Stefan George (1868 1933) var på sin tid en av Tysklands mest hyllade och inflytelserika poeter. Idag är han näst intill bortglömd, vilket främst beror på att han i likhet med de flesta av sin tids antimaterialistiska och aristokratiska gestalter kopplats till nationalsocialismen genom en form av ”guilt by association”. Detta är orättvist, då han undvek kontakter med NSDAP och utsattes för en hel del hån av olika partimedlemmar, men det är först och främst tragiskt då det innebär att vår tid går miste om odödliga dikter och en aristokratisk gestalt som skulle kunna inspirera många.
Om jag som tjugoåring rått över 20.000 trogna soldater, hade jag jagat samtliga Europas potentater på porten. I varje annat århundrade än det nittonde hade jag blivit inspärrad.
– Stefan George
Stefan George föddes i Rhenlandet, i den historiskt fransk-tyska gränsregionen. Han var ett egensinnigt barn, som tidigt skapade egna språk och i sin lek med kamrater byggde drömvärldar och märkliga riken. Den unge George var dragen till den samhällsomstörtande anarkismen, något som förmodligen hängde ihop med hans romantiska ådra och det utanförskap han känt som katolik under Bismarcks anti-katolska kampanjer. Som ung hade han nära kontakter med de franska symbolisterna och dekadenterna, och kände både Mallarmé och Verlaine. Redan här fanns ett elitistiskt inslag (som utforskats mer av Camille Paglia). Trots att Mallarmé och många av hans kollegor publicerades i anarkistiska tidskrifter hade de en inställning till konsten som innebar att den måste skyddas från ”pöbeln”. George delade deras syn på ”konst för konstens egen skull”.
George översatte bland annat Baudelaire till tyska, och sågs till en början som en ”fransk” diktare, en som förmedlade den franska poesin till Tyskland. Gradvis kom han att bli mer ”tysk” i sin poesi, och fick en ställning som närmast kan likställas med en tysk profet. Han förde i sina dikter fram historiska gestalter som tidlösa alternativ och förebilder i en urspårad materialistisk era, och gestaltade genom sin egen person också diktarfursten som förebild. George byggde noggrant upp både sin offentliga person och sin ”krets”. Hans privatliv förblev privat, då han ansåg att detta bidrog till hans mystiska aura. Han ansåg sig påminna om Dante, och förstärkte dessa likheter både genom kläder och beteende. Samtidigt insåg han betydelsen av en ”krets” av likasinnade och beundrare, och omgav sig med några av tidens främsta personer. George insåg också betydelsen av en grupp av vänner för sin egen skull, och menade att det var bristen på vänskapens trygghet som drivit Nietzsche till vansinnet. Han fick också hjälp i sin karriär genom sina många vänner och kontakter. Konstnären Melchior Lechter hjälpte honom att finna den rätta stilen på böcker och omslag, Wolfskehl hjälpte honom att träffa viktiga personer, et cetera.
Hans dikter är mycket visuella, och målar skickligt och fängslande upp bilder och landskap. Ord som ”gyllene” och ”purpur” används ofta, liksom ord som får läsaren att associera till svunna epoker och exotiska länder (som exempelvis namnen på historiska gestalter). Samtidigt finns en kontrast mellan det världsliga och det som är högre, liksom en tragisk insikt i det världsligas förgänglighet. Man kan också identifiera ett hedniskt etos.
Georgekretsen och arvet från Hellas
Stefan George beskrivs av sin eftervärld ofta som en homosexuell diktare. Thomas Karlauf finner i sin biografi att så också var fallet. Efter ett misslyckat försök med Ida Coblenz hade George relationer med andra män. Samtidigt hade han en aristokratisk och distanserad grundton i sin poesi, som innebar att han inte skildrade fysisk kärlek. Detta gör att hans dikter av samtiden lika gärna kunde uppskattas som hyllningar av manlig vänskap eller ungdom. På samma sätt som Georgekretsen genom sina många tysk-judiska medlemmar visar på ett alternativt sätt att förhålla sig till sitt tysk-judiska arv, visar den alltså också på ett annat sätt att relatera till sin sexualitet.
