För inte så länge sedan gjorde den svenske muslimen Mohamed Omar en intervju med undertecknad (intervjun var mycket bra, och finns att läsa här: Liberalismen är det största hotet). Mohamed skrev klart och tydligt i början av intervjun att han inte delar alla mina åsikter, och på samma vis delar jag inte alla hans. Vi tycks dock vara överens om att den globala kapitalismen, konsumtionssamhället och den politiska ordning som kan kallas liberalismen är milt sagt problematiska företeelser.
I samband med detta gjorde Mohamed ett flertal intervjuer med olika intressanta figurer, bland annat Jan Myrdal och Björn Ismail Ericsson. Vi är många som följt dessa intervjuer med stor behållning, inte minst då Mohamed överlag hittat intressanta individer med mer eller mindre ovanliga perspektiv och livsöden. Vi är också många som insett att han inte nödvändigtvis måste dela sina intervjuobjekts åsikter till 100%, och att vi läsare inte heller behöver göra det för att kunna ha behållning av dem (för att ta ett exempel instämmer jag inte i Lasse Wilhelmssons khazarteori, då den har svagt stöd av modern forskning).
”Överdos av islamism”
I gårdagens DN reagerade dock den svenska författarinnan Carina Rydberg på detta med en text betitlad Överdos av islamism. Carina visar där att hon dels inte kan hantera citat, dels att hon inte kan föra en normal diskussion. Istället för argument i sak angriper hon istället Mohamed Omar med en serie obehagliga antydningar, med ”guilt by association”, och liknande.
Utan att ange några källor påstår hon att Omar hävdar att massakern i Kambodja aldrig ägt rum (det är naturligtvis fullt möjligt att han verkligen påstått det, men trots att jag en längre tid följt hans blogg har jag själv inte sett det). Vidare hävdar hon att han angående Förintelsen skulle ha sagt att det behövs forskning på området. Hon noterar också att en av Omars intervjuer hade 350 kommentarer, och ondgör sig över att han inte i detalj bemött alla dessa. I varje fall är det ett intryck man kan få, då hon låter obemötta kommentarer stå som exempel på hans tydligen mycket suspekta inställning.
Några egentliga argument levererar alltså inte Rydberg, utan endast en känslomässig och insinuerande text som bara den som är helt övertygad om att hennes världsbild har makten i ryggen skulle kunna koka ihop.
Ohederligt citatanvändande
Vidare ondgör Rydberg sig över att Omar i inledningen till intervjun med undertecknad skriver att det rör sig om en av hans favoritbloggare (det skulle kunna nämnas att detta är ömsesidigt, men risken finns att det skulle få Rydberg att tugga på mattor av ren konspirationsteoretisk berusning). Hon skriver här att jag ”ser Mussolini som en förebild”. Detta citat har hon hittat i en äldre intervju, med Svenska Nihilistsällskapet (den kan läsas här: Intervju med Oskorei).
Det är inte omöjligt att så faktiskt är fallet, till skillnad från Rydberg är jag vuxen och kan ha förebilder av de mest skilda slag utan att nödvändigtvis behöva dela deras åsikter till hundra procent. Om man enbart utgår från det sammanhang Rydberg citerar framstår det dock som något ohederligt.
Herrarna i SNUS hade nämligen ställt en fråga om hur jag såg på statsledarens roll, och då specifikt Mussolini och Hitler (gissningsvis för att de själva är kritiska till den moderna hitlerismen, och ville ge mig en möjlighet att markera en liknande kritik, något som inte är meningslöst då vi till och från anklagas just för att vara ”nazister”). Som svar på detta beskrev jag de viktigare skillnaderna mellan de båda historiska ledarna, där Hitlers politik präglades av ”en kombination av blodsmystik och socialdarwinism” medan Mussolinis inriktning ”hade sina rötter i en syndikalism och en socialism som upptäckt nationalismen, med ett starkt inslag av idealistisk filosofi… och … att antisemitismen var främmande för fascismen (mot slutet av kriget ansträngde ju Mussolini sig aktivt för att undanhålla italienska judar från tyskarna, exempelvis).”
Efter detta kommer det stycke Rydberg citerar, för att slå Mohamed i huvudet med:
”Personligen ser jag här Mussolini som en förebild för vår tid som alltför sällan förs fram och verkligen studeras. Ren blodsmystik leder lätt till en patologisk besatthet, och behöver balanseras av rationalitet och heder för att ett folk ska kunna fungera ihop med andra folk. Den ideala statsledaren bör kombinera det konstnärliga och det rationella, om inte i sig själv så i valet av sina rådgivare.”
Läser man stycket i sitt sammanhang, och inte minst förstår användandet av ordet ”här” i ”ser jag här Mussolini som en förebild för vår tid”, borde det alltså snarare vara upprörande för de individer och grupper som har svårt för kritik av blodsmystik och socialdarwinism som grunden för politiken. Men antingen är Rydberg för dum för att inse detta, eller så är hon för ohederlig för att bry sig.
Som helhet är hennes text i varje fall ett belysande exempel på hur en etablerad medial ”elit” för ”diskussionen” med oliktänkande. Mohamed Omar kommer knappast att erbjudas plats för en replik, och det kommer inte heller jag. Men det är ändå vi som kommer att nå en allt bredare läsekrets. Inte minst med den gratisreklam Rydberg nu gett oss (riktigt ohederliga och dåliga angrepp på någon kan nämligen ha rakt motsatt verkan, även om det kanske är i senaste laget att upplysa Rydberg om detta…).
Om skribenten: Joakim Andersen
