Thomas Mann (1875-1955) räknas allmänt som en av 1900-talets stora författare. Han tillhörde den hanseatiska patricierätten Mann, men på moderns sida hade han också portugisiskt påbrå. Mann upplevde 1900-talets stora kriser, massamhället, världskrigen, Weimarrepubliken och Tredje riket, och flera av hans böcker tar upp teman som sjukdom och död. Ofta ställer han diagnoser av det moraliskt och andligt sjuka Västerlandet, och i synnerhet den klassiskt bildade bourgeoisiens försök att hantera situationen.
Politiskt kan Mann anses ha genomgått två motsatta faser, men man kan mellan dessa också finna en viss kontinuitet och logik. Under Första världskriget skrev han En opolitisk mans betraktelser, där han ställde den organiska tyska kulturen och dess själ mot västmakterna. Bitvis är den överspänd och tendentiös, som den mesta krigspropagandan, men där finns också en kulturkritik som är givande än idag. Denna kulturkritik riktar sig mot massamhället och dess själlösa, kulturfientliga och hyper-politiserade drag. Det är alltså en kulturkritik som för tankarna till Ortega y Gasset och Massimo Cacciari. I en tid då allt gjorts till politik har den ”unpolitische” Mann fortsatt värde.
Senare vände sig Mann med kraft mot Hitler. Detta kan ses som ett brott med hans tidigare stöd för ett auktoritärt Tyskland, men där finns en logisk kontinuitet om man som Mann ser Hitler som ett brott med den tyska kulturen (och därmed även en farlig hybrid av tysk kultur och västlig hyper-politisering).
Några intressanta teman hos Mann är konsten och blodet. Dessa teman var det många som brottades med under tidigt 1900-tal, och Manns hantering av dem belyser en bredare zeitgeist. Samtidigt ger de inblickar i en betydande alienation, med flera förtecken.
Blodet
Mann tillhörde en hanseatisk patricierätt, men samtidigt hade han genom sin mor sydländskt påbrå och hans fru tillhörde en framgångsrik, sekulariserad judisk familj. Blodets betydelse spelar en central roll i flera av hans böcker. Völsungarnas blod förargade flera av hans svärsläktingar, då han där skildrar en tysk som gifter in sig i en judisk familj. Mann tar där även upp sådant som assimilering, att inte känna sig hemma i det nya samhället, och ett incestuöst förhållande mellan två syskon. Även konsten och konstnären tas där upp, liksom dekadensen och synen på det banala och alldagliga.
Völsungarna är emellertid en kort novell, och Mann behandlar temat mer på djupet i Döden i Venedig och Tonio Kröger. I synnerhet Tonio Kröger knyter an till tidstypiska tankar om blod och ras, till namn som Günther, Clauss, Evola och Nordenstreng. Man var under denna tid inte bara intresserad av de nationer som utgör Europa, utan även av de rasliga grupper dessa nationer består av. Fysiska antropologer hade identifierat bland annat de nordiska och fäliska underraserna i norr, den västliga eller mediterrana i söder, den baltiska, den alpina, med flera. De fysiska skillnaderna mellan dessa var uppenbara, men många menade att dessa normalt åtföljdes även av psykiska skillnader (därav Clauss raspsykologi, tydligt inspirerad av Husserl).
Tonio Kröger utgår från denna världsbild. Huvudpersonens far tillhör en stabil tysk ätt, men hans mor är sydländsk och han växer upp omgiven av tyskar. ”Två själar” lever i hans bröst. Det är intressant att Mann här anknyter tydligt till de beskrivningar Clauss ger av den nordiska respektive den sydliga psykologin (Mann skiljer inte mellan nordiskt och fäliskt). De blåögda nordbor Tonio växer upp bland skildras som naturliga, respektabla, kontemplativa och grundliga, medan hans mors arv skildras som mer hetlevrat men också mer konstnärligt. Den unge Tonio skriver exempelvis vers, något de andra barnen överhuvudtaget inte förstår.
Samtidigt låter Mann ana möjligheten till en syntes även för den som har två själar bosatta i sitt bröst. Tonio färdas norrut, till det symboliskt nordiska Danmark. Under resan för Mann in de många symbolladdade detaljer som bidrar till att göra hans berättelser så fängslande. Under båtresan till Danmark får Tonio sällskap av en isbjörn och en tiger, vilka ”vrålar under däck” när elementen ansätter fartyget. Isbjörnen kan här ses som en symbol för det arktiskt nordiska, tigern för det närmast tropiskt sydländska, stormen som inte endast fysisk. Tonio förenar i varje fall efter resan till Danmark båda sina sidor, kälkborgaren med konstnären, sydlänningen med nordbon.
