De senaste veckorna har de två stora nyheterna i USA dels varit att atleten och TV-personligheten Bruce Jenner numera är kvinna och heter Caitlyn, dels att en lokal ledare för NAACP, National Association for the Advancement of Colored People, egentligen är en vit kvinna som låtsats ha svart påbrå. Bortsett från att nyheter som är viktiga i verkligheten, som kriget i Mellanöstern eller den pågående deklasseringen av den amerikanska medelklassen, därmed hamnat i skymundan för pseudo-nyheter som egentligen bara berör de närmast anhöriga, kan man dra ett par slutsatser om vårt postmoderna samhälle utifrån de båda händelserna.
Feminister och transpersoner
För det första illustrerar de pågående konflikter, både i samhället i stort och i den ”progressiva” miljön. Dessa konflikter handlar inte minst om identiteter, och om dessa är faktiskt existerande eller sociala konstruktioner. Jenner är en transperson, och mellan transpersoner och mer klassiska feminister finns en både latent och manifest konflikt. Den klassiska feminismen utgår från att genus är en social konstruktion, medan många transpersoner menar att manligt och kvinnligt är reellt existerande poler. När transpersoner velat accepteras som kvinnor i feministiska sammanhang, har många klassiska feminister avslöjat att det för dem inte bara handlar om ”sociala konstruktioner”, utan också om en biologisk verklighet. Man har kort sagt reagerat mot att ”män i kvinnokläder invaderat kvinnliga rum”. De tre aspekterna i konflikten kan kort sagt beskrivas som essentialism, social konstruktionism och (implicit) biologism.
I en postmodern kultur är detta en konflikt de klassiska feministerna kommer förlora, eftersom logiken här är att yta är viktigare än innehåll och identiteter därför är något man kan välja. Samtidigt är den djupare logiken bakom transfenomenet i grunden inte postmodernt, utan tvärtom, då den utgår från existensen av manligt och kvinnligt som faktiska poler. Vilket alltså snarare ligger i linje med mer traditionella resonemang. Men detta subversiva faktum kommer inte att uppmärksammas i en postmodern kultur, då det som sagt är en djupare logik och det postmoderna tillståndet karaktäriseras av oförmåga att se annat än yta.
#WrongSkin
When I put on a dress, I become a woman. When I put on a FUBU hoodie, I become black. It’s not that hard to understand, bigots. #wrongskin
– Casey Edgemaster
Ett uttryck för att samma konflikt nu hotar den ”anti-rasistiska” miljön är spelet kring Rachel Dolezal. Dolezal har i flera år varit en framträdande representant för NAACP. Bland annat är hon professor på deltid i Africana Studies, och har flera gånger beskrivit i media hur hon hotats av vita rasister. Hon har beskrivit sin bakgrund som blandat vit, svart och indiansk. Det som nu hänt är att hennes föräldrar gått ut i media och uppgett att hon i själva verket bara är vit, närmare bestämt av tysk, svensk och tjeckisk härkomst (med några droppar indianskt blod).
NAACP har, åtminstone delvis, försvarat Dolezal, eftersom hon inte är den första vita som stöttat organisationen. Däremot tycks de inte, längre, betrakta henne som svart. En utredning har också öppnats, eftersom hon tidigare i en ansökan för att bli ombudsman angett att hon var svart.
Dolezals genanta situation har samtidigt inneburit ett festligt tillfälle för grupper som vill illustrera dubbelmoralen och/eller besattheten av rasfrågor i det amerikanska samhället. Så har Godfrey Elfwick startat hashtagen #WrongSkin på twitter. Det är inte första gången han driver med den grupp som i USA kallas SJW, ”Social Justice Warriors”, drevet av ständigt upprörda twitteraktivister. Elfwick är i förbigående sagt så duktig på att härma dem att han togs på allvar av BBC när han beskrev nya Star Wars som ”rasistisk” och ”sexistisk”, och bjöds in av BBC att delta i ett program.
