Häromdagen tog vi upp svinets roll bland våra förfäder, vid sidan av björnen länge betraktat som ett kungligt djur. Deras roll har sedan dess i hög grad övertagits av lejonet, ett numera centralt djur i både nordisk och europeisk heraldik. En intressant studie av lejonets svenska kulturhistoria är Ingvar Svanbergs rikt illustrerade Svenska lejon.
Svanberg beskriver lejonet i naturen, nämner att det sista vilda berberlejonet sköts av tjuvjägare 1922 i Marocko och att det finns en spillra om 400 individer i Gujarat. Det fanns in i historisk tid lejon i Europa, vi möter dem bland annat i myten om Herakles och det nemeiska lejonet (den i den nya högern bekante Boris Nad har skrivit om planer på att återintroducera lejonet på Balkan). Svanbergs fokus ligger på lejonet och Nordeuropa. Så nämner han att redan runstenar pryddes av lejon, och beskriver hur lejonet genom Bibeln också blev mer känt i norr. Redan under medeltiden ersattes björnen av lejonet som djurens konung, lejonet blev då samtidigt en viktig heraldisk symbol. Detta inte minst i Norden.
Ett lejon sover i varje tapper mans hjärta.
– turkiskt ordspråk
I sydligare delar av Europa var djurhetsningar med bland annat lejon populära under medeltiden, i Norden var det mer ovanligt. Inför kröningen av Erik XIV var det tänkt att lejon skulle importeras och hetsas mot andra djur, något som inte tycks ha blivit verklighet. Vid hovet fanns dock under perioder både lejon och andra exotiska djur, bland annat dromedarer och drottning Kristinas pigmördande leopard. Karl XI hade ett omfattande menageri, där bland annat en isbjörn ingick.
– Claire Heliot
När vi närmar oss modern tid var kringresande menagerier populära, ofta med inslag av cirkusverksamhet. Detta förbjöds 1918, men cirkusar med exotiska rovdjur var fortsatt tillåtet. Intressant är att det redan tidigt fanns kritik mot djurens förhållanden i dessa, omtanke om djur är alltså inte en så modern företeelse som man kan föreställa sig. Svanberg beskriver i varje fall både menagerier och cirkuslejon, och tar bland annat upp den kända rovdjursdomptören Claire Heliot.
Lejon som exotiska husdjur
Man kan knappt tänka sig en älskvärdare varelse än ett på detta sätt tämjt lejon…
– Alfred Brehm, 1800-talszoolog med tamt lejon
Man kan ha delade meningar om den strikta lagstiftning som gäller exotiska husdjur i Sverige jämfört med situationen i USA, men ett uttryck för den egalitära och terapeutiska staten är det. Svanberg beskriver situationen innan detta, då det inte var alldeles ovanligt med tama lejon, pumor och tigrar. Mest känd torde ingenjören Sigvard Berggrens Simba vara, grunden till Borås Djurpark.
Sammantaget är det alltså en fascinerande, väl researchad, studie av lejonets relation till svenskarna. Svanberg går inte så mycket in på lejonets heraldiska och symboliska roll, det torde vara känt att det ofta betraktats som ett kungligt djur, inte sällan en beskyddare av ett folk eller en dynasti. Paret Moder Svea och Göta Lejon i svensk symbolik är här synnerligen intressant, inte minst då det också representerar båda de folk som ingår i svenskarnas etnogenes, liksom deras feminina och maskulina sidor. Spår av kasttänkande finner vi också i den medeltida synen på lejon och hyenor, ädelt och oädelt, i synnerhet vad gäller leucrottan. I den symbolik och de myter som finns kring lejonet, detta kungliga och ädla djur, finns många nycklar till en både traditionell och indo-europeisk världsbild och ett därtill knutet människoideal. Svanberg går inte så mycket in på detta, men en spännande bok är det oavsett.
Om skribenten: Joakim Andersen
