Så har det då hänt. SD-ledningen har brutit med SDU, efter att de senare valde en för ledningen misshaglig ordförande. Det hela är både pinsamt och tragiskt, inte minst då man inte verkar bry sig om att ens ange några övertygande skäl till brytningen. I jämförelse med SD-företrädare i övrigt är det exempelvis ytterst sällan SDU-representanter skämt ut sig i sociala medier. Några exempel på hur SDU avviker från den officiella linjen klarar, eller bryr, man sig från ledningens sida heller inte om att ge. Det handlar kort sagt om maktpolitik. I de flesta partier finns det olika falanger med delvis olika visioner, men SD ska tydligen vara det toppstyrda undantaget i svensk politik.
Sista ordet är inte sagt i detta, det är fullt möjligt att SD-medlemmarna reagerar mot den allt mer obehagliga tendensen till diktatur inom partiet. I annat fall får man hoppas på ett nytt politiskt initiativ, både kvalitativt och kvantitativt torde de uteslutna nu ha nått en kritisk massa.
SD och metapolitiken
Oavsett vilket kan några råd ges, inte minst mot bakgrund av SD:s brister. SD är ett parti som de senaste åren kan sägas ha fått mycket gratis, på så vis att den förda invandringspolitiken mer eller mindre tvingar människor att rösta på partiet. Det finns kort sagt inga alternativ för den som ser invandringspolitiken som extrem eller problematisk. Men framgångarna kan visa sig vara byggda på lösan sand.
Detta då partiet, i synnerhet ledningen, visat sig oförmöget att bygga en folkrörelse och att föra en metapolitisk kamp. Oförmågan att bygga en folkrörelse beror delvis på toppstyrningen och rädslan för lokala initiativ, delvis på en beröringsskräck mot alla som kan antas avvika ideologiskt från partilinjen. Detta har lett till att SD har en parasitär relation till den etablissemangskritiska folkrörelse som idag växer fram, med alternativa medier, tankesmedjor, med mera. Vår verksamhet leder till att SD får fler väljare, men SD-ledningen vill inte ta i oss med tång.
Lika problematisk är oförmågan att verka metapolitiskt. Ett parti som strävar efter långsiktigt inflytande kan inte bara acceptera ett rådande konsensus, utan måste också verka för att förskjuta det. Med initiativ som ”antirasistiska mittenpartier”, ”socialkonservatism” och en ”nolltolerans” som bara gäller åt höger visar man emellertid att man inte förstått detta. Paul Gottfried har i en läsvärd artikel om amerikansk ”konservatism” analyserat denna oförmåga:
The establishment opposition will habitually move leftward, often taking up ideological positions previously held by its enemies (for instance, MLK idolatry or moderate feminism). This move builds consensus, to a certain degree, but it ultimately encourages the Left to venture on more boldly. The conservative movement has thus not simply been dragged along by the leftward drift of American culture; it has ensured the success of its putative enemies.
Man måste utveckla ett alternativ till etablissemangets konsensus, inte svälja det rakt av. Detta gäller i synnerhet etablissemangets begrepp, då språket styr hur människor tänker. Vad vi istället ser i SD är hur man försöker anamma de dominerande termerna och göra dem till sina (från ”Pride” till ”antirasism”).
Råd till SDU
For decades the movement’s power brokers have been blacklisting original and independent minds; and what has been lost from the public debate is a generation of serious critical thinkers on what is now the non-aligned Right.
– Gottfried
Vad kan man då ge för råd till SDU? Det är tydligt att SD-ledningens strategi har flera brister, och oavsett om SDU ersätter den eller startar något nytt kan det vara positivt att försöka identifiera dessa brister och hitta alternativ till dem.
Den första bristen är toppstyrningen. Mot denna bör SDU ha, och har redan idag, en frihetlig framtoning. Den andra bristen är ointresset för europeisk politik som idag dominerar SD. Mot detta bör SDU ha, och har redan idag, en mer europeisk framtoning. Den tredje bristen är oförmågan att presentera positiva alternativ. De facto genomsyras många sverigedemokrater av rädsla, kombinationen av rädsla och bristande politisk skolning leder lätt till identifiering med auktoriteter (”heja Jimmie!”). Man vet vad man är mot, men inte vad man står för eller vem man är. Här behövs ett mer positivt fokus på identitet, bildning och historia, ett sådant fokus kan mycket väl vara inkluderande och förenligt med en öppen svenskhet.
Sammantaget gratulerar vi i varje fall SDU till valet av ordförande och önskar lycka till framöver.
Relaterat
Björn Herstad – Vägval höger
Fria Tider – Inte längre ett demokratiskt parti
Paul Gottfried – The Logic of the Conservative Purges
Om skribenten: Joakim Andersen
