Recension av Thomas Nydahls ”Identitärt” (2014)

Identitarism, Litteratur, Politik, Recensioner, Rekommenderat

Motpol behandlas på flera sidor i en nyutkommen bok: ”Identitärt – om rötter, identitet och politisk aktivism”. Den är skriven av Thomas Nydahl och är utgiven på eget förlag. Här granskar jag boken som den Motpolare jag är. Men det jag säger nedan är mina egna åsikter och inte någon uttalat officiell ståndpunkt.

 

Det här var ju intressant: en studie av den identitära rörelsen, författad av en man med bakgrund i vänstern. En studie som inte hänfaller till namecalling eller svartmålning, som inte använder orden ”högerextrem, vänsterextrem”, ja knappt ens använder termerna höger och vänster.

Den radikala högern av idag, i Sverige och Europa, höger om Sverigedemokraterna men för den skull inte NS-höger – detta är vad Thomas Nydahl (1952-) satt sig ner att studera och profilera. Han har letts av en genuin ambition att försöka förstå det hela. Studien är förhållandevis kortfattad (170 s) men den har djup och bredd. Det är en essäistisk studie medvetet präglad av författarens egenart och begränsningar. Det är ingen officiell historik, ingen betald studie. Nydahl är en oberoende intellektuell som läser vad han vill och skriver vad han vill.

Man kan berömma ambitionen: fristående, ej med avsikt att vara heltäckande, personlig. Som sagt används beteckningarna höger och vänster sparsamt i boken. Men Nydahl säger ändå (på s 24) att man måste använda dem ibland. Det måste man även göra på honom själv. Tillfrågad om vad han ”är” säger Nydahl visserligen att han är helt oberoende. Han har sin bakgrund i den radikala vänstern men idag är han helt fri från alla bindningar. Medges, Nydahl är en trovärdig skribent på de premisserna, visat i böcker som ”Black Country” och ”Solitär i nyspråkets tid”. Han har integritet. Men för att förstå boken ”Identitärt” måste man ändå säga att den är skriven av en vänsterman (och inte av en högerman). Den attityd och mentalitet som Nydahl ger prov på, den världsbild som, förmedlat mellan raderna, är författarens – den är i mina ögon vänster. Det yttrar sig i författarens attityder till andlighet (diskuteras knappt alls i denna bok, vilket kan ses som signifikativt), hans skepticism mot allt som rör det militära och hans ointresse för frågor kring vit etnicitet.

Nåja, även det sistnämnda behandlas i aktuell bok, med omnämnandet av professorn Noel Ignatiev som är vad högern kallar antivit. Men för att karaktärisera boken är ändå intrycket att ”Identitärt” i sin granskning av nyhögern gör det ur ett slags vänsterperspektiv; det är i alla fall inte en högervinkel eller en borgerlig vinkel. Jag säger detta som en konsumentdeklaration.

– – –

Om vi då börjar med Sverige och Motpol, identitarismens högborg i detta land, vad säger Nydahl om denna vår sajt och tankesmedja? Vissa texter av Oskorei, Solguru och Wodinaz citeras, bärande policyinlägg som visar läsaren att identitarismen är en ny radikalhöger delvis bortom sedvanlig nationalism. Vederbörande bloggare får själva ta ställning till hur de porträtteras i Nydahls bok men själv måste jag säga att han, på det hela taget, gör oss rättvisa.

Nydahl ger sig dessutom tid att citera Metapedia för att få en bild av identitarismen. Och det har stor symbolisk betydelse anser jag. När en bok som denna lugnt och sakligt, utan att peststämpla Metapedia (som annars är brukligt i vänstersammanhang), meddelar att identitarismen söker sina rötter i franska nyhögerns tankesmedja GRECE, i Evolas och Guénons traditionalism, i Fayes arkeofuturism och i den strategi som heter metapolitik (att verka ideellt, inte realpolitiskt) – då har det stor betydelse.

Hur stor? Jag vet inte. Men att få sådant här presenterat i bokform har långsiktig betydelse. Ett blogginlägg eller en tidningsartikel försvinner mer eller mindre i bruset men en bok lever vidare i en mer beständig sfär. Detta är så vitt jag vet första gången Motpol behandlas seriöst och förutsättningslöst i en studie av denna dignitet.

