En av de mest värdefulla religionsvetarna i modern tid var Mircea Eliade (1907-1986). Bland Eliades influenser återfanns traditionalister som Julius Evola och den indo-europeiske religionsvetaren Georges Dumezil, han rörde sig också ihop med bland annat Gershom Scholem och Carl Jung i Eranos-sällskapet. Han är idag ett av de främsta namnen inom det som kallas komparativ religion. Detta sammantaget gör att hans verk ofta är av stort intresse för traditionalister, liksom för religionshistoriker.

I The Forge and the Crucible utforskar Eliade den världsbild som ligger bakom både alkemi, gruvdrift och metallurgi i traditionella samhällen.

Terra Mater och den metallurgiska revolutionen

Eliade noterar att man i sådana samhällen såg jorden som levande. Inte sällan också som livgivande, det finns flera myter om hur stenar och klippor gett upphov till människor (såkallat petra genitrix). Trogna sin vana att sexualisera även icke-mänskliga företeelser, alltså beskriva dem som manliga eller kvinnliga, såg man i dessa samhällen den livgivande jorden som kvinnlig (och olika metaller som kvinnliga respektive manliga).

Detta innebar också att man ansåg att mineraler, metaller och ädelstenar växte på ett organiskt vis i jorden, likt embryon. Om de fick tillräckligt lång tid på sig ansågs det att även mindre ädla stenar på sikt skulle utvecklas till guld. I förlängningen innebar detta synsätt också att gruvdrift var ett potentiellt övergrepp, där man avbröt deras organiska utveckling. Gruvdriften kringgärdades därför med skyddande ritualer riktade till de makter vars sfär man inkräktade på. Ofta ansågs dessa makter vara uråldriga, och i monoteistiska religioner hände det att man hyrde in företrädare för äldre kulter för att blidka dem.

Innan den metallurgiska revolutionen, ”järnåldern”, hade man använt meteoritjärn som fallit från himlen och setts som både kraftfullt och heligt, och järnet har behållit en hel del av sin magiska symbolik långt in i modern tid (i Norden ansågs till exempel järn vara effektivt mot en del övernaturliga väsen, Sinaibeduinerna menade att den som gjorde ett svärd av meteoritjärn var oövervinnerlig i strid).

Smedsällskap

Om järn var så laddat med magiska krafter som både kunde bygga civilisationer och möjliggöra en ny sorts krig, följer det naturligt att de grupper som hanterade denna metall delade dess kluvna natur. Eliade skildrar hur smeden som social typ får en mytomspunnen roll i de traditionella samhällena, från Afrika till Sibirien.

Eftersom smeden på samma sätt som en shaman behärskar elden, och fullföljer det arbete som jorden påbörjat, är hans krafter betydande i dessa kulturer. Jakuterna anser att smeder kan hela och inte fruktar andar, och står under särskilda andars beskydd. Yrkeshemligheterna, som både inkluderar praktiska färdigheter och ritualer, går i arv inom smedfamiljer, ibland anses de ytterst vara en gåva från ”profeten David” eller olika gudar eller förfäder. Ibland anses smederna rentav härstamma från guddomliga, angeliska eller demoniska väsen, som likt de bibliska nefilims fäder valde att få barn med jordiska kvinnor och lära människorna de kunskaper som leder till civilisationen. Överhuvudtaget finns det också en koppling mellan smeden och det demoniska, enligt Eliade på grund av att han skapar vapen.

I vissa samhällen utgör smederna fruktade grupper, ett mellanting mellan klaner och kaster. Eliade tar särskilt upp Afrika som ett exempel, där dessa smedklaner har samma status som magiker. De har ofta en koppling till det övernaturliga, från Europa nämner Eliade de grupper av romer och andra resandefolk som både arbetade med metaller och sågs som musikaliska och synska på olika vis.

Eliade tar också upp sådant som relationen mellan överguden och gudarnas smed. Från indo-europeiska exempel som Völund Smed och Hefaistos vet vi att denna inte alltid var konfliktfri. Samtidigt var det smeden som färdigställde krigarnas vapen, och de hade därför en central roll i de mystiska krigarsällskap, Männerbund, som spelade en så viktig roll i det tidiga Europa.

Alkemi

Eliade avslutar sin studie med flera intressanta beskrivningar av alkemiska traditioner, bland annat i Kina och Indien. Han visar här att alkemisterna inte sällan hade goda kemiska kunskaper, men att deras mål med sin konst var ett annat. På samma sätt som metallerna i sitt jordiska sköte utvecklades till sin högsta form, guldet, strävade alkemisterna efter att uppnå perfektion. De betonade därför de personliga kvaliteter som alkemisten måste besitta för att kunna lyckas.

Eliade beskriver här hur alkemisterna menade att de själva och de metaller och ämnen de arbetade med kunde uppnå perfektion på samma sätt, och hur begrepp som ”guld” och ”svart” kunde beskriva både ”kemiska” tillstånd och alkemistens eget tillstånd och gradvisa förädling.

Dessa stycken är också intressanta, och Eliade tar upp Evolas klassiska verk The Hermetic Tradition som en auktoritet på området.

Som helhet är det i varje fall en intressant bok för traditionalisten och historikern, och Eliade ger mängder av exempel från tämligen skilda kulturer. Vad man däremot kan sakna är mer information om Europa, de flesta exemplen kommer från Asien och Afrika.

Äldre inlägg om Eliade:

Mircea Eliade – Indo-europeisk shamanism

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.