Som identitär är det svårt att inte bli etnopluralist, och som etnopluralist är det svårt att inte bli anti-imperialist. Den frihet man kräver för den egna etniska gruppen att bevara och utveckla sin särart är kort sagt svår att samtidigt förvägra andra folk. Detta inkluderar medialt uppmärksammade folk som palestinier och tibetaner, liksom det västsahariska folk som ockuperas av sin marockanska granne och vars öde idag för ovanlighetens skull tas upp i en artikel i SvD.

Det som idag är Västsahara beboddes traditionellt av saharawis, berber som i historisk tid anammade islam och en arabisk dialekt. I samband med kolonialismen kom området att bli en spansk koloni, om än ingen särskilt lugn sådan. Mot slutet av denna tid hade spanjorerna i praktiken redan förlorat kontrollen över landsbygden till den revolutionära nationaliströrelsen Polisario. Efter att Spanien drog sig tillbaka ockuperades det glesbefolkade, men vad gäller naturresurser rika, Västsahara av grannstaterna Marocko och Mauretanien. En tid av väpnad kamp följde, där Mauretanien ganska tidigt övergav det koloniala projektet. Sedan 1991 råder vapenvila, men ett intifadaliknande uppror har under 2000-talet utbrutit i de ockuperade delarna av Västsahara.

Geopolitik och migration som vapen

Konflikten kom att få kopplingar till det Kalla kriget, eftersom Marocko var en av USA:s få allierade i området medan Algeriet stod närmare Sovjet och en anti-imperialistisk ideologi. Trots detta har dock Polisario, i likhet med Tibet, endast fått begränsat stöd från omvärlden.

Samtidigt är det, i likhet med konflikterna i det ockuperade Tibet och Palestina, tydligt hur demografin använts som ett vapen i Västsahara. En stor del av den infödda saharawi-befolkningen har flytt landet och lever i flyktingläger i Algeriet, och har medvetet ersatts av marockanska immigranter. Målet från Marocko har tydligt varit att dessa immigranter ska bli majoritet, och att det sedan ska hållas en folkomröstning där de röstar för att ansluta landet till den nordliga ockupanten.

Detta sammantaget innebär att ockupationen av Västsahara följer liknande mönster som många andra ockupationer i vår tid, liksom att det västsahariska folket förtjänar vår solidaritet i sin frihetskamp.

Mer läsning:

Tidskriften Västsahara

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.