Den italienske traditionalisten Julius Evola (1898-1974) är en obligatorisk bekantskap för varje antiliberal. Även om man inte till fullo instämmer i allt han skriver, levererar han en kritik av den moderna världen som är förankrad i en logisk och helgjuten världsåskådning. En världsåskådning som dessutom varit den normala under större delen av mänsklighetens historia (och än idag är det i stora delar av världen, även om den i Europa numera går under namnet ”traditionalism”). Evolas antimodernism är också mycket konsekvent, och inkluderar bland annat en negativ syn både på demokrati och totalitarism, en kritik av feminismen och psykoanalysen, liksom ett alternativ till den fixering vid det materiella som genomsyrar både kapitalismen och socialismen. Hans antimodernism innebär också att hans syn på sådant som modern nationalism har flera förbehåll.
Evola levde ett händelserikt liv. Han var i sin ungdom dadaistisk konstnär, idealistisk filosof och en av de ledande i den ockulta Ur-gruppen, och deltog i Första världskriget. Under den fascistiska eran kritiserade han öppet det han såg som misstag i Mussolinis politik, men han anlitades också att skriva mer eller mindre officiella verk om raslära. Han träffade den rumänske ledaren för Järngardet, Codreanu, som gjorde ett starkt intryck på honom, och hade kontakt med flera SS-män och tyska politiker i ett försök att påverka Tysklands politik i en mer positiv riktning. Men han publicerade också den tysk-judiske poeten Wolfskehl (tysk patriot och medlem av Stefan Georges antidemokratiska krets, men sedan 1933 i exil). Bland hans influenser kan nämnas högerradikala judar som Weininger och Michelstaedter liksom den afro-europeiske ockultisten Pascal Randolph. I den mån detta framstår som självmotsägande beror det på att Evolas världsåskådning endast delvis överlappade moderna ideologier. Han var inte fascist, och heller inte nationalsocialist (och kritiserade bland annat båda rörelsernas populism, liksom den senare rörelsens rasfetischism och behandlingen av judarna när denna blivit känd). Men han var definitivt inte liberal eller socialist heller, och såg en positiv potential i Axelmakternas antiliberala program och det återupplivande av den legionära andan som bland annat fick hundratusentals italienare att lojalt fortsätta kämpa för sina allierade och sin heder i ett skede då kriget uppenbart redan var förlorat. Detta var något helt nytt i Italiens historia, noterade Evola.
Evola blev rullstolsbunden efter en bombräd, men fortsatte efter kriget att aktivt verka för sina traditionella ideal. Han såg till en början framväxten av en neo-fascistisk miljö med traditionella inslag som lovande, och samarbetade bland annat med aristokraten och krigslegenden Borghese. Evola kom också att betraktas som en ledande ideolog av grupper i miljön, och för dessa skrev han Men Among the Ruins, en samling råd för politiska militanter i efterkrigssituationen.
Evola skrev flera böcker om bland annat hermeticismen, Graalmyten och buddhismen, och beskrevs som en auktoritet av både Assagioli, Burckhardt och Eliade. Andra skrifter var mer tydligt politiska. Samtidigt utvecklades Evola under sitt liv. Ungdomens anti-kristna Pagan Imperialism kom att balanseras av en mer realistisk syn på hur urkristendomen hade anpassats till europeiska traditioner och blivit katolicismen. De råd till neo-fascistiska aktivister, krigarnaturer, Evola gav i Men Among the Ruins kompletterades med råd till ”differentierade personer” i Ride the Tiger. Detta kan bli förvirrande för läsaren, då Evola kan tyckas säga emot sig själv.
Det är därför värdefullt att Integral Tradition Publishing översatt och gett ut Evolas ”intellektuella självbiografi”, The Path of Cinnabar. Någon typisk självbiografi är det inte, Evola är ingen narcissist och fokuserar på händelser i sitt liv enbart i den mån de påverkat hans intellektuella utveckling och de böcker han skrivit. Trots detta är det en fascinerande bok. Evola tar upp hur olika tänkare påverkat honom, bland annat traditionalisten Guenon och ockultisten Reghini. Många intressanta namn passerar revy, såsom Bachofen, Blüher, Jünger, Spengler och Wirth. Evola beskriver hur han steg för steg utvecklade sin världsåskådning. Vi får veta hur han upptäckte den traditionella historiesynen, distinktionen mellan ktonisk och hyperboreansk andlighet, farorna med spiritualism, och de konservativa revolutionärerna i Tyskland. Sådant som skillnaderna mellan honom och Guenon tas också upp, där Evola var mer skeptisk till kristendomens potential och överhuvudtaget fokuserade mer på handling än kontemplation.
SolGuru har skrivit en initierad recension av Path of Cinnabar, där bland annat Evolas syn på kristendomen och familjelivet tas upp. Det finns en mängd intressanta teman i boken, här ska endast ett par av dem tas upp.
Anark och anti-bourgeois
Evola nämner i boken att hans ”personliga ekvation” präglades av två drag. Å ena sidan en strävan efter transcendens, en distans till det vardagliga. Å andra sidan hans ”krigarnatur”. Denna kombination går som en röd tråd genom Evolas handlande och skrifter, och fick honom tidigt att vända det etablerade, borgerliga, samhället ryggen. Han fullföljde aldrig någon utbildning som gav honom en titel, och bildade heller aldrig familj (det senare får, som SolGuru också är inne på, ses mer som ett personligt val än en nödvändig följd av traditionalismen).
