Socialdemokraterna har valt ny partiledare. Uppenbarligen har man lärt en del av det förra misstaget, men det är lika uppenbart att det inte är nog.
Håkan Juholt. Vem fan är det? Precis så reagerade sannolikt en god andel av svenska folket, om än kanske inte de mer engagerade sossarna, när Juholt plötsligt trädde fram som partiledare för Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Många är säkert fundersamma över hur partiet resonerat när man tagit det här beslutet, men det är inte så feltänkt som man kan tro. Socialdemokratin tog som bekant vid sitt senaste val av ordförande kvoteringstanken till nya höjder genom att inte bara välja en kvinna för sakens egen skull, utan dessutom en av de mest impopulära och inkompetenta kvinnor Svea Rike uppbådat under hela sin brokiga historia. Det är, med detta i åtanke, helt rätt att välja en något mindre ökänd person. En karl, till på köpet.
Juholts kortfattade presentation av vad han vill uppnå med sitt politiska liv finns att läsa här, och han har förstås redan börjat profilera sig annorstädes. Torrt och sakligt bjuder Juholt på fyra punkter som ska bygga den nya Socialdemokratin. Ett par lätt sentimental-populistiska, och ett par tunga men intentsägande slogans som förmedlar att det nu jävlar är riktig, ansvarstagande politik som gäller:
”Här har vi fyra arbetsuppgifter: Utrota barnfattigdomen, Trygga pensionerna, Tänk igenom avregleringarna och se över skattesystemet.”
Låter bra det där. Jämfört med stolpskottet som föregick honom är det rena Julius Ceasar sossarna utsett.
Mona Sahlins entusiastiska tramsande med varje tänkbart bisarrt identitetspolitiskt särintresse har mer än något annat bidragit till socialdemokraternas kollaps. Det har socialdemokraternas valstrateger begripit. Alltså är det förmodligen färdigt med det nu, medialt i alla fall. Juholt kommer inte att kyssa någon man i ett desperat försök att tillfredsställa HBT-”forskare” och hippa journalister. Förmodligen får vi inte se honom i en moské i första taget heller, i alla fall inte på så vis att det framstår som uttryck för en profilfråga.
Däremot tror jag att hela Sverige efter hans inledande presentation av sin politik undrar: var i hela friden är rasisterna och invandrarna? Vi har ju ett rasistparti i Riksdagen och kanske enstaka, oskyldiga strukturella problem även hos invandrargrupperna själva. Är detta plötsligt oväsentligt? Någon klyscha borde karlen nog kläcka ur sig (det kommer säkert, i och för sig). Ska vi krossa rasismen så att alla omedelbart kan leva tillsammans i högönsklig välmåga, eller ska vi ta i med hårdhanskarna mot ”extrema former” av islam? Säg nåt, Håkan.
Att socialdemokratin måste springa så fort den kan från den sinnessjuka identitetsvänsterpolitik den bedrivit de senaste åren råder inga tvivel om. Efter en partiledare som tycks ha ansett att islams utbredning och (något paradoxalt samtidigt) homosexuellas möjlighet till obegränsad exhibitionism var de två viktigaste frågorna för svensk inrikespolitik behövs lite betongsosseri. Men invandringen och ”integrationen” ser ut som den gör. Våldtäkter och våld breder ut sig och det sitter, betydligt mer oroande, rasister och näthatar på sina högerextrema bloggportaler.
Juholt och (s) vill sluta tappa röster till SD, och måste därför sluta låta som halvt påtända ”antifascister” och världsfrånvända kulturradikaler. Det har de fattat. Detta är dock fullständigt otillräckligt i dagsläget, vilket borde vara uppenbart. Det enda hopp socialdemokratin har om den vill bli en maktfaktor i Sverige igen är att ta tag i invandringsfrågan på riktigt, och överge i princip hela det kulturmarxistiska paradigmet. Slänga ut de postmarxister som ser invandring som viktigare än svenska arbetares välfärd, märkliga sexuella särintressen som viktigare än fungerande familjeliv och allmänt, destruktivt trams som viktigare än seriös politik.
Det steget kommer partiet inte att klara av att ta, och därför kommer det också att gå under. Trots ett partiledarval som sannolikt inte var helt feltänkt.
Om skribenten: Solguru
