Stefan Löfvén har tillträtt som ordförande för Socialdemokraterna, efter en lindrigt sagt kaotisk period. Förhoppningen är nu att han, åtminstone delvis, ska återupprätta Socialdemokraternas position genom att ta tillbaka förlorade väljare. Det är tveksamt hur det kommer att gå med det. Centralt för projektet torde bli vilken effekt Löfvens profil och historia kan tänkas ha på möjligheten att locka tillbaka väljare som flytt partiet till förmån för andra. Några soffliggare lär i alla fall inte kasta sig till vallokalen på grund av den forne Metallbasens tillträde.
Det finns några orsaker till att tvivla på att återhämtningen kommer att gå så värst bra, om man utgår från Löfvens åsikter som de framskymtat hittills:
1) Närmast okvalificerat positiv till EU, EMU och Europakten. Väljare som stuckit till Vänsterpartiet lär avskräckas av åtminstone det sistnämnda.
2) Han har uttalat stöd för svensk kärnkraft. Det gör han givetvis alldeles rätt i – så länge de rena miljöenergiformerna knappt kan tända en julgran är kärnkraft värd riskerna, om man därmed kan minimera både utsläpp och det ekonomiska beroendet av diverse instabila skräpländer i Mellanöstern. (s)-väljare som numera befinner sig i Miljöpartiet torde däremot ha svårt att acceptera den positionen, eftersom de sannolikt till stor del tillhör den anrika och bisarra svenska tankeskola där kärnkraft är värre än nästan allting.
3) En historia av att försvara vapenindustrin, vilket än en gång lär utgöra en enorm mur för de väljare som flytt ut i den särskilda vegetation av bomull, tuggummi och världsfred som frodas i (v) och (mp).
4) Avslutningsvis har han drivit diverse informationskampanjer ”mot rasism” inom Metall, gång på gång angripit Sverigedemokraterna och rent utav skrivit en debil debattartikel tillsammans med Expos ansvarige utgivare Robert Aschberg. Lägg till det att han tar upp vanan att kalla sig ”feminist” igen så är sannolikt (s) omfattande SD-förluster också permanenterade.
Då återstår den flytande massa av politiskt nästan fullständigt okunniga väljare som på oklara och instinktiva grunder ambulerar mellan Socialdemokraterna och Moderaterna (och i förekommande fall också flyter runt lite bland andra borgerliga partier och möjligen Miljöpartiet). Här kan det tänkas att Löfvens sympatiskt grovhuggna utseende, hans fokus på industri och arbete och en del andra kosmetiska aspekter får en avgörande betydelse, och åtminstone puttar upp sossarna över 30-strecket. Skulle han dessutom klara att inte trycka allt för hårt på sin ”feminism” och diverse HBTQIA-frågor, utan fokusera på svenska arbetares (och arbetslösas) villkor kanske det går ännu lite bättre. Det är långt ifrån omöjligt, i och för sig. Klarar han dessutom att undvika pinsamheter i relationen till SD kommer han säkert också att kunna lura tillbaka en eller annan missnöjesväljare som är så sur på ”högeralliansen” att han kan lägga invandringsdiskussionen på hyllan för en nostalgiresa till 70-talets sosseri (vad avser retoriken, i alla fall, vilket kan vara tillräckligt).
Sammanfattningsvis: om Löfven skiter i den ”nya vänsterns” projekt kommer sossarna möjligen att kunna tjäna en smula på ett växande missnöje med Alliansen. Någon större vändning lär vi dock knappast få se.
Naturligtvis är det till syvende och sist så att sossarnas enda chans att åter bli ett statsbärande parti är att tackla invandringsproblematiken, skolan och flera andra projekt man själv misskött å det grövsta under flera decennier, innan Reinfeldt och gänget bestämde sig för att fortsätta missköta dem. Det handlar då om att på samma sätt som man gjorde från början tala om människors vardag och det samhälle de faktiskt lever i, samtidigt som man helt förändrar delar av sin ideologi. Som man en gång bröt med den revolutionära kommunismen (en gång ”socialdemokratisk” även den), måste man nu bryta med den radikala nyvänsterns massinvandring, relativism och familjefientlighet. Då kan man framstå som ett trovärdigt alternativ till både den nyliberala högern och den totaldestruktiva antikulturvänstern. De politiska idéernas svenska fantasivärld – där en romantiserad välfärdsstat står mot en lika orimlig (men farligare) dröm om global liberal frihet och jämlikhet (samtidigt) – inspirerar ingen vettig människa längre.
Att få behålla lite mer av sina pengar genom en nominellt högerorienterad skattesänkningspolitik är helt enkelt det individuellt attraktivaste valet i det administrativa territorium som Sverige blivit, istället för att vara en nation eller ens en egentlig stat. För att nu inte tala om ett ”folkhem”.
Om skribenten: Solguru