In my youth – and this is something that I am far from disowning – I was right at the forefront of those ”going against the mainstream”: first I followed Papini, when in the pages of Lacerba he was writing as an anarchist, nihilist and anti-bourgeois individualist; then, after the First World War, I became the chief Italian representative of Dadaism, a movement that to this day remains unsurpassed in the radicalism of its attempt to overturn not only the world of art, but all aspects of life.
Något man lätt missar vid mötet med Evola är att han till en början var en radikal ”anarkist”, en anti-borgerlig individualist som sedan gradvis upptäckte den världsåskådning som ligger till grund för traditioner som alkemin och tantrismen, och myter som de romerska och Graalmyten. Som pseudo-religiös, politiskt korrekt, ”anarkist” kan man lätt tolka Evolas utveckling som ett ”avfall”, man missar då den röda tråd som faktiskt finns där. Evola medger själv att det var ungdomliga överdrifter, men hans skildring av de tantriska kaulas och viras får Nietzsches övermänniskodrömmar och Stirners ”egoism” att framstå som pinsamma, diffusa och väldigt ”1800-tal”. Detsamma gäller hans beskrivningar av sådant som hur pytagoréerna menade att människan genom invigning kan bli en gud, eller hur alkemisterna ansåg att deras ars regia gjorde dem till kungar. När man först upptäcker Evola kan dessa inslag lätt leda till en naiv hållning som påminner om Nietzsches övermänniskoideal, men det brukar balanseras med tiden och är oavsett vilket att föredra framför de moderna alternativen.
Detta var, i förbigående sagt, också ett av de inslag som fick mig att intressera mig för Evola till att börja med. Hans skildringar av traditionella eliter, både ksatriyas och alkemister, satte dem i ett begripligt sammanhang, där det snarare handlade om självförverkligande och självkontroll än ”utsugning” (han förnekade heller inte att alla system kan degenerera med tiden). Det har hävdats att Evolas tankar går ut på ”hjältedyrkan”, realiteten i detta skulle i så fall vara att han ställer frågan om vilken världsbild som låg bakom mytiska och historiska hjältars liv, om resultaten av den världsbilden är bättre än resultaten av dagens, och om det är möjligt att leva på ett liknande sätt idag. För att göra en lång historia kort är myterna om Gilgamesh, Oden eller Achilles både mer komplexa och betydligt mer givande än en Krapotkins eller, än värre, en Schymans, moralistiska kollektivism. I varje fall om man eftersträvar självförverkligande på riktigt.
Evola var anti-bourgeois hela sitt liv, och menade bland annat att det var ett tecken på förfall när den äldre Jünger inte längre stod för ungdomens slagord ”better delinquent than bourgeois”. Efter att han dragit slutsatsen att politisk aktivism i vår era inte har mycket att erbjuda utvecklade han också sina tankar kring ”högeranarkister” mer i detalj. Detta är dock återigen en personlig åsikt från hans sida, och det är möjligt att vi idag har andra förutsättningar.
Det finns ett nihilistiskt drag hos Evola, som förmodligen bidragit till att han uppnått en viss popularitet i vissa ungdomsmiljöer. Det återkommer i hans sakliga beskrivning av sådant som den indiska ”vänsterhandsvägen”, av droger, och av den sexuella revolutionen. Det förvånar heller inte att han läses av camorrister som Giuseppe Misso.
Metapolitik
I then argued in the book that if any hope still exists to unify Europe, this lies in the prospect of an alliance between two categories of men who, across the continent, are ”standing among the ruins”. The first category is that of the members of the ancient European families, who ought to prove worthy of their name… The second category I identified with all the individuals who have experienced the destruction…. without succumbing; individuals aware of the illusory nature of past and present ideologies, possessing a greater sense of reality, and capable of pure action.
The scenario I proposed, therefore, was comprised of the following elements: a Right wing elite; groups ready for action; a political party playing a contingent and tactical role.
Både i sina tankar om ”the occult war” och partiers roll, påminner Evola om metapolitiska resonemang från den Nya Högern och Gramsci. Han är väl medveten om att den partipolitiska kampen bara är en del i kampen om makten i ett samhälle, och noterar att kommunisterna insett detta sedan länge. Lika viktigt är att skapa en fast kärna, en Orden, som kan påverka samhället på flera nivåer.
Evolas tankar om metapolitik är dock inte lika utvecklade som exempelvis den Nya Högerns (tankarna om en allians med den gamla aristokratin var exempelvis inte realistiska), och mot slutet av sitt liv misströstade han om möjligheterna att förändra samhället överhuvudtaget. Råden i Men Among the Ruins är däremot fortfarande av stort värde för nya generationer av antiliberaler. Det förutsätter dock att man kan läsa kritiskt. Evolas råd i Men Among the Ruins är inte identiska med de råd som 1800-talets antiliberaler gav, eftersom förutsättningarna förändrats. På samma sätt är vår situation en annan än det italienska 1960-talets, och vi måste därför också anpassa våra strategier därefter.
Sammantaget är alltså Path of Cinnabar en mycket värdefull bok. Man bör inte börja med den, utan hellre med Revolt Against the Modern World. Därefter bör man fortsätta med Men Among the Ruins och sedan Metaphysics of War, Eros and the Mysteries of Love eller Doctrine of Awakening, beroende på vilken aspekt man är mest intresserad av. Ride the Tiger är däremot en svårläst bok, och bör först läsas när man satt sig in i några av Evolas övriga verk.
Läs:
Om skribenten: Joakim Andersen