Det som för en modern läsare kan vara svårast att hantera är i så fall Georgekretsens kult av ”Maximin”. Maximin var en yngling som efter sin död kom att hyllas i religiösa termer av kretsen. Man kan tolka detta som en hyllning av en representant för den tyska ungdomens dygder, inte minst då det ägde rum under en tid då denna fick en allt större betydelse och självkänsla. Något märkligt upplevs det ändå, och gjorde så också under Georges egen tid.
Georgekretsen och politiken
George kom i sin diktning alltmer att föra fram en heroisk och anti-materialistisk vision, och hans syn på det småborgerliga samhället, med dess kapitalism och demokrati, var negativ. Thomas Karlauf jämför i sin biografi om George hans världsåskådning med de såkallade konservativa revolutionärerna, och finner flera likheter. I likhet med dessa var Georges historiesyn cyklisk snarare än linjär, och han delade deras negativa syn på den anglosaxiska ”krämarmentaliteten” och dess materialism. Han var också negativ till Weimarrepubliken. Detta förhindrade inte att han reagerade starkt på Spenglers determinism, eller att Moeller van den Bruck ansåg att han var ”otysk”.
Intressant är Georges kontakter med samtida akademiker som Max Weber och Georg Simmel. Karlauf hävdar att Weber i sina teorier om hur karisman kunde vara ett sätt att bryta ur den rationalismens järnbur som det västerländska samhället fastnat i, inspirerades av George och dennes ställning i sin krets. Tidigt hade George kommit att kallas ”mästare” av de sina. En del av deras brev till honom framstår för våra ögon som patetiskt undergivna, men det är sammantaget ett intressant historiskt exempel på en genuint hierarkisk och elitistisk krets.
Georges elitism innebar att hans vision av ett nytt tyskt rike inte var knutet till darwinistiska eller modernt nationalistiska tankar om folk. Hans krets inkluderade således flera tyska judar, bland dem Karl Wolfskehl och Ernst Kantorowicz. Wolfskehl myntade det inom Georgekretsen populära begreppet ”Geheimes Deutschland”, som sammanfattade visionen av ett ”inre” Tyskland bortom det materialistiska och demokratiska samhälle som var dominerande på ett ytligt plan. Även Kantorowicz, som i sin ungdom bekämpat både polacker och kommunister, populariserade dessa tankar genom sin biografi om den medeltida kejsar Fredrik. George avstod från alla offentliga betygelser och priser från det Tredje Riket, och stämplades efter sin död ofta som ”otysk” och ”judevänlig”. Det var också en av medlemmarna i Georgekretsen, von Stauffenberg, som 1944 kom att avrättas för att ha försökt spränga Hitler i luften. Samtidigt såg George fransmännens användande av afrikanska trupper i ockupationen av Tyskland som ett brott de i framtiden skulle få betala dyrt för. Han är alltså svår att passa in i moderna politiska kategorier, i likhet med exempelvis Julius Evola var han först och främst aristokrat i sin världsbild. George insåg också att om han skulle bli något av en tysk ”profet” måste han undvika att bli alltför inblandad i det dagspolitiska.
Att läsa Stefan George
George rör sig med mer eller mindre romantiska och gotiska teman, och bygger upp världar som för tankarna både till fantasylitteratur och medeltida ballader. Det är alltså dikter som skulle kunna tilltala en nutida publik, inte minst en publik som på grund av en mer aristokratisk smak redan läser Jünger och Mishima. Problemet är otillgängligheten. Karlaufs biografi är på tyska, och på internet hittar man heller inte så mycket. Madeline Rundsten har gett ut en samling av Georges dikter på danska under namnet ”Den dode stad”. Samlingen är omfattande, men intrycket störs något av Rundstens egna kommentarer (där bland annat Obama jämförs med Georges Messiasfigurer). Man får ändå intrycket att även George, liksom Evola och Jünger, börjat bli föremål för ett gradvis växande intresse.
Om skribenten: Joakim Andersen
