Det är populärt att ondgöra sig över förföljelser och våld mot oliktänkande i dagsläget, och i viss mån är det nödvändigt. Samtidigt ska man inte överdriva deras betydelse, och de risker som följer med att säga åtminstone ungefär som det är. Målbilden för den svenska hetsen mot ”dissidenter” har spritts – ordentligt.
Förföljelser av politiskt oliktänkande i Sverige får olika grad av uppmärksamhet beroende på vilken art de har. Kvälls- och morgontidningar rapporterar vanligen triumferande när någon ”avslöjas” som högerextremist och får sparken (även om tonen har dämpats på senare tid). Misshandelsfall förtigs ibland, och slås ibland upp så tydligt som man törs (även om man förstås måste kontra dem i det senare fallet; antydningarna om att att rånet mot Fredrik Federley kan vara politiskt motiverat hör kanske till de löjligare försöken i den riktningen).
Då och nu
”Extremhögerns” egna media är desto bättre på att slå upp misshandel och hot av egna och närliggande individer. Det är givetvis viktigt – folk behöver veta vad den urartade extremvänstern pysslar med, och se flatheten med vilka banditerna bemöts av rättsväsendet. Det finns dock en baksida av saken, både när vanlig media tar upp exempelvis anfall på Sverigedemokrater, och när olika nationalistiska nyhetstjänster rapporterar i minutiös detalj om varje övergrepp som sker någonstans i landet. Den baksidan är föreställningen att det är oerhört farligt att ha kontakt med den svenska radikalhögern.
En gång i tiden var det förstås det, när ”rörelsen” till stor del representerades av unga, okunniga och inte sällan missbrukande män. Den gamla onda tiden då det hela till största delen rörde sig om en defekt ungdomskultur, och politiken var en ursäkt för att slåss och vara arg. Då var engagemang och i viss mån kontakt nästan besläktat med ett gängmedlemskap, och hamnade man inte i slagsmål med vänsterns motsvarande huliganklubb kunde man nästan lika gärna råka illa ut från en ”kamrat”. Den tiden är dock för de allra flesta oåterkalleligen förbi; undertecknad höll hela den scenen på telefonstolpes avstånd och har aldrig känt minsta väsensgemenskap med den.
Nya tider, nytt läge
I dagsläget är situationen en annan. De allra flesta – offentliga som ickeoffentliga – aktiva i partier och debatt går fullständigt oskadda genom livet. Hot förekommer förvisso, men steget från hot till handling är långt. Det finns på sin höjd något hundratal idioter som faktiskt vågar och vill misshandla folk för deras åsikters skull i dagsläget, och dessa individer ska vi vara tacksamma snarare än rädda för. De röjer vägen så vi själva slipper.
Inte heller fenomen som den mediala hetsen, uteslutande ur fackföreningar och avskedanden från jobbet bör vara källa till särskilt mycket oro. Det är relativt ovanligt, i varje fall så länge man inte har ett prestigefyllt arbete, och är återigen den bästa reklam etablissemanget kan erbjuda. Det är inte roligt, men är ett relativt billigt pris att betala, inte minst med tanke på PR-värdet.
Omotiverad paranoia
De flesta är säkert fullt medvetna om det här, men en omotiverad paranoia tycks tyvärr leva kvar hos många. Denna paranoia är det sista rationella argumentet för både ”antifascistiskt” våld och imbecilla hetskampanjer från Expo och deras allierade på kvällspressen. Alldeles nyligen har jag vid ett flertal tillfällen stött på folk som är rädda för att beställa böcker från Arktos, i tron att ett eventuellt avslöjande skulle leda till avsked och misshandel. Så är det givetvis inte – extremvänsterns resurser krymper dagligen, och de sitter i den omöjliga sitsen att de inte kan legitimera sin existens utan fortsatt våld, men samtidigt bara bidrar till den lede Fiendens tillväxt genom samma våld.
Det logiska alternativet: att avbryta vidare terror och försöka ta diskussionen istället är dessvärre stängt, av den enkla anledningen att deras världsbild och analys är så skev och verklighetsfrånvänd att den inte är levnadsduglig i en något så när intellektuellt hederlig prövning. Utan hat och skällsord kollapsar den i ”intersektionella” atomer.
Krafterna tar slut…
Hur som haver finns det inte nog ”antifascistisk” kraft kvar i Sverige för att göra livet förjävligt för alla tänkande människor. Våldskapaciteten är begränsad, liksom medieutrymmet, och vid det här laget börjar sannolikt även etablissemanget förstå att det inte är vidare gott opinionsarbete att åsiktsregistrera folk och få dem sparkade från sina arbeten. Målbilden har spridits för mycket, och tanken att någon skulle hamna i problem för att ha handlat lite böcker känns allt mer befängd för varje dag. Ogrundad stigmatisering, svartmålning byggd på ren lögn, håller inte i längden
Antagligen är det där skon klämmer för den svenska huvudfåran; man har trott på sina egna idéer om att ”fördomar” är rent ogrundade fantasier, och därför trott sig kunna nyskapa fördomar om ”rasister” och ”främlingsfientliga” i egen tjänst. Problemet är bara att myter utan kärna upplöses i intet, och det ganska snabbt. Stereotypen av den galne skinnskallen som spöade invandrare fungerade för att hetsa mot ”extremhögern” så länge den till stor del var sann, precis som andra fördomar bara har bärkraft så länge de har substans och relevans. I dagsläget är situationen helt annorlunda. Just därför ser målbilden ut som den gör numera. För stor för att hantera med förföljelser, helt enkelt.
För övrigt: Daniel Poohls snyftkrönika om misshandeln av David von Arnold vinner härmed Solgurus stora hycklarpris. Inte nog med att den Expo-initierade hetsen mot SD är den uppenbara, direkta orsaken till misshandeln, Poohl samarbetar med öppna AFA-supporters som Mats Deland och står långt upp till halsen i extremvänsterns våldsutövning. Hans ”avståndstagande” är ren taktik, och ska inte på något sätt sammanblandas med Per Gudmunsons eller till och med Lars Ohlys – som faktiskt sannolikt menar vad de säger.
Om skribenten: Solguru