Elfwick har nu gått ut på twitter med det faktum att han är ”född i fel hud”. Han är en svart man född i en vit mans kropp, och behandlingen av Rachel Dolezal har påmint honom om det förtryck han upplever som ”transraslig”varje dag. Återigen togs förövrigt Elfwick, inledningsvis, på allvar av flera mediabolag. Att det var satir har gradvis blivit tydligare, bland annat när Elfwick berättade att 10% är transrasliga. Detta eftersom han frågat 9 människor, och han själv var den enda transraspersonen.
Även många i den neoreaktionära miljön har tagit tillfället i akt att driva med den motsägelsefulla synen på identitet som något självvalt, konstruerat och/eller essentiellt i SJW-miljön. Det hela är kort sagt ganska underhållande, och sätter fingret på den djupa förvirringen i SJW-lägret. En förvirring som bottnar i en världsbild som beskrivits som ”viktimologisk”, där man söker offergrupper och där det betraktas som förtryck att ifrågasätta deras, i grunden oförenliga, självbilder.
Det är inte alls omöjligt att det som av Elfwick avsågs som satir kommer föras vidare på fullt allvar av en liten men växande grupp ”transrasliga” aktivister. Detta inte minst då USA är ett samhälle besatt av rasfrågor, med en både förvirrad och närmast schizofren inställning till frågan om rasrelationer. För att förstå detta måste man först göra sig av med den binära synen på rasrelationer, där man ser en grupp som ”priviligierad” och en annan som ”förtryckt”. Verkligheten är mer komplex, grupper är både priviligierade och förtryckta, men på olika vis. Så är exempelvis vita skolbarn i USA mer utsatta för rasligt motiverad mobbning än svarta, ett uppenbart ”förtryck”. Samtidigt lyckas de bättre i skolan och samhället, ett uppenbart ”privilegium”. Att se det ena som ett förtryck ”på riktigt” och det andra som irrelevant, är ett medvetet val man gör för att pressa in en komplex verklighet i ett narrativ snarare än en objektiv sanning.
Detta innebär naturligtvis att ett mångetniskt samhälle kan präglas av att alla grupper är avundsjuka på varandra, samtidigt, men av olika skäl.
I mean, how is it that you can disrespect a mans ethnicity when you know we’ve influenced nearly every facet of white America… from our music to our style of dress. Not to mention your basic imitation of our sense of cool; walk, talk, dress, mannerisms.
– Be Cool
Finns det då några faktorer som kan göra en ”transraslig” identitet attraktiv för grupper av vita amerikaner, utöver Dolezal? Så är fallet, inte minst i ett postmodernt samhälle där symboliska faktorer betraktas som viktigare än exempelvis socio-ekonomiska. Afro-amerikansk kultur är exempelvis delvis en frizon för mer arkaiska könsroller, och framställs som mer levande och ”verklig” än den vita. På samma gång tillåts afro-amerikaner ha mycket av det euro-amerikaner förvägrats, som en kollektiv berättelse. I ett samhälle präglat av viktimologi kan det också kännas attraktivt att tillhöra en historiskt förtryckt grupp, vilket exemplet Dolezal antyder.
Vi bevittnar redan en sådan ”transraslig” tendens i populärkulturen, med filmer som Be Cool och Tropic Thunder. Debatten kring ”cultural appropriation” illustrerar också detta. Vita artister som Iggy Azalea och Miley Cyrus har anammat uttryck från afro-amerikansk kultur, något som inte bara betraktats som smickrande utan även som stöld.
Här ser vi återigen förvirringen i SJW-lägret. Finns det raser med kulturer som de ”äger”, eller är det rasism att hävda det? Eller är det rasism att hävda att det är rasism att hävda det, när det är en ”offergrupp” som hävdar det? Vilket alltså innebär att det är rasism, men att det samtidigt är rasism att påpeka att det är rasism… Mot bakgrund av detta kan man ha en viss förståelse för att det varit svårt för media att identifiera Elfwick som satir. De hela får kort sagt ses som ett sjukdomstecken, när det inte längre går att skilja mellan satiren och den officiella ideologin har den officiella ideologin spårat ur och sjunger på sista versen.
Om skribenten: Joakim Andersen
