Det Svenskt Näringslivs massiva storsatsning år 2006 bara åstadkom till hälften, kommer invandringen att lösa per automatik. Kampen mot välfärdsstaten är, måhända ironiskt, intimt sammanflätad med kampen mot vad som finns kvar av landet.
Konturerna av det framtida Sverige har börjat skymta vid horisonten. Vänsterns modell för massinflyttningen – mångkulturalism, massiv omfördelning från svenskar till invandrare, identitetspolitik och bevarad välfärdsstat och fackliga rättigheter, saknar framtid. Anledningarna till det är många. För det första är det naturligtvis ekonomiskt ohållbart, men det är bara en aspekt. Arbetsrätten prioriterar de som har jobb, och utöver den hopplösa arbetsförmedlingen är det kontakter som leder till arbete. Kontakter som syrianer, somalier och vad det nu kan handla om inte har, till skillnad från bristande kompetens och obefintliga språkkunskaper. För att få dessa grupper i arbete krävs en omfattande skräpjobbsmarknad – en marknad som redan i dagsläget växer fram svart.
Rojas i lådan
För att få en bild av vartåt det hela barkar får man slicka på fingret och sticka upp det i de omtalade ”högervindarna”. Mauricio Rojas gör idag ett gubben-i-lådan-inhopp på Svenska Dagbladet, där han från tryggt avstånd i Madrid skäller på Alliansregeringens ”politiska korrekthet”. Med det syftar han förstås inte på den absurda invandringspolitiken i sig, utan på regeringens ovilja att skrota lagen om anställningsskydd och ”införa flexibel lönesättning”.
Man kan visserligen ifrågasätta den svenska välfärdsstaten, inklusive diverse fackliga rättigheter (inte minst kan man ifrågasätta det nuvarande fackets existensberättigande, sedan till exempel Transport och LO urartat, och de senare börjat införa någon sorts Öststatsinspirerad intern politisk polis). Ändå är det svårt att komma ifrån känslan av olust när den nyliberala pseudohögern nu avvecklar vad som brukar kallas den svenska modellen bakvägen, med hjälp av en invandring ingen intelligent människa vill ha.
Förlorade förutsättningar
Det är förstås inte bara frågan om invandrare på arbetsmarknaden som driver den här utvecklingen. Folk vill inte betala för moskébyggen, eller för dyra bidrag och förmåner till ”den Andre” överhuvudtaget. Det sociala kapitaltet är en grundförutsättning för minsta tendens till gemensam välfärd. Rojas talar visserligen också om solidaritet, med vilket han menar att svenskar ska ge upp höga löner och anställningstrygghet för privilegiet att släppa in invandrare på arbetsmarknaden, och alltså ”solidariskt” stänga ut sin egen lågutbildade underklass (ett trots allt ganska billigt pris att betala för den som inte drabbas). Riktig solidaritet, däremot, som i verkligheten utanför marxismens fantasivärld förutsätter etniska eller åtminstone kulturella band, är helt nödvändig för att man ska kunna upprätthålla en samhällsordning i stil med den svenska modellen. Utan dylik blir skatteuttag, precis som libertarianer och ekonomiska högerextremister modell Nozick hävdar, just stöld. Det finns inget ”vi” som förbinder en sommarstugedrömmande Volvojobbare med en papperlös som vill skicka pengar till familjen i Afghanistan, och således ingen moralisk grund, utöver desperat vänsterideologi, till att omfördela pengar mellan dem.
Rojas är inte ensam, heller. För någon månad sedan uppenbarade sig Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg, den förra känd för att plocka poäng bland light-Counterjihadisterna, den senare för att vara en fanatisk nyliberal, i Expressen och utropade grundandet av en tankesmedja för främjandet av fri invandring. Artikeln är komplett med svartvita foton från 30-talet och tal om att ”rädda liv”. Den implicita förutsättningen, förstås, är välfärdsstatens och arbetsrättens totala avskaffande. Norbergs och Demirbags tarvliga projekt är symptomatiskt, snarare än i sig själv väsentligt, men utvecklingen de ropar på torde vara ofrånkomlig.
Inga alternativ
Svenska väljare, för övrigt ett direkt självmotsägande begrepp, har nämligen inte så mycket till alternativ. Att rösta på de röd-gröna är liktydigt med att rösta på bibehållen eller ökad invandring, kombinerad med höjda bidrag och meningslösa integrationssatsningar (något den borgerliga regeringen än så länge kör vidare med, men sannolikt kommer att ge upp till förmån för en Rojas/Norberg-modell om de får ytterligare några år i sadeln). Det är förstås totalt orimligt. Även om vi 2014 får ett interregnum där Sjöstedt och Löfvén får leka socialism och sprida ut skattekakan lite extra, kommer det helt enkelt inte i längden att finnas nog med kaka om arbetslösheten bland den enorma och snabbt växande invandrargruppen fortsätter ligga på nuvarande nivå. Då återstår ytterligare avregleringar, låglönesatsningar och skapandet av en fattig men arbetande, och, kanske viktigast av allt, mångkulturell underklass.
Allt som allt lutar det hela åt ett ultrasegregerat samhälle, där en krympande men välbeställd medelklass gömmer sig i Gated Communities medan vi övriga får dras med mångfaldens faktiska verklighet. I samma skyddade verkstäder kommer givetvis journalister, kulturgeografer och socionomer, fortsatt producerade på skattebetalarnas bekostnad, att sitta och peka finger på de vidriga, rasistiska bonnläpparna som fulla av ”vitt privilegium” röstar på Sverigedemokraterna och kastar sten på Somaliska Föreningen. När bonnläpparna ifråga inte blir våldtagna och misshandlade av de s.k. socio-ekonomiska orsakerna, det vill säga.
Införandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten må ha gjort det nuvarande vansinnet möjligt, men det är i och med dess avskaffande vi får se kulmen.
Om skribenten: Solguru
