdesätter bland annat fysiskt mod, men saknar ofta djup.
Arnolds genomgång är intressant, men han tar samtidigt upp att det i de brittiska klasserna inte sällan föds ”aliens”. Dessa socialt atypiska individer är rentav tämligen många:
But in each class there are born a certain number of natures with a curiosity about their best self, with a bent for seeing things as they are, for disentangling themselves from machinery, for simply concerning themselves with reason and the will of God and doing their best to make these prevail; for the pursuit, in a word, of perfection.
Till denna grupp sätter Arnold sitt hopp vad gäller staten. Han menar att den goda, sanna staten förutsätter människor som sätter sig över sitt ”ordinary self”, som vägleds av kulturen. Som kritik av klassegoism är det en intressant tanke.
Hebraism och hellenism
En annan intressant begreppsapparat Arnold arbetar med är motsatsparet hebraism och hellenism. Han är medveten om hellenismens indo-europeiska rötter, och att hebraismen ursprungligen är semitisk, men ser ingen nödvändig konflikt mellan dem. Tvärtom har de båda samma mål som kulturen, människans fulländning. Deras metoder skiljer sig dock åt, och detta kan leda till problem. Arnold definierar dem på följande vis:
The uppermost idea with Hellenism is to see things as they really are ; the uppermost idea with Hebraism is conduct and obedience.
The governing Idea of Hellenism Is spontaneity of consciousness ; that of Hebraism, strictness of conscience.
Arnolds framstegstro kommer till uttryck i hans tolkning av historien, där han ser hebraismen som en nödvändig fas för att européerna skulle kunna fulländas. Samtidigt menar han att hellenismen hamnat för mycket i bakgrunden. Hans historieskrivning är i varje fall intressant, där han bland annat tar upp renässansens och reformationens förhållande till hellenism och hebraism, och de mer eller mindre goda människotyper de frambringat. Han kan om puritanismen säga:
The impulse of the English race towards moral development and self-conquest has nowhere so powerfully manifested itself as in Puritanism.
Men samtidigt är han medveten om dess begränsningar, och kan om USA skriva:
And as we have found that the strongest and most vital part of English Philistinism was the Puritan and Hebraising middle-class, and that its Hebraising keeps it from culture and totality, so it is notorious that the people of the United States issues from this class, and reproduces its tendencies, its narrow conception of man’s spiritual range and of his one thing needful. From Maine to Florida, and back again, all America Hebraises.
Den lägre formen av hebraisering kretsar kring det Arnold kallar fetischer, och han är medveten om att detta kan ta sekulära former. Så skriver han om frihandelsdogmatikerna:
…the spurious Hebraism of our free-trading Liberal friends, mechanically worshipping their fetish of the production of wealth and of the increase of manufactures and population.. what we want is Hellenism, the letting our consciousness play freely and simply upon the facts before us, and listening to what it tells us of the intelligible law of things…
Om vi med den lägre formen av hebraism menar en oförmåga att tänka fritt, och ett upphöjande av enkla begrepp till fetischer, är det uppenbart att mycket av dagens liberalism och politiska korrekthet också är uttryck för denna tendens. Vi behöver då även idag mer hellenism, en god syntes av högre hebraism och högre hellenism.
Sammantaget framstår alltså Arnold som en intressant bekantskap. Som utgångspunkt i en kulturkritik erbjuder han flera värdefulla uppslag. Detta inte minst i en era då en tidigare kulturkritisk vänster, med namn som Barthes och Pasolini, nästan helt övergett den djupare kritiken av populärkulturen och lägger fokus på ytliga saker som antalet ”rasifierade” i reklamfilmer. Detta innebär att vi har en populärkultur som inte analyseras eller ifrågasätts, trots att den är i bästa fall meningslös och i normalfallet skadlig och ovärdig. Arnolds tal om ”sweetness and light” och ”fire and strength” kan då tjäna som måttstockar när man bedömer de dumheter som utgör den moderna världens ständigt närvarande bakgrundsbrus, och skapar alternativ till dem.
Vi finner Arnolds mest kända verk som PDF här:
Om skribenten: Joakim Andersen