– – –

Det är inte några silkesvantar Nydahl har på sig. Oskorei citeras rikligt men stundom kritiskt. Nydahl gör vad han kan för att hitta kontroversiella rader. Bland annat tas nazismen fram som probersten. Men det enda Nydahl då kan klaga på är att Motpols avståndstaganden verkar väl pliktskyldiga. Större lycka i att finna graverande rader gör Nydahl möjligen när han går utomlands och Michael O’Mearas och Guillaume Fayes mer glödande, ska vi säga krigiska passager citeras.

Nydahl  granskar även folk som Alain de Benoist och Paul Gottfried och dessa har han lättare att förhålla sig till. ”Identitärt” blir därmed en mosaik över den tänkande radikalhögern; det spektrum av åsikter som dryftas i våra tankesmedjor och på våra kongresser gås kritiskt men lyhört igenom. Nydahl står till exempel för västerländsk demokrati men han kan även hysa viss uppskattning för den programmatiska djärvheten hos den demokratiskeptiske Tomislav Sunic. Utan att gå in på idédiskussionen tänkte jag citera detta i sammanhanget, som utmärkt visar på den nydahlska stilen – prövande och lyhörd:

”Den bok jag läst av Tomislav Sunic heter Against Democracy and Equality. The European New Right. Jag tänkte några snabba tankar före läsningen. Jag tänkte, att den som uttalar sitt motstånd mot demokrati och jämlikhet och dessutom gör det redan i titeln på sin bok får – om han verkar och skriver i dagens Europa – räkna med att bli betraktad som politiskt omöjlig att hantera. Kanske är det därför jag blir en smula charmerad av Tomislav Sunics boktitel. Att provocera till läsning på det sättet, och dessutom med en underrubrik säga att det är just detta som den nya, europeiska högern står för och ska kännas igen på, visar på en medvetenhet om klarspråkets betydelse.” [s 113]

Nydahl granskar Sunic och andra ideologer kritiskt men han (Nydahl) har som synes även öga för stilarter och tonläge. Det tycker jag är värdefullt i sammanhanget. Det gör boken eminent läsbar. Vad gäller den specifika stilen i ”Identitärt” kan sägas att den är skriven på normal svenska, tilltalet är äkta och uppriktigt. Det är en bärkraftig stil som gör att boken tål att läsas och läsas om flera gånger, även sedan man tagit ställning till dess programmatiska innehåll. Nydahl drar läsaren med sig, tilltalet är sådant att alla kan få ut något av detta – alla, såväl vänster- och högerläsare som neutrala.

– – –

Jag antydde nyss den krigiska, bellatoriska sidan hos vissa nyhögerskribenter. Jag citeras själv i boken när jag i Nya Tider 3/2014 kritiserade den franska Génération Identitaire med sin krigsretorik och dröm om revolution på gator och torg. Även om det ska vara tillåtet att höja profilen i dessa tider av sammetsdiktatur så är – anser jag – kungsvägen idag ändå fredlig bildningsverksamhet och opinionsbildning via nymedia, inte spektakulära gatuaktioner och maningar till hård konfrontation. Nydahl håller med mig i det.

Nydahl försöker som sagt finna kontroversiella sidor hos nyhögern. Och det kommer nog alltid att finnas, trots frånvaron av NS. Motpol – om vi nu återgår till det – speglar ju allt som MSM inte skriver om och historiskt är det mycket, alltifrån runmagi och indoeuropeiska vargmyter över verbrötter i sanskrit och apatia i Bhagavad-Gîtâ till förbisedda aspekter av 1900-talets alla radikala rörelser. Det finns för en kritiker alltid något att ta fram och peka på och säga: kontroversiellt…! Och det är som det ska vara anser jag. Det är livet i all sin rika mångtonighet vi speglar här på Motpol, inte någon luftkonditionerad reducering av detsamma så som är fallet i MSM.

Nydahl har tagit det centrala begreppet i denna nyhöger – identitet – och spunnit vidare på det för personligt vidkommande. Oavsett vad han kommer fram till så är hans i boken skildrade bakgrund som medlem av det stalinistiska KPML (r) och det maoistiska SKP intressanta. Nydahl tillhörde inte 70-talets 08-studentvänster, han bodde i Malmö där han började jobba direkt efter grundskolan. Han var på riktigt en klassmedveten arbetare, det där som dåtidens vänster vurmade för. Han vände sig senare emot den toppstyrda radikalismen och blev kritisk till alla former av utopism och programmatism. Den enskilde intellektuelle som med språket som verktyg försöker förhålla sig till verkligheten – det blev hans ideal.

