De regelbundna läsarna av webblogg Oskorei torde vid det här laget ha följt de mediala turerna kring Mohamed Omar och etablissemanget både fram och åter, och avsikten framöver har egentligen varit att inte gräva mer i detta utan att istället lägga fokus på sådant som indo-europeana och svensk identitet. Denna avsikt störs dock gång på gång av etablerade medias infantilitet och brist på heder, och det har därför idag återigen blivit dags att ta en närmare titt på hur fenomenet politisk korrekthet fungerar.
Folket i Bild/Kulturfront
Folket i Bild/Kulturfront tillhör egentligen de mer intressanta tidskrifterna i vårt land, en vänstertidskrift som flera gånger valt att försvara obekväma men konsekventa ståndpunkter. Tidskriftens försvar av yttrandefriheten har således även inkluderat obekväma personer.
Detta arv förskingras dock effektivt av webredaktören Knut Lindelöf, när han i en krönika med rubriken En framtid svartare än natten beskriver Mohamed Omar som en farlig och suspekt person. Artikeln är på många sätt ett lågvattenmärke, eftersom Ekelöf hänger ut en person som han tidigare umgåtts med med så mycket komprometterande material som han kan. Mediadrevet mot Omar har pågått ett tag nu, men i likhet med sina föregångare lyckas Ekelöf inte argumentera. Istället radar han upp otillåtna ståndpunkter, åsikter och kontakter som han tillskriver Omar. Hade vi levt i Sovjetunionen hade han rabblat upp ”borgerliga författare” som Omar recenserat och ”högeravvikare” som han umgåtts med, och sedan hade tjekans män gjort processen kort med den utpekade. Hade vi levt i McCarthyismens USA hade han rabblat upp annat, och resultatet hade blivit en yrkesmässig och social död.
Nu lever vi istället i Sverige 2009, Ekelöf räknar upp andra saker istället och det förväntade resultatet är väl snarare amerikanskt än sovjetiskt. Men grundprincipen är densamma, och den som inte inser det är ett praktexempel på vår tids ynkedom.
Ett refuserat svar
Att agera ”visgosse”, eller med mer folkligt språkbruk ”golbög”, är i sig illa nog. Ekelöfs vänner och bekanta torde numera själva kunna dra slutsatsen att i umgänget med honom gäller samma devis som i rättsväsendet: ”allt du säger kan användas mot dig”.
Lika illa är den feghet som präglar fortsättningen. Vänstermannen Lasse Wilhelmsson skriver nämligen på sin blogg att han skrivit en replik på Ekelöfs text, som skickats in den 2 maj. Repliken refuserades dock, och återfinns nu istället på Wilhelmssons blogg här: Mohamed Omars vedersakare
En modern pest
På ett rent personligt plan kan vi alltså konstatera att Knut Ekelöf är osympatisk och saknar substans. Även om våra vänner ändrar politisk ståndpunkt så hugger vi dem inte i ryggen. Vi inser att det som sägs i förtroende bygger på att det förtroendet också gäller i framtiden, oavsett var vi står politiskt då. Detta är en förutsättning för ett civiliserat samhälle. Ekelöf påstår sig ha umgåtts snart sagt dagligen med Omar i flera år, det är troligt att de båda betraktat varandra som vänner under denna tid. En sådan eventuell vänskap har Ekelöf nu spottat på.
På ett mer övergripande plan är det inträffade dock lika illavarslande (de flesta av oss har inget med Ekelöf att göra och behöver inte oroa oss för att drabbas av hans karaktärsbrister, däremot lever vi i samma samhälle som fått honom att tro att det är föredömligt att agera föraktansvärt).
Det senmoderna, politiskt korrekta samhället bygger nämligen inte längre på debatter. Det finns ett växande antal ”sanningar”, om vilka vi tillsammans förutsätts ha kommit överens någon gång, i någon sorts kontraktsliknande avtal. Att de flesta av oss saknar minnen av någon sådan överenskommelse kan i sig väcka vrede och irritation hos ideologins vakthundar. ”Men den här diskussionen har vi ju redan vunnit”, väser de upprört när någon medvetet eller av ren okunskap säger emot dem, ”det här går inte an. Jag har läst i studielitteraturen för min kurs i statskunskap att massimmigration är bra, och det lät väldigt bra då, men dom kan väl inte på allvar förvänta sig att jag ska kunna återge dom argumenten nu.”
Reaktionen när någon utmanar det konsensus som bara kan beskrivas som liberalt är alltså att dessa individer saknar tid, lust och förmåga att argumentera, och istället använder maktmedel. Dessa kan vara informella, och bygga på ägande och kontroll över större media. De kan också vara mer formella, man kan spärra in den som säger fel saker, förbjuda partier och utdöma bisarra bötesstraff för att någon sagt ett fåtal ord.
Detta är i sig mycket illavarslande, eller borde vara det för de individer och grupper som anser att demokrati och yttrandefrihet är av godo. Lika illavarslande är dock att det tycks röra sig om en pest, som lämnad åt sig själv växer och erövrar position för position, steg för steg. Den hugade kan själv räkna upp hur ständigt nya positioner blivit förbjudna och otillåtna. Nu ser vi också hur den politiska korrekthetens mekanismer invaderar det som borde vara mest privat och icke-offentligt. Hur tidigare bekanta vet att när man har ideologins vakthundar i ryggen kan man riskfritt handla ovärdigt. Hur bara kontakter med fel personer gör en individ suspekt.
Lyckligtvis kan man dock också ana ett ljus i tunneln. Ganska många irriteras i tysthet över det som pågår, och förr eller senare kommer vi se en reaktion mot ett alltmer konformt och infantilt debattklimat. Kanske är det den reaktionen som redan börjat med Mohamed Omar, och Ekelöfs beteende kanske bottnar i mer oro och desperation än vi vid första anblicken kan ana? Framtiden får utvisa.
Om skribenten: Joakim Andersen
