Strindberg är en av de mest givande svenska författarna, det säger något om vår samtid att någon motsvarighet inte finns idag. Inte minst är han en mästare vad gäller att identifiera den korrupta aspekten av svensk offentlighet, kombinationen av konsensus- och strebermentalitet som gjort så mycket skada under modern svensk historia. Idag har vi att göra med politiskt korrekta byråkrater, journalister beroende av presstöd och ”entreprenörer” med avtal med staten, men fenomenet är egentligen betydligt äldre.
Götiska rummen
…av dessa fem miljoner äro endast en miljon män mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000 ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000.
– Götiska rummen
Strindberg massakrerar sådana element bland annat i Det nya riket och Götiska rummen, hans beskrivning för på många sätt tankarna till Paul Gottfrieds analys av ”den terapeutiska staten” och ”den nya klassen”. Så skriver han i Götiska rummen:
Hela adeln, över- och medelklassen äro till största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna. Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje ”bättre persons” ideal.
Den akademiska världen beskrivs som ett sätt att få ett ämbete, samtidigt som betydelsen för karriär och ekonomi av förmågan att fjäska för rätt kretsar beskrivs tämligen ingående. Ett drygt sekel skiljer oss från Strindberg men centrala förklaringar bakom svensk offentlighets tendens att skräna i kör finns här, oavsett om det sedan skränas om invandring eller Ryssland.
Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika (fastän de voro så olika); det var den falska tesen.
– Strindberg om egalitarismen
Götiska rummen är annars en svagare roman än Röda rummet, även om den delvis är en fortsättning på den (Arvid Falk dyker exempelvis upp i periferin). I centrum står doktor Borg, nu en gammal liberal som förvirras av den nya tidens radikalism och ofrivilligt hamnar bland de konservativa. Kring honom rör sig andra personer, men det starka inslaget av idéroman gör att dessa inte berör. Samtidigt är Strindberg fortfarande väldigt träffsäker och rolig i sina personbeskrivningar. Så beskriver han en girig präst (”mot sina fiender som ett rytande lejon; och församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga”) som doktor Borg just läst lusen av:
Han blev mållös sittande i soffan och var svart i ansiktet lik en slaktad svart tjur.
Strindberg tar upp den zoologiska världsbildens kris, han lyfter fram Nietzsche, Langbehn och Lombroso, men också katolicism och ockultism. I synnerhet teosofin, Peladan och Swedenborg behandlas, liksom övernaturliga fenomen som aura och själarnas förbindelser. Det är inte omöjligt att en Strindberg som levt något längre kommit att intressera sig även för Guenon och traditionalismen, istället för som nu främst teo- och ariosofi och Swedenborg. Men det är kontrafaktiska spekulationer.
Det är hur som helst ingen politiskt korrekt Strindberg vi här möter. Han förhånar å det häftigaste djurvännerna, i synnerhet hundvännerna. Relationen mellan könen beskriver han som präglad av hat snarare än kärlek, överlag framstår ett lyckligt samliv som en omöjlighet. Kvinnor beskrivs konsekvent som onda och härsklystna, drivna av det svartaste ressentiment:
…det är så mycket som förnedrar omärkligt. Att hunsas i tjänares närvaro är förnedrande för en man, och att behandlas som idiot i sina barns är det ännu mer, i synnerhet när man är den klokare.
Ett återkommande tema är också att de onda kvinnorna av avund och illvilja vägrar ge sina män barn, Strindberg beskriver här vad han kallar en sterilitetens kult. Han angriper också de män som understödjer kvinnorna, dessa är ofta ”perversa”/”bugrar”. Det är här svårt att inte ana en bitter och besviken man, men träffsäkert och elakt är det alltid när Strindberg skriver i affekt. Dock måste man förmodligen befinna sig mitt i en giftig vårdnadstvist för att uppleva kvinnoskildringarna i Götiska rummen som trovärdiga.
Den svenska ridderligheten
Sverige är ett styvmorsland, och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar opp nollor och upphöjer dem till digniteter…
– Götiska rummen
Inget är nytt under solen, som synes. Intressant är att Strindberg också identifierar den svenska tendensen att gå för långt i sin ridderlighet och vilja att upphöja det främmande på det egnas bekostnad. I Götiska rummen gäller det norrmännen, vars oberoende doktor Borg stödjer. Strindberg skriver:
Men denna svenska ridderlighet, vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän, förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.
”Den fege svensken” hette det, ”svensken kryper”, ”Norge tar ledningen” och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn; men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja allt norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp!
Sammantaget är det alltså en elak men träffsäker skildring av det svenska samhällets korrupta och konforma sida, i synnerhet det etablerade samhällets. Vad gäller kvinnor och djurvänner är det också elakt, men mindre givande. Strindbergs vokabulär är underhållande, vi stöter här på allt från aspasior till cynéder. I Götiska rummen stöter vi också på en del geopolitiska resonemang, där Strindberg möjligen låter ana att svaret på det starkare USA är en europeisk allians. Det verkligt givande är i varje fall Strindbergs analys av det svenska särfallet, och kopplingen mellan en överklass han ser som främmande och en historiskt återkommande politisk korrekthet. Här läses han med fördel parallellt med Almqvist, Stenbock och Rydberg.
Om skribenten: Joakim Andersen