Förutom det är han mest av allt pessimist. Han approcherar nästan Spenglers diktum ”ideal är feghet”. Ingen ska få drömma om flydda tider då det var bättre: ”Lyckliga gatan finns inte mer” hävdar Nydahl med eftertryck. Men samtidigt noterar han vänsterns sammanbrott i materialism och nihilism och Reinfeldts och Mona Sahlins antisvenska tirader, så man blir inte alldeles alienerad av Nydahls credo.

Nydahl vet att gardera sig. Han är luttrad efter sin tid i den radikala vänstern och som vurmare för Enver Hoxas Albanien. Aldrig mer idealism och vurm för utopier, nej bara leva i den lilla världen. Om Nydahl ska sägas driva en ståndpunkt är det denna. Men hans aktuella bok säger mycket mer, den tycks acceptera västvärldens nya höger som en röst värd att lyssna till. Om ”Identitärt” läses av ”den bildningsintresserade medborgaren” så kommer den, på det hela taget, att göra stor nytta för idédebatten i detta land.

Visst, många varnande fingrar höjs av författaren. Men överlag skildras här högerattityder utan svartmålning och glåpord. Detta är fullkomligt unikt, även i en europeisk kontext tror jag. Nog har nyhögern i världen ganska god styrfart idag, den är inte beroende av godkännanden från etablissemanget. Nydahl är inte direkt etablissemang. Men han har som författare etablissemangsbakgrund, en vänster-credibility som bland annat gör att många ute i landet kan komma att intressera sig för denna bok och vad den säger.

– – –

Nydahl är som sagt oberoende. Men han för liksom många andra aktörer i dagens svenska samtal en tillvaro gråzonen (likt operatörer som Cornucopia, Wiseman’s Wisdoms och möjligen Leif GW Persson plus kanaler som Dispatch, Fria Tider, Avpixlat, Nya Tider etc). Nydahls åsikter godkänns inte av MSM:s gurus, han utmålas som varg i veum på grund av sin kritik av mångkulturen. Motpol och identitärerna är också i ett slags gråzon men med denna bok har klimatet ändrats en smula. Vi är sedan ett tag del av sidestream, vi är parallella med mainstreamen. Och sidestream media går inte att stoppa.

Man kan även säga: Motpol är en subaltern motoffentlighet som i och med denna bok fått strålkastarljuset på sig. Och nu kanske MSM får för sig att läsa ”Identitärt” och tolka allting i den negativt. Det är fullt möjligt. I så fall säger jag ”hellre ökänd än okänd”. Men jag kanske överdriver.

I Nydahls bok talas om nyhögerbegreppet ”reconquista”. Det handlar om återerövringen, allt med förebild i Spaniens återerövrande från morerna under medeltiden. Nydahl är kritisk till denna krigsretorik. Men i boken återges även en intressant aspekt av det hela. En av identitarismens grand old men, Philippe Vardon, menar att denna traditionalistiska återerövring av Europa måste börja i den personliga reconquistan, i att ta tillbaks sig själv. Allting börjar med att man måste ta tillbaka makten över sitt liv. Så har jag upplevt det själv och Vardons terminologi sätter ord på min upplevelse.

Detta är det tankefrö som såtts i mig av denna bok: identitarism, hur man än tolkar den, börjar i att man personligen omdefinierar sin verklighet. Utifrån dagspolitikens tryck börjar man ifrågasätta hur verkligheten beskrivs och vad som är ens egen roll i den. I en samtid koloniserad av mångkulturalism måste man ta ställning till detta: till identitet. Och i förlängningen måste man förhålla sig till andra som gjort samma rannsakning.

Man måste som tänkande europé av idag erkänna existensen av den pågående reconquistan. Jag har gjort det på mitt sätt. Nydahl har gjort det på sitt sätt. Nu kan även du göra det, förslagsvis genom att läsa ”Identitärt”. Detta är en politisk thriller av bestående värde.

– – –

Boken kan köpas här, på Nydahls blogg.

 

Relaterat

Är antivitismen straffbar?

Julius Evola: italiensk klassiker

Andersen/Oskorei: Något om drakar och vargar

Att studera sanskrit: en väg till Traditionen

Svenssongalaxen: Sidestream media