Även Döden i Venedig är symboliskt fascinerande, och följer en ensam konstnär under en avgörande resa i främmande land. Här är det emellertid en åldrad man, Gustav von Aschenbach, som lämnar sin inrutade tillvaro och beger sig till Venedig. Manns bisexualitet, länge okänd, är här än tydligare än i Tonio Kröger, Aschenbach faller handlöst för en ung gosse. I början är hans intresse estetiskt, men gradvis ersätts det av nedbrytande besatthet av mer liderlig karaktär.
– Aschenbach
Här rör sig Mann närmare Evolas, och i förlängningen Bachofens och Wirths, tankar kring ”race of spirit”, alltså olika sätt att förhålla sig till det gudomliga. Evola talade här om en heroisk-solär ”ras”, en demeteriansk, en tellurisk, en afroditisk, med flera. Inflytandet från Nietzsche är här också tydligt, med det dionysiska och det apolliniska. von Aschenbach har stått närmare det apolliniska, han har genom fasta rutiner och disciplin lyckats bli en framstående konstnär trots att han i grunden har en begränsad reservoir av skapande kraft. Men i Venedig konfronteras han med det dionysiska, med besatthet och avindividualisering. Mann använder sig här av en uppsättning fascinerande mytiska och symboliska grepp, där det är svårt att avgöra vad som är slump och vad som är demoniska eller gudomliga ingripanden. Ödesmättade symboler han använder sig av är bland annat rödhåriga människor, kolera, Ganges och tigrar, Dionysos beskrivs också ibland som en gud från Asien. Symboliken här är fascinerande även på ett historiskt plan, där von Aschenbach får representera ett kraftlöst Europa utsatt för ett närmast tropiskt hot, avindividualiseringens lockelser.
Konsten
Många brottades med frågan om konsten och konstnären under tidigt 1900-tal. Idag spelar sådana diskussioner mindre roll, inte för att de har avgjorts utan för att samhälle och kultur banaliserats. De civilisatoriska sjukdomar Mann beskrev är långt framskridna. Men för ett sekel sedan betraktades frågan om konsten, om form och natur, om dionysiskt och apolliniskt, av många som livsavgörande. Ekelund brottades med syntesen av germanskt och antikt, Tigerstedt med frågan om form eller natur. Hos Tigerstedt och hans krets gav valet av formen upphov till en finlandssvensk fascism.
Det utanförskap Mann beskriver grundat i blod och bisexualitet, kompletteras med en alienation som hänger samman med konstnärskapet. Detta blir särskilt tydligt i Tonio Kröger. Där tvillingarna Sieglinde och Siegmund Aarenhold i Völsungarnas blod med förakt avfärdat de ”banala”, är Tonio mer tveksam till den gåva han fått. Han är född konstnär, och detta är att betrakta som ett märke i pannan som skiljer honom från andra människor. Om det är en gåva eller en förbannelse, rentav ett lyte, är svårt att avgöra. Med grekiska termer kan konstnären också ses som ”musernas offer”.
Så menar Tonio att konstnären har mycket gemensamt med brottslingen. Han beskriver en bankir som skrivit vers, denne bankir var även brottslig. Tonio säger:
En bankir, som skriver noveller, det är en sällsynthet, inte sant? Men en icke brottslig, en oförvitlig och solid bankir, som skriver noveller – det förekommer icke.
Samtidigt beskriver han en konflikt mellan konsten och livet, det vardagliga livet. Denna konflikt löses endast därigenom att ”man måste vara död för att helt och fullt vara en skapande konstnär”. Liknande resonemang om konsten och anden finner vi också i Döden i Venedig, liksom hur förödande det sköna kan vara. Även vad gäller konsten låter Mann dock ana en syntes, och en försoning mellan bohem och kälkborgare.
Sammantaget finns det alltså flera intressanta teman i Manns författarskap, ett författarskap som också är högtstående i sig. Hans förmåga att fånga vardagliga detaljer och intryck är god, liksom hans förmåga att föra in symbol och myt i tillsynes helt realistiska historier.
Mer Mann
Michael Nordlind – Thomas Mann som konservativ revolutionär
Om skribenten: Joakim Andersen
