Svenskar är ett hedervärt folk. Kanske ett av de mest hedervärda och högstående folken i världen. Att få bli svensk är det högsta av alla mål som alla världens folk kan sträva mot. Om man bara blir svensk så står dörren till Paradiset öppen. Att bli svensk innebär att man får ett högre värde än alla andra människor, att man med paternalistisk höghet så där lite överlägset kan blicka ner på alla andra folk, de som inte är som vi, de som är lite sämre.
Som tur är så är vi svenskar inte bara intrinsikalt mycket mer värda än alla andra, vi är även ett väldigt egalitärt folk. Därför vill vi naturligtvis att alla andra också skall, om inte bli lika bra som oss, i alla fall få kalla sig lika bra som oss. Men egentligen vet vi ju: svenskar och det svenska är bättre, så är det bara.
Detta kan synas som en motsättning: att man dels drivs av en stark egalitarism, men egentligen ser ned på folk som är annorlunda. Borde inte en tro på så rakt motsatta tankelinjer leda till någon form av schizofreni? Kan man verkligen tycka att alla är (moraliskt) lika mycket värda, samtidigt som man (implicit) hävdar att ett medlemskap i den egna gruppen är det finaste en människa kan uppnå? I Sverige har man löst denna gordiska knut på ett väldigt finurligt vis: genom att helt enkelt kalla schizofrenin för “antirasism”.
För ”antirasism” i Sverige är i grunden en egalitär form av rasism. Det betyder att svensken vill att alla människor ska ha samma (moraliska) människovärde, men samtidigt tycker att man måste vara svensk för att kunna vara riktigt bra. Alltså måste alla som kommer hit få bli, eller i alla fall få kallas, svenskar, för om de fortfarande är araber eller svarta så är de inte lika bra som (etniska) svenskar. Om vi bara kallar dem svenskar blir de dock genast lika bra som oss. Genom att få kalla sig “svenskar”, oavsett om de är det eller ej, får de åtminstone nominellt bli en del av det mest högtstående folket i världen.
Det problematiska med detta synsätt är, att om man bara kan bli riktigt nobel, högtstående och likaberättigad om man är svensk, så måste man ju vara lite (eller mycket) sämre om man inte är svensk. Om man påstår att det är nedsättande att kalla en same för same, istället för svensk, är det då inte för att man anser att det måste vara sämre att vara same än att vara svensk? Självklart är det det och lika självklart får det inte sägas högt i det egalitära Sverige. Därför etiketteras alla som inte anser att alla människor som kommer till Sverige automatiskt blir svenskar som “rasister”. För anser du att det finns olika etniciteter, och allra helst om du anser att det finns en etnisk grupp som kallas ”svenskar”, så anser du enligt “antirasisten” implicit att dessa måste vara hierarkiskt ordnade i den moraliska värdeskalan. Det är ju så de själva tänker, så hur skulle någon annan kunna tänka annorlunda?
Men faktum är att man kan tänka annorlunda, att man kan hävda att olika etniciteter finns, och att dessa, trots, eller kanske till och med tack vare, sina skillnader har precis samma moraliska värde och existensberättigande. Att det är denna globala mångfald som gör människans stark och därför är något som vi bör sträva efter att slå vakt om och bevara. Men för att tänka dessa annorlunda tankar måste man bryta sig ur sin stor-svenska, “antirasistiska” chauvinism och erkänna att svensk “antirasism” är egalitär rasism.
Om skribenten: Daniel Karlsson